Jag känner mig mer tveksam än vanligt. Om feminism. Inte att jag tvekar angående att vara feminist, utan om den feminism som finns idag. Efter att ha läst Katrine Kielos bok kände jag på något sätt dålig smak i munnen. Sunkighet. Repeat. Gammaldags. Jag har aldrig etiketterat mig som något annat än feminist. Jag är inte hundra procent radikalfeminist och jag är inte liberalfeminist. Det finns tusen andra epitet också som jag inte till fullo satt mig in i för att kunna etikettera mig heller. Däremot anser jag mig själv vara nyanserad. Jag har deltagit i debatter om horor, jag har fattat att det är ett komplext ämne och jag tillhör inte dem som anser att prostitution implicit kan jämställas med våldtäkt. Däremot är jag hundra procent emot det. Inget gott kommer ur att häva sexköpslagen och utan att gå närmare in på det kommer jag alltid vara av den uppfattningen.

Men jag fattar att feminismen står på tomgång. Man når inte ut på samma sätt längre. Antagonister fylls på och radikalfeminister framför allt beskylls för det mesta. Å andra sidan anser jag att för att bryta detta borde man gå ut stenhårt för att möta massan och förklara varför feminism är något bra och varför den ska finnas. Samhället ser inte ut som det gjort förut och kanske behöver man uppdatera sig, förnya sig, våga pröva något nytt. Mymlan kallar sig inte feminist exempelvis och även om jag anser att hennes åsikter är ganska feministiska när hon sätter den sidan till och även om jag tycker att feminism borde ha högre i tak än vad det har och att alla människor som på något sätt brinner, eller i alla fall glöder för jämställdhet borde kalla sig feminister bara därför, så förstår jag vad hon menar. Hon har skrivit någonstans (jag minns inte var, men visst är det väl så?) att kallar man sig feminist och försöker påtala sin åsikter hör folk det genom ett filter, ett feministfilter och på så sätt går det man säger inte alltid fram. Varför är det så? Är det bara för att ordet är negativt laddat i de flesta fall? Googla på ordet och vad som kommer upp är framför allt sidor skrivna av antifeminister. Är det upp till feministerna att ta av sig akademikerglasögonen och ta ideologin från media? Bang har tagit ett litet steg och även om de fortfarande är en vänstertidning så tycker jag det är bra. Alla kan inte läsa Bang, jag hade svårt för den till en början och jag irriterade mig på akademikerspråket som utesluter så många grupper. Jag hoppas de har en bra balans och inte lutar mot en sell-out.

Jag ska läsa F-ordet, en bok av Petra Östergren som samlat ett antal skribenter att ge nya vinklingar. Jag gissar att boken är ganska liberal och jag är ingen sådan. Petra Östergren är för att häva sexköpslagen och är själv mycket kritisk mot radikalfeminismen. Men jag kanske kan se något nytt? Kanske hitta ett aldrig så litet konsensus någonstans? Inte för att vi behöver det. Feminism är inte en enda stor rörelse och behöver inte heller vara det. Men någonstans måste vi kunna ta ett steg tillbaka och bara betrakta. Våga vara självkritiska. Våga kritisera. Är det inte så man utvecklas?

Jag vill bli lite omskakad. Och när jag blivit det kan jag kanske skapa mig en ny ståndpunkt. Kanske gör jag det inte. Jag vill bara ha den möjligheten.