Jag läser Katrine Kielos essäbok Våldtäkt och romantik. Efter de höga förväntningarna om något nydanande, kanske en aha-upplevelse var min besvikelse efter ett par kapitel ett faktum. Kielos vill göra våldtäkt verklig, säger hon. Vi måste prata om vad våldtäkt är och vad det gör med kvinnor idag. Hon ville göra en bok som riktar sig till den stora massan. Och jo tack, på varje sida är nyckelorden struktur, hierarki och makt. Och jag köper allt det där. Jag köper att våldtäkt handlar om systemet, den makt män har både sexuellt och i övriga sammanhang. Jag köper att allt handlar om politik. Boken har många poänger och ibland sitter jag och tänker ”Word!”.  Fast jag vet ju allt det där. Kielos kommer inte med någonting nytt. Inte alls. Det här är vad som diskuterats ända sen feminister satte våldtäkt på den politiska agendan.

 Kielos säger sig vilja göra våldtäkt verklig och blandar in en fiktiv berättelse om våldtäkt. En fiktiv berättelse i jag-form som fått många att tro att hon blivit våldtagen. Det har hon inte och det är där det blir så fel. Kielos har en bild av hur en våldtagen kvinna reagerar, hur hon tänker, vad hennes rädsla handlar om och hur hon efteråt betraktar sig som ett offer. Den bilden de flesta av oss har i huvudet. Vi som inte blivit våldtagna kan ändå sätta oss in i den förnedringen det innebär. Men det finns de som blivit våldtagna som aldrig sett sig som ”våldtäktsbara” eller som känt att de måste skapa sig ett nytt jag efter våldtäkten. Hur väl stämmer egentligen den bilden Kielos målar upp och varför ska just den sätta agendan?

Kielos pratar om att den våldtagna måste skapa sig ett nytt jag efter våldtäkten. Våldtäktsmannen gör henne till ett medel som på så sätt orsakar en social död. En våldtäkt är att orsaka en död. Så kränkande är den. Problemet är att detta får flickor lära sig i tidig ålder. Rädsla för våldtäkt blir en självuppfyllande profetia. Blir du våldtagen blir du kränkt, du blir dödad, du blir en kropp. Våldtäktsmannen gör dig till allt detta.

Jag har inte riktigt förstått budskapet och på något sätt har jag svårt att bilda mig en egen ståndpunkt. Jag skulle kunna skriva en roman om våldtäkt. Jag skulle kunna skriva i detalj hur jag skulle känna mig, hur jag skulle må och så vidare. Och det skulle jag bygga på vad jag själv fått lära mig om hur våldtagna kvinnor ska känna.  Få saker är så accepterade som kvinnors rädsla, skriver Katrine Kielos. Men hela boken bygger på en teori som utgår ifrån att kvinnor inte kan vara annat än rädda. Den handlar om att kvinnor måste vara rädda för att på något sätt kunna påvisa vad det hela handlar om. Och det är där jag blir tveksam. Hur mycket jag än tror på att det hela handlar om politik och patriarkat och struktur så kan jag inte låta bli att irritera mig på att om boken är menad att nå ut till så många som möljigt så kan man inte bara föra diskussioner som mest utgår ifrån radikalfeminismen. Det blir för enkelspårigt på något vis. Jag har inga problem med subjektivitet, men om syftet är att verklgen prata om våldtäkt måste man kunna bjuda in fler teorier och skriva om det rent objektivt. Dessutom måste man kunna tänka outside the box. Det är det som är mitt största problem med boken.