”Ni har aldrig fått se på tv: En ung man får en mikrofon uppkörd i ansiktet och svarar stammande på frågan om han tycker att det är läskigt att gå hem själv på natten. Kameran panorerar över till hans kompis som får den ledande frågan om de känner sig rädda ofta, med tanke på att det begås så många brott på nätterna, riktade just mot unga män.”

Katarina Wennstam skriver i senaste numret av Bang om kvinnors fostran till rädsla och skuld. Flickor lär sig tidigt att det är farligt att vara kvinna och livet blir en lång sträcka strategiska beslut.

Hon tar upp det som egentligen är mycket uppenbart. Det begås långt mycket mer brott mot unga män än mot kvinnor. Trots det är det kvinnorna som får skulden och känner skammen när brottet mot henne väl begåtts. Trots det är det kvinnorna som inte vågar gå hem själv på nätterna. Trots det är det kvinnorna som uppmanas att inte ta den oupplysta vägen hem, bli för full eller gå ensam. Wennstam skriver att tänk om vi skulle börja uppmana unga killar till att stanna hemma på nätterna, inte mopsa mot dörrvakter eller mucka med fulla killar? Vad skulle hända om vi började prata öppet om mäns oro, rädslor och skam?

Vidare tar Wennstam upp mediernas roll. Vilka stories säljer, vilka stories känner vi igen och vill läsa om? Offret. Det kvinnliga offret. Den våldtagna kvinnan. Det manliga offret är inte lika känt. Den manliga skammen om killen som hellre tar en våldtäktsdom än erkänner att han vid gruppvåldtäkten faktiskt inte fick upp den. Skammen för killen som inte vågar gå hem själv.

När till och med feministen Katrin Kielos i sin bok skriver om hur alla kvinnor känner sig, hur våldtagna kvinnor känner sig och hur hon reducerar alla våldtagna kvinnor till inget annat än offer, ja hur ska vi komma vidare då? Hur ska en kvinna som inte känner skuld eller skam efter våldtäkten kunna gå vidare utan att få stämpeln som horan eller förljugen? Hur ska en kvinna som inte är rädd om kvällarna, eller som blir aspackad på krogen kunna gå ut med att hon blivit våldtagen när hon inte gjort eller känt som en kvinna ska göra?

”Skammen är inte biologisk” avslutar Wennstam med. ”Den är inte kvinnlig. Den sitter inte i livmodern. Skulden är inte vår.”

Uppdatering: Idag hade även Hanna Fridèn skrivit om att vägra vara offer. Läsvärt. Det är fanimig dags att börja tänka i nya banor.