Min handledare kommer fram till mig och säger att jag ska gå ner till receptionen och möta en tipsare för att ta hans namn och telefonnummer och be om en kort redovisning för vad saken gäller. Det är så man gör. Är det intressant ringer de upp senare och bokar en tid för intervju.

Jag går ner och möts av en gammal man som direkt säger till mig att han vill sitta ostört någonstans. Jag försöker säga att jag bara vill ha några korta uppgifter och att vi lika gärna kan ta det här. Han ger sig inte. Jag säger att vi får väl gå upp till redaktionen då och sätta oss i den lilla hallen. Han börjar muttra. Säger att han bara kommer ta det här en gång, för han vill inte ha en massa telefonsamtal sen. Jag undrar i mitt stilla sinne om gubben är trög eller om han bara vägrar lyssna på vad jag säger.

Jag trycker på fel hissknapp och vi hamnar på fel våning. Han muttrar ännu mer och börjar sucka ljudligt och säger att det här är ju tamejfan…vad är det här….ååhhh…varför skickar dom en praktikant…?

Jag som har erfarenhet av att ta emot skit sen jag jobbade i hemtjänsten sväljer sarkastiska kommentarer och vi kommer upp till rätt våning. I soffan i hallen sitter två personer. Jag säger: ”Ja du ser dom är upptagna, kan vi inte ta det här lite snabbt, stående?”  Jag vill inte bjuda med honom in på redaktionen för att jag a) inte vet om man får och b) faktiskt inte har tid. Varför är vissa människor så jäkla egocentriska?

Han blir ännu mer förbannad och säger att nej nu har jag verkligen lust att skita i det här. Jag säger att jag sa ju att vi skulle ta det här snabbt. Han vägrar förstå. Muttrar och säger att han minsann får ta det här till en större tidning. ” Jag skiter i det här nu, jag har tappat lusten!”

 Jag får bita mig i läppen för att inte säga att med hans darriga ben kommer det nog ta ett tag för honom att åka till Stockholm, istället för att bara acceptera reglerna på den här tidningen. Istället vänder jag honom ryggen och går därifrån. Han tar hissen och åker ner. Jag kommer på senare att det behövs passérkort för att komma ut till reception igen och tänker att han kommer vara lagom skitförbannad när någon till slut släpper ut honom och att han kommer spy galla över mig. 

Jag vänder mig till kollegorna (jo jo) i soffan och de frågar vad som hände. ”En jävla rättshaverist” säger en av kollegorna när jag berättat och jag vill pussa honom på kinden. Jag berättar för handledaren vad som hände och hon säger att man nog inte ska säga att man är praktikant, och jag säger att det bara flög ur mig när jag tryckte på fel hissknapp. Hon säger att många som kommer hit är ganska labila.

Jag stålsätter mig för att inte fälla en tår för att jag inte var mer auktoritär och för att jag kanske sabbade en stor nyhet. Och för att min handledare kanske tycker att jag suger nu. Jag hatar människor som får mig att känna mig värdelös och som tror att det är de som har rätt när deras problem är att inget annat får plats i deras stora ego.

Jävla rättshaverist var ordet.