Marina Edwardsson tycker att vi ska börja någonstans. Så en bra ände att börja i är att kvinnor ska dra på sig kyskhetsbälten för att känna sig tryggare. Ett par trosor som gör det svårt för en eventuell våldtäktsman att få av dem.

Så när mannen har överfallit kvinnan, slängt ner henne på marken, dragit av henne byxorna och kanske slagit henne för att hon ska ligga still stöter han på trosorna. Trosorna som hur han än drar i helt enkelt inte kommer av. Då tänker våldtäktsmannen ”Attans. Vilket otur, bäst att jag tackar för mig och går härifrån.” Och så kan kvinnan som känner sig trygg för att hon har trosorna på sig resa sig upp, borsta av dammet och ta på sig sina kläder och skutta vidare, trygg och glad.

Marina Edwardsson har en ganska fin bild av hur en våldtäktsman agerar eftersom han tydligen har heder i kroppen som lämnar kvinnan ifred när han inte får av henne trosorna. Att Marina på tror att han inte kan utöva makt på andra sätt, tycker jag nästan är lite roande, om än ganska tragiskt. Att en kvinna inte blir kränkt så länge mannen inte lyckas röra muffen känns lite världsfrånvänt och oförstående och är framför allt en mycket gammaldags syn på kvinnan. Att exempelvis pepparsprej kanske skulle vara något effektivare då kvinnan slipper riskera att han kommer in henne på livet och att hon dessutom får en chans att försvara sig är naturligtvis att gå för långt.

Ett annat scenario är såklart att en kvinna som inför en blöt utekväll tänker ”Ah, bäst jag tar på mig våldtäktstrosorna ifall jag däckar hemma hos en man. På så sätt kan jag känna mig trygg ifall han skulle vilja våldta mig. Man får ta det säkra före det osäkra.”

Ja, någonstans måste vi ju börja.