Jag skriver ett inlägg modell Mymlan. Jag kommer aldrig kunna beskriva saker så fint som hon kan, men jag gissar på att kärleksnivån är ungefär densamma.

För ett år sen vid den här tiden låg jag med sargad muff på ett patienthotell med en nyfödd och varm bebis bredvid mig. Hormonerna svallade i dsc016331kroppen och samtidigt som jag undrade vad man skulle göra med den där lilla klumpen, ville jag med hela mitt liv skydda henne från allt ont som skulle kunna drabba henne. Allt blev farligt. Livet blev farligt. Världen blev farlig. Jag reagerade på ett sätt jag inte kände igen mig själv i när hon fick den där blodsockerdippen. När läkaren pratade om blåsljud på hjärtat. Jag minns hur allting bara blev fruktansvärt. Ta inte ifrån mig min bebis! Med lite distans ett år senare undrar jag hur jag kunde vara så rädd. Herr Kurry var aldrig rädd. Det som hände var så vanligt att barnmorskorna inte ens orkade uppbåda lugnande ord. Det var mer klapp på axeln och Det är ingen fara och så skyndade de ut igen. 

Men vi kom hem till slut. Kajsa var en frisk bebis. En lugn bebis. Och hon åt och sov och växte. Vi längtade efter nya framsteg. Första stadiga blicken, första leendet, första tanden. Jag oroade mig, jag klagade och jag älskade. Kajsa bara var. Det är hon fortfarande. Hon bara är. Och jag fortsätter oroa mig, klaga och älska. Jag är rädd inför framtiden. Jag oroar mig för vad det ska bli av henne. Jag är troligen som mammor är mest.

Nu har ett år gått. Jag har börjat plugga. Kajsa ska in på dagis. Vi ska få in nya rutiner. Helt plötsligt ska jag upp på mornarna. I två nätter har jag sovit borta. När jag var i skolan idag och trivdes kände jag dåligt samvete. Som vanligt. Tänk om jag skulle bli en karriärfaschist? Tänk om jag skulle sluta bry mig om familjen? Tänk om det helt plöstligt kulle börja kännas jobbigt att komma hem och ta hand om ett barn när jag hade så mycket annat att tänka på? Tänk om jag skulle förstöra allt? När jag kom hem ikväll möttes jag av ett stort leende och händer utsträckta mot mig. Och det var ungefär där jag gav mig själv en käftsmäll för mina naiva tankar.

Kajsa har blivit stor nu. Vi måste sluta kalla henne bebis. Grattis till ett år i den här världen. Mamma kommer oroa sig för dig livet ut. Hoppas det är ok.

dsc024052