Jag skulle säga att jag har ett sunt förhållande till mat. Jag är inte kräsen, jag kan stoppa i mig vad som helst, även om jag kanske inte köper åtta burkar pölsa när jag handlar. Jag är uppväxt med ganska nyttiga matvanor. Eftersom vi bodde på en ö, fiskade vi en hel del och fick således äta fisk en till två gånger i veckan. Vi odlade potatis och grönsaker och pappa var (är) alltid stolt när middagen lyckades bli ett ihopkok av egna råvaror. Pannkakor fick vi förstås varje torsdag och makaroner och korv fick mamma och pappa stå ut med ibland. Dock var jag väl tio innan jag för första gången besökte ett McDonalds. Jag vill alltid ha grönsaker till maten, men jag anser mer att det är bättre att få i sig NÅGON slags mat än att inte äta alls.

När jag flyttade hemifrån upptäckte jag hur skönt det var att kunna beställa en pizza när andan föll på. Smälla i sig fika på kvällarna och frossa i ostbågar på helgerna. Jag har alltid haft privilegiet att ha en hög förbränning. Jag har alltid varit smal och jag kan i regel stoppa i mig precis vad som helst utan att det syns utanpå. Än så länge.

Fast jag har några problem. Saker som gör att jag hindras i mina tillbakalutade tankar om mat.

Jag kan inte tugga och svälja när någon tittar på mig. Det låser sig på något sätt när jag blir medveten om hur jag ser ut när jag tuggar. Om personen dessutom väntar på ett svar från mig blir jag ännu mer stressad och kan inte för mitt liv få ner den lilla matbiten.

Jag kan inte äta fort. Det har jag aldrig kunnat och även om jag såklart vet att det är mer sunt att äta långsamt, är det förbannat opraktiskt ibland. Exempelvis om jag ska äta en snabb lunch, om jag har en tid att passa. Är jag medveten om att jag har en tidsgräns, eller att personen jag äter med glufsar i sig sin mat, går det för mig ännu långsammare att få i mig maten. Varje tugga växer i munnen och jag blir mätt på ett par tuggor.

Jag är alltid jättehungrig på morgonen. Får jag inte i mig något ätbart inom en halvtimme ligger jag raklång på golvet, i en enda blodsockerfallsröra. Problemet är att jag i perioder inte får i mig frukost. Jag är hungrig men har ingen aptit. Troligen beror det på slentrian. Att det känns lagom upphetsande att gå upp och äta en macka. Jag har försökt hitta frukostsmoothies som går snabbt att göra och som mättar, men även det kräver ju lite jobb och engagemang på morgonen. Lättast är ju att breda den där mackan och lapa i sig lite te och sen bli mätt och belåten.

Jag kommer överlag ibland i perioder där jag har mindre aptit. Jag vet att jag behöver maten. Kanske mer än många andra eftersom jag måste äta ganska ofta för att inte dimpa ner i backen. Men jag blir uttråkad, tappar aptiten och petar istället i maten. Det här stämmer inte in i min bild av den matglada Kurry och jag undrar i de stunderna om jag blivit besatt av en ond ande som vägrar förse mig med mat.

Trots att jag tycker jag har en sund inställning till mat har jag lyckats skapa mig matdemoner som ibland hindrar mig att njuta av det som faktiskt är det bästa i hela världen.