Jag har alltid varit diskussionslysten. Även om jag samtidigt är rädd för diskussioner, de tenderar gärna att växla till något värre, något hotfullare, ett bråk. Men jag älskar att diskutera och jag hatar när folk inte fattar hur man diskuterar, det vill säga det finns de som tror att man genom att argumentera för sin sak och inte ger sig, vägrar lyssna på den andra. Diskussioner handlar inte om att alltid sträva efter samförstånd, bara om att respektera varandras åsikter.

I alla fall. I vissa perioder får jag ett obeskrivligt tvång att diskutera med folk. Att bråka med folk. Att lägga mig i och jävlas och tjura. Detta märks främst i bloggen. Jag söker diskussioner och min argumentationsteknik blir lite aggressivare, lite mer envis. Jag undrar varför? Beror det på att jag mår bra eller beror det på att jag egentligen är så jävla arg på allt och inget? Adrenalinet märks ut i fingrarna när jag inte kan skriva snabbt nog. Jag inhalerar kaffe och blir ännu mer darrig. Hjärtat slår och jag får bita mig i fingrarna för att inte lägga till personliga påhopp bara för att.

Till saken hör att jag har ont i huvudet, jag är stressad och bekymrad över att jag troligtvis kuggade på min allra första tenta. Livet är så totalt förändrat och jag har inte lyckats vänja mig. Jag är livrädd för misslyckanden och jag är rädd för att saker och ting ska gå åt helvete. Samtidigt mår jag så jäkla bra. Kanske är det en kombination. Adrenalitet flödar fortfarande så vill du bråka, hit me!