Nästan varje gång jag postat ett blogginlägg blir jag frustrerad. Jag vill skriva på ett sätt jag inte kan. Jag vill ha ett skrivspråk jag inte behärskar.  Jag har velat ha den talangen ända sen jag var liten, sen jag lärde mig skriva. Nu vet jag att jag besitter en viss talang. Jag tycker att jag kan hantera en penna, annars hade jag inte vågat skriva blogg. Det är inte så att jag nedvärderar mitt skrivsätt eller att jag inte är stolt över vissa verk. Jag vill bara vara bäst. Jag vill kunna formulera mig på andra sätt, använda mig av ord man inte använder i tal,  skriva på ett sätt man litar på att läsaren kan läsa mellan rader.

Jag skriver konkret och enkelt. Jag dras till bloggar som är välskrivna men enkelt formulerade. Inte sällan blir jag avundsjuk, inte sällan händer det att jag filar och filar på ett blogginlägg, men lyckas inte formulera mig på det sätt jag vill, och så raderar jag skiten. Ibland händer det att jag inte lyckas få ut mitt budskap. Jag skriver på ett sätt som läsarna tolkar annorlunda och det säger ju mer om mig än om mina läsare. Här är ett par bloggare vars olika skrivsätt som tilltalar mig.

Lokesson är för tillfället i bloggkoma. Hans skrivsätt är lättläst men mycket välformulerat. Inläggen innehåller ofta frågor och är alltid diplomatiska. Han har ståndpunkter men diskuterar mer än gärna och på ett sätt som gör att man känner sig lyssnad på och som visar att han faktiskt tänkt både en och två gånger innan han skrivit.

Mymlans blogg kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är jag gillar, mer än att jag gör det. Jag tror jag förälskat mig i personen bakom bloggen. Hennes förmåga att bryta tabun, att tänka några varv till. Här är det högt och lågt. Det är enkelt ibland, med bara några få textrader. Ibland breder hon ut sig. Men hon lyckas alltid skriva konkret. Inte rena fakta utan utifrån hennes synvinkel, men hon gör det enkelt för en att ta det till sig.

Pjotr är välformulerad big time. Våra respektive världsuppfattningar brukar ligga ganska långt ifrån varann, men så länge inläggen innehåller väl underbyggda argument som man inte kan värja ifrån är det lättare att läsa utan att blodtrycket ökar. Här är det inte så mycket utifrån det privata, ofta är det ganska torr humor och faktabaserat.

Philippa skriver vackert. Målande. Hon lyckas skriva långa meningar om triviala saker. Hon har ett slags flow som gör det lättläst.

A har för det första en bitsk humor som jag fullkomligt älskar. Här är det dagboksblogg, korta enkla meningar utan punkter. Hon har en förmåga att få in så mycket i bara några få textrader. Här har vi en som faktiskt litar på att läsaren förstår vad hon menar, utan att behöva skriva ut vartenda ord.

Jag gillar inte poesi. Jag har aldrig förstått mig på det och kan således inte få till vackra texter. Jag gillar heller inte akademikertexter. Min tolkning av milslånga meningar innehållande hundra svåra ord. Vad vill man försöka uppnå med sådana texter? Att Svensson ska få känna sig som just en svensson som inte vet vad megalomani betyder?

 Jag vill bara ha en fin blandning av det där. Hitta de där formuleringarna som finns långt, långt, långt bak i huvudet men inte riktigt kommer ut i fingrarna.