Mitt förra inlägg får en liten uppföljning, med en annan utgångspunkt.

Jag har skrivit om frivillig barnlöshet förut. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma och våga prata om det som många anser vara självklart: att man någon gång i sitt liv måste skaffa barn, annars ska man ha en jävligt bra anledning till det. Jag avskyr också dessa mammor som vill påtinga andra sin lycka och därmed nedvärderar andras liv genom att proklamera att livet börjar när man skaffar barn och så vidare.

Men det finns en sak som jag vill motverka. Nämligen att de som inte har barn ges frihet att klanka ner på föräldrar. Det är tydligen att vara härligt modern och frisinnad. Att implicit säga att samhället är de vuxnas och att det ska sätta agendan. Småbarn blir per auomatik ett störningsmoment för någon som väljer bort barn. Så är det redan, barn har inte access överallt. Jo i teorin har de det, men inte i praktiken. De flesta föräldrar kan nog hålla med om att de möts av viss kyla när de – som det sägs i folkmun – slänger upp tuttarna för att barnet ska äta, när de tar upp för mycket plats med barnvagnen, samt när deras telningar skriker för mycket. På offentliga platser är barn inte välkomna. I praktiken. 

 Sen inser även jag att det är en del av normbrytandet att våga sätta sig emot barn. Att hävda att barn inte är meningen med livet. Visserligen är det något som sagts så länge jag kan minnas och egentligen bryr jag mig föga om det. Jag hatade barn fram tills jag var nitton år.  Det är när det hela tiden berättigas som jag blir sur. Jag lägger egentligen ingen värdering i varför folk tycker barn är jobbiga, eller vad folk har för anledning till att de önskar barnfritt på olika platser och sammanhang. Folk kan komma med alla möjliga ursäkter och anledningar. Det jag lägger vikten på och oroas över är att det är så accepterad att barn exkluderas. Att barnvärlden och vuxenvärlden är så skild från varann att vi inte kan umgås ens i samma byggnad. Jag kan återigen jämföra Sverige med kulturer där barn får vara med överallt. Varför fungerar inte det i Sverige? Ge mig gärna ett bra argument för det.  

Samtidigt som det finns miljoner barnvänliga platser i form av lekland, evenemang och så vidare, så verkar rösterna höjas för mer och mer barnfritt. Ska verkligen barnvärlden segregeras så från vuxenvärlden? Är det inte från vuxna barn ska lära sig saker? För att många väljer att inte skaffa barn, eller väljer att skaffa dem senare i livet, innebär det att man inte vill ha med barn att göra alls? Att barn alltid är andras barn och tillhör föräldrarnas värld?

Sen är jag givetvis glad över att bo i ett land som Sverige där barns rättigheter värderas högt. Det jag inte är glad över är att kulturen svänger åt det håll där barn betraktas som störningsmoment och där föräldrar är okej att klaga på, men inte tvärtom.