Först trodde jag inte att jag klarade av nånting. Sen väcktes en journalistdröm till liv. Så jag sökte utbildningar. Gjorde efter mycket vånda högskoleprovet. Livrädd. Skrev enligt snittet. Seger. Sen fick jag svar på ansökningarna. Kom in på en terminskurs i medie och kommunikationsvetenskap. Hamnade på andra respektive tredje reservplats på två längre journalistikutbildningar. Seger.

Den som inte fattat innebörden i det hela ska läsa det här. Känslan av att jag inte duger till så mycket. Eller nej, det är fel. Jag tror visst att jag duger till mycket. Men jag har alltid trott att jag är en speciell sort. En som bara fixar vissa saker i livet. Känslan av att jag ständigt misslyckas med vad jag tar mig för. Rädslan för att satsa.

Helt plötsligt är jag bra jävla nära den där drömmen. Och även om jag vägrar ta ut något i förskott har jag åtminstone lyckats komma halvvägs. Jag har kommit någonvart, där jag inte trodde jag skulle komma ens halvvägs. Seger. Så därför. Tror jag det är dags att börja rannsaka sig själv. Den där skeva självbilden kanske behöver rätas upp lite. Det där om att jag inte tror jag klarar av något kanske alltid varit falsk. Eller falsk är fel ord. Jag har varit blind för den. För varje gång jag lyckats med något, kommit till en aldrig så liten milstolpe har jag satt skygglappar på och tänkt att eftersom jag klarar av det här är det ingen stor grej, inget att klappa sig på axeln för.

Så medan euforin fortfarande är påtaglig och innan jag sätter igång med den där självrannsakningen tänker jag segla på segerkänslan jag har. Och jag hoppas ingen klandrar mig för att jag just nu känner mig som8528queen-of-fucking-everything-poster1

 

 

 

Tjohooooo!!!!