Jo jag tror nog jag är lite galen. Jag bor cirka tio mil norr om Stockholm. Södertörns högskola ligger söder om Stockholm och där hade jag tänkt plugga. Fast egentligen hade jag inte tänkt det, jag trodde ju inte att jag skulle komma in, jag sejfade mest…

Så efter studerande av Stockholms infrastruktur hamnade jag efter buss, t-bana och pendeltåg på högskolan för att gå på upprop. Jag tyckte jag åkte till världens ände, södra Stockholm har inte fått frekventa besök av mig. Men när jag väl var där såg det mysigt ut. Ett litet universitetsområde med bokhandel, bibliotek och cafè. Vilsen ståendes för att studera skolans karta dök det upp en ung tjej och frågade om jag ville ha hjälp att hitta. Ja det ville jag och sen kom det fram att hon gick den utbildning jag ska påbörja. Jättebra utbildning och bra lärare, sa hon. Men hoppas du gillar att skriva, för det blir mycket sånt. Ja det passar mig ganska perfekt.

Allra mest spännande är det att studera folk. Jag bänkade mig tidigt utanför aulan med en banan för att se mina framtida klasskamrater. Mest tjejer. Unga tjejer. En del killar, några med gubbkeps, Buddy Holly-glasögon och rock. Typisk journalistlook enligt mig.

Väl inne i salen presenterade sig en lärare för förestående kurser, för oss och sa att den här utbildningen innehåller fyra fem föreläsningar per vecka och det är mycket undervisning på skolan. Där sprack det. Lite grann. Jag kommer behöva åka in till skolan oftare än jag räknade med. Läraren sa att om ni hade räknat med att kunna jobba eller hänga med polarna mycket i veckorna så har ni fel inställning. Jag hade gärna velat räcka upp handen och säga Men om man bor väldigt väldigt långt härifrån och dessutom har barn då? Troligtvis hade jag fått en extremförvånad blick och en replik typ Skyll dig själv som inte började plugga innan du slog dig ned…Jag tänkte på det där på bussen hem. Om jag hade börjat plugga direkt efter gymnasiet. Även om jag inte tror på ödet så har jag förstått att allt har sin plats och sin tid. När jag var nitton var jag fast besluten att pyssla med spa-verksamhet. Dessutom hade jag inte mognaden eller intresset för journalistik då och troligtvis hade jag fått ett sämre resultat på högskoleprovet. Viljan att plugga kom för ett år sen. När jag var gravid. Då hade jag mognaden och då hade jag på nåt sätt växt ikapp mig själv. För att förstå att det är journalistik som intresserar mig på riktigt. Det fick ta de här åren.

Men just därför har jag mer att förlora. Det känns som nu eller aldrig. En dotter och ett hem långt från Stockholm sänker mina odds en aning, att orka pallra mig upp på mornarna och att det rent praktiskt ska fungera. Jag hoppas hoppas hoppas. För även om utbildningen inte startar förrän på måndag och även om det kanske inte alls kommer kännas lika bra när jag är inne i det så kändes det så bra, jag blev så intresserad. Nästa veckas fredagsföreläsning handlar om Gaza och medierna. Det är sånt jag vill ha. Studerande av medier. IT-utbildning intresserar inte mig och därför är jag smått livrädd inför kurser med IT-design och bildbehandling och sånt. Och det är ju synd eftersom vi lever i den tidsåldern. Liksom.

Jag har alltid pendlat långt, jag är van vid det. Bara jag kommer in i det så kommer det säkert gå bra. Jag är positiv. Jag måste vara positiv för att hålla viljan och kämparandan uppe.