Skolminister Jan Björklunds förslag på att bråkiga elever ska kunna skickas hem och stängas av har mötts av motstånd. Såklart. Så fort ordet eller bara närheten till ordet disciplin tas upp i samband med barn så går folk i taket. Disciplin likställs med rottingen och skamvån.

Nu är det ju så att barn faktiskt behöver disciplin. Disciplin och rutin. Det är inget konstigt med det, barn fungerar så. När jag gick i mellanstadiet kom nån slags reform om eget ansvar och helt plötsligt var vi utlämnade. Vi hade knappt lärareledda lektioner och de var inte uppdelade i svenska, matte, engelska. Nej, vi skulle nu själva strukturera upp våra olika ämnen och se till att de blev klara tillett visst datum. Ett fullkomligt värdelöst system. Barn behöver disciplin.

Visst kan jag hålla med om att Björklunds förslag nog hjälper föga, och att det är resursproblemen som ska åtgärdas istället, men jag är allmänt trött på fenomenet opposition. Det fungerar ju bara som lobbyverksamhet, tycker jag. Det är lätt att gapa.

Jan Björklund har i alla fall konkreta idéer som man kan göra något av, man kan pröva dem. Disciplin och krav behöver inte likställas med 1800-tal. Det får gärna uppdateras till 2000-talet, men jag är fortfarande övertygad om att barn behöver auktoriteter. Jag är också övertygad om att bråkiga elever kan ha det jävligt hemma och att det då är är resurslärare som behövs och inte en avstängning. Lärare bränner ut sig, de orkar inte ta hand om en klass med kanske trettio elever i. Men det problemet är ju knappast nytt.

Så eftersom det är det sossarna gapar om nu, kan man ju undra vad de sysslade med när de satt vid makten.