Idag funderade jag på traditioner och varför människan behöver och vill ha traditioner. För jo, jag tror det är ett slags inneboende behov vi har. Trygghet kanske. Något vi känner igen oss i.

Jag tycker själv inte jag är särskilt traditionsbunden av mig. Och det tror jag handlar om att när det kommer till att göra saker folk förväntar sig att man ska göra – så vill jag inte göra det. Jag har alltid verkligen hatat att bli tillsagd. Jag har aldrig riktigt tålt det, och så även i vuxen ålder. Jag slår bakut. Kom inte och tro att du kan sätta dig på mig, tro att du vet bättre. Jag vill göra mina egna misstag. Jag vill göra saker på mitt eget sätt. Således skapa mina egna traditioner. Traditioner som betyder något för mig. Men det är svårt, för jag bryr mig alltid för mycket om vad andra tycker. Det är när det är något jag faktiskt tror på och när jag vågar lita på magkänslan som jag vågar bryta ifrån.

När jag hamnade i Herr Kurrys lägenhet för första gången hajade jag till för att han inte hade en enda blomma i någon av fönstrena. När jag påpekade han sa han att Guuuud vad onödigt, jag har ändå bara ihjäl dem, så varför ska de står där och skräpa då. Lite så jobbar han. Varför göra något som ändå inte betyder något? Lite så har även jag börjat jobba. Varför ska jag göra hål i öronen när det troligen inte finns en människa som bryr sig om jag har örhängen där eller inte? Varför smälla upp fult påskris och gula kycklingar till påsk bara för att det är tradition, när det ändå ska bort en vecka senare? Det blir bara en massa extrajobb som ingen blir gladare av. Varför döpa ett barn av en kristen tradition när jag inte tror på att någon gud kommer vaka över barnet? Varför gifta sig om man inte tror på att ett äktenskap gör en lyckligare? (det kan göra mig lite sur att just ett bröllop ger en lagliga rättigheter, annars måste man skriva på jävla samboavtal. Jag tycker det är gammaldags så inihelvete)

Sen tror jag att när det gäller högtidstraditioner vill jag inte vara den som anstränger mig till att pynta och fira när det inte betyder något för den andra parten. Jag vill inte vara den som tar ansvar för det, bara för att man ska. Sen finns det saker jag vill ha kvar. Julfirande exempelvis. Min barndomsjular är bara positiva och när man själv får barn känns det viktigt på något sätt att de får möjligheten att längta efter något som man själv gjorde som liten. Min familj är ateister eller i varje fall agnostiker och påsk och jul har firats mest för vad jag tror är för oss barns skull (godis och julklappar), det har aldrig funnit något som ens kunnat påminna om en Jesus, och ska man vara petig kan man applicera ifrågasättandet jag gjorde i exemplet om barndop. Varför fira påsk och jul som tradition när det är en kristen högtid, sådant som jag inte är intresserad av? Det handlar kanske om det där behovet av trygghet, kanske mysminnen, något att längta till. Något som ju alla andra gör.

Utöver det vill jag ha saker gjorda på mitt eget sätt. När det ifrågasätts av andra blir det ännu viktigare.