I ett stort kontorslandskap, liknande de man ser i amerikanska filmer befinner jag mig. Jag som bara imponeras av kaffeautomaten som ger mig gratis kaffe hur många gånger jag vill, går i taket när jag får en egen telefon med mitt fullständiga namn, ett foto på intranätet, en egen inloggning till datorn samt en egen mejl.

Jag är på praktik. Lite livrädd men känner mig ganska duktig. Jag har inte fått någon direkt introduktion utan har slussats direkt ut i arbete och det är lika bra. Kanske är det lite för stort för mig, lärarnas ambition var en lokalredaktion och jag är på en av Sveriges största landsortstidningar. Men vad fan. Får jag bara mina grejer publicerade och en tydlig byline i nederkant är jag mer än nöjd. Om de är nöjda med mig och vill ha mig tillbaka är jag naturligtvis ännu nöjdare.

Folk är snälla och hjälpsamma. Jag ställer tusentals dumma frågor, men jag är bara en i raden av alla praktikanter som kommer och går på redaktionen, så de verkar vara vana.

Att gå tillbaka till skolan med alla trista förpliktelser och restuppgifter känns trist och avlägset just nu, trots att praktiken bara är på två veckor.

Jag ska aldrig mig gå tillbaka till vården.