Det kommer perioder där det känns som om jag bara ger upp. Sedan förra tentan i torsdags som gick skitdålig fast jag pluggade intensivt, har det känts så och jag har allvarligt funderat på hur jag ska palla resten av utbildningen med det här tempot. Nu har vi påbörjat nästa delkurs som ska innehålla rättegång, radio, seminarium och praktik. Och jag är så galet stressad och arg.

Hur tänker de när de klämmer in en massa saker på en vecka och tror att det är en bra utlärningsteknik? Efter varje delkurs görs en utvärdering och varje gång har vi klagat på att vi får för många uppgifter, vilket resulterar i att allt vi gör blir halvdant, för att vi inte hinner annars. Den här veckan ska vi vara på en rättegång, skriva en artikel baserat på den,  plus läsa två böcker varav den ena är på engelska och skriva en text på 5000 tecken – det här ska vara klart till på torsdag. Hur fan ska det gå till? Och hur fan tror de att vi lär oss något av det?

Är det meningen att studenter alltid ska känna sig stressade, ha ångest, panik och prestationsångest? Finns det någon statistik på att man uppnår bra studieresultat på att tvinga studenterna till att göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt? Det tror jag knappast, för med det här tempot tvinfgas vi rationalisera och prioritera bort intressanta föreläsningar och viktiga kapitel i böcker, helt enkelt för att det är fysiskt omöjligt att göra annat.

Jag är arg. Jättearg för tillfället. Min lust att lära dödas lite grann för varje ny delkurs och för varje gång lärarna säger att om vi inte klarar att skriva  exempelvis ett referat borde vi kanske fundera på om journalistutbildning är det rätta valet.

Ska det kännas som ett straff att vilja lära sig? Finns det någon pedagogik i att bryta ned elever så att de tvivlar på sig själva och sin kapacitet? Jag fattar att man måste ha någon slags känsla för det journalistiska arbetet för att kunna fullfölja utbildningen. Men vi är här för att lära oss att bli bra. Vi är här för att lära oss av våra misstag. Låt oss göra det då. Ge oss en jävla chans.