I perioder är jag arg. Jag har nån slags inneboende ilska i mig, jag tror jag haft den ända sen jag var liten. Eftersom jag inte vet hur det är att leva utan inneboende ilska har jag ju lärt mig att det är sådan jag är. Den får bo där. Den är trots allt behändig att ta fram ibland.

Fast ibland är ilska inte bra. Så länge jag går runt och är småarg är det ju lugnt. Då kan jag ta en promenad och låtsasskälla ut folk jag ogillar. Jag skriver. Det har jag gjort sen jag visste hur en penna fungerade. Det är den där hastigt påkomna ilskan som känns lite farlig. Den som får mig att vilja slå sönder saker. Det kan jag ju inte göra. Och jag kan inte räkna till tio. Den som säger sig kunna trycka undan ilska genom att räkna till tio har aldrig känt häftig påkommen ilska. Jag kan heller inte kasta glas i väggen. För det krävs planering (jag kan inte göra det med bebis i närheten), glas jag inte vill ha förstörda och dessutom krävs det städning efteråt. Av mig. Hela grejen med att kasta glas i väggen är att det ska vara spontant och kännas skönt efteråt.

Ibland skriker jag. Det liksom bara dyker upp och jag förvånar mig själv. Vad kom det där ifrån? Ibland händer det att jag skriker när bebis skriker. Jag skriker i kapp. Det är jag fan inte stolt över, men jag vet inte vad jag annars ska göra. Jag är inte kontrollerad. Jag har ett häftigt temperament. Jag tänder väldigt lätt och går saker inte som jag vill blir jag rabiat. Det är inte lyckat alla gånger. Hur gör människor som är arga? Går de och trycker undan ilskan hela tiden? Mår man inte skitdåligt av det? Jag tror egentligen inte att det är bra att få utlopp för ilska hela tiden. Det kan nog lätt bli en vana. Å andra sidan måste man ju ibland få spy.

Så vad ska man spy på när ilskan bara dyker upp så där? Vad ska man göra när man är helt darrig av adrenalin? Hur sjutton GÖR folk?