För två år sen hade jag så ont i huvudet att jag fick sjukskriva mig i två månader. Min nacke var paj och det tog lång tid innan någon kunde hjälpa mig. Min klagosång sjöd över bloggen och jag tyckte synd om mig själv. När jag sen fick en något sånär diagnos och hjälp blev det bättre och jag blev gravid och allt var frid och fröjd.

Nu har jag börat träna igen. Efter två år uppehåll har jag återigen börjat trampa på spinningcyklar och svettas på aerobicspass.

Och huvudvärken är tillbaka. Inte i den djävulska form den var när allt var som värst, när jag inte kunde öppna munnen utan att få ont, när jag kunde vakna på natten på grund av huvudvärk. Men den känns. Nacken är full av små knutor, ryggkotorna känns helt sneda och värktabletter hjälper inte. Jag vet tamej fan inte vad jag ska ta mig till. Jag kan leva med kronisk nackvärk, ryggvärk eller, handvärk. Men jag kan inte leva med kronisk huvudvärk. Det känns inte som att utredningen jag fick sist kunde hjälpa mig fullt ut, och jag varken orkar eller har tid att springa till olika sjukgymnaster som alla kommer med olika råd och rön. Inte en gång till.

Fan också.