Efter några månaders regelbundna besök i allas vår hufvudstad har jag analyserat min egen lilla person i den stora läskiga staden. Och jag är fullt medveten om att jag låter mycket, mycket gammal.

Det är ofta ett äventyr för mig att gå i stan. Inte ett roligt äventyr, utan mer av sorten försök-att ta-dig-från-A-till-B-utan-att-bli-dödad.

Jag blir stressad och desorienterad av storstaden. Jag känner mig liten och osynlig och jag blir trött och slut och hjärnan slutar fungera. Allt folk, det höga tempot, ljuden, bilarna – jag gillar det inte. Jag är ingen stadsmänniska över huvud taget. Visst kan det vara härligt att strosa runt, hela Stockholm är ju inte ett enda stort kaos. Men jag är helt slut efter en dag på stan ändå. Jag ogillar alla rutiner med passning av tåg hit och dit, att trängas med folk, att inte försöka knuffas, att försöka att inte bli knuffad. Jag blir trött! Jag blir som ett litet barn som inte kan sålla intryck. Jag funderar på alla nollställda ansikten och har kommit fram till att det kanske är ren överlevnadsinstinkt? Ta dig dit du ska utan att försöka bli uppenhållen, sinkad, förvirrad eller möjligtvis dödad. För att göra det krävs kanske den där lilla bubblan som jag tycker många stockholmare befinner sig i när skyndsamt och beslutsamt tar sig mot sitt mål.

Dessutom känner jag mig smutsig i en stad. Alla fingeravtryck på stängerna i tunnelbanan, alla snuskiga säten man sitter på (ja, jag tillbringar mycket av min tid i Stockholm på tunnelbanetåg och pendeltåg och bussar). Alla avgaser man andas in, alla avgaser som fastnar i hår och i aniktet

Sen slutar min hjärna att fungera efter ett tag. Jag vet inte vart jag är, jag tar fel tunnelbaneuppgångar och blir trött och svettig och stressad. Nej, jag är glad att jag aldrig flyttat till en storstad för jag skulle vantrivas. Och det är lite tråkigt efterom det skulle vara härligt med närheten till caféer och pubar och affärer. Men troligtvis skulle jag utveckla en bitter och sur och vresig egenskap. Allt folk gör mig helt enkelt förvirrad, arg och trött.

Skulle jag vara uppvuxen i en storstad, eller skulle jag flytta till en sådan så skulle jag kanske utveckla en mer socialt kompetent och världsvan sida. Jag skulle bli duktig på att ta mig dit jag skulle och så vidare. Men de som sett mig agera i en storstad (förvirrad, alltid sen, alltid andfådd, alltid med ett lätt panikslaget uttryck i ansiktet) skulle troligtvis säga att den sidan skulle ta ett par år att utveckla. Så jag tror jag håller mig kvar där jag är.