Igår hade jag en telefonintervju med Gudrun Schyman. Jag är mäkta stolt.

Nu hade jag ju en bild av att hon och jag skulle bonda i telefon och hon skulle tycka jag var mycket intressant som ställde så bra frågor och vi skulle avsluta vårt samtal med ett skratt och i samförstånd. Jag väntade i nästan två dar på att hon skulle ringa upp efter att personen jag pratat i Fi:s presstelefon givit henne mitt nummer. Hann gå igenom vårt samtal ett antal gånger i huvudet.

När hon väl ringde sa hon: ”Jag är på väg till ett möte så det här måste gå fort”. Varpå min idylliska bild jag målat upp gick i kras en aning och jag återkom till verkligheten. Jag blev supernervös och stressad, ”Eh, eh, eh”, (trots att alla jag ska intervjua säger att de är på väg till ett möte. Jag börjar tro att det bara är något de säger) och ställde inte alls några bra frågor.

Men va fan. Jag har ju intervjuat Gudrun Schyman! Det borde vara värt att sätta upp på sin meritlista. Jag hoppas ni är imponerade. Jag går trots allt bara första terminen i min utbildning.