Som förälder får man ganska mycket skit hem i brevlådan. Massor med reklam från diverse företag, med små häften om barnmat och blöjor och leksaker. Allt är adresserat till mig. Mamman. Allt handlar om mig. Jag får tips på hur jag ska gå ner i vikt efter födseln, hur viktigt det är att sova och så vidare. Igår läste jag ett tips om att man kan lämna över barnet till pappan så att du får en stund för dig själv. Vilket supertips. Tack så mycket. På nästa sida finns en speciell pappahörna, de är alltid ett alternativ när det kommer till barn. Speciella sidor för papporna.

Pappor borde känna sig extremt diskriminerade på detta plan. Miljoner små nätverk finns för mammor. Allt görs för mammor och deras barn. Jag säger till Herr Kurry att det är förjävligt, varför gör ni ingenting? Varför gör inte män någonting? Varför händer ingenting? Varför kämpar ni inte? Varför tar ni inte vid där feministerna en gång startade? Öh, jag vet inte svarar han och det är det som är problemet.

När Pär Ström kom med sin bok Mansförtryck och kvinnovälde fick han enorm respons. Män som dunkade honom i ryggen och sa Bra gjort! Män som så länge känt sig förtryckta av de där jävla feministerna. Män som kände sig så diskriminerade. Pär Ström talade klarspråk minsann. Jag undrar varför någon man inte tidigare uttalat sig. Jag trodde i mitt stilla sinne att de flesta män faktiskt höll med om att kvinnor fortfarande i de flesta fall drar det kortaste strået och att de stod på feministers sida. Den klick antifeminister var bara sura gubbar födda på fyrtiotalet. Men så var det uppenbarligen inte. Pär Ström skyller det mesta på feminismen. Han klagar inte på att män faktiskt inte verkar ha brytt sig under de närmaste hundra åren, men när kvinnor började komma upp på maktpostitioner verkade det bli jobbigt att maka på sig. Då kan man kalla det för diskriminering. Sura män hakade på och lånade offerstämpeln som de annars djupt föraktar.

Men det finns en annan sida av myntet. I mitt inlägg om blå bandet fick jag en kommentar från Jack.

”Sedan tror jag många underskattar hur svårt det är skapa uppmärskamhet kring problem som drabbar män och killar.Vi vet sedan länge att långt fler killar än tjejer tar livet av sig,var tredje kille går inte ut gymnasiet, killar har sämre betyg, män är överrepresentarede bland utegliggare, arbetslösa, och svårt deprimerade. När det gäller unga killar finns inte alls samma möjligheter tills stöd (som unga tjejer har), 95 procent av alla so jobbar på ungdomsmottagning är kvinnor, och 90 procent av besökarna är tjejer, och deras verksamhet är främst inriktad på tjejer. Inget av detta är nytt, det är common knowledge och något som folk känner till i allmänhet men det görs ändå inget, och det uppmärskammas knappast alls heller. För det finns inget intresse kring det helt enkelt.”

Och det är något även jag funderar på ofta. Det finns miljoner saker man gör för tjejer och kvinnor. Vilket självklart är en bra grej. Men i exemplet skolan så vet jag att det finns en mentalitet som säger att killar per automatik tar för sig. Att killar överlag mår bättre än tjejer. Och så är det inte. Självmordsstatistiken är som Jack säger högre bland killar och många av dem söker aldrig hjälp för det finne en allmän syn om inte att det är något för dem. Det anses vara tjejers territorium. Skolmassakrer är ett visserligen extremt men ändock ett exempel på killar som är mobbade, utsatta och kanske socialt ”missanpassade”. Killar agerar med våld. Jag tycker det är enormt fel att mottagningar ska finnas där speciellt för tjejer. De ökar klyftorna könen emellan och det späder på fördomarna om att killar mår bättre än tjejer.

Därför anser jag att manliga nätverk är enormt viktiga. Och då menar jag knappast nätverk som antifeminister, utan män som verkar för mäns rättigheter, som till exempel papparollen. Det går inte att skylla på att ingen lyssnar. I århundraden har ingen heller lyssnat på kvinnorna. Men med tiden fick vi våra rättigheter och även om det är en bit kvar, så vet jag att det handlat om att kämpa. Och det är inte förrän nu män upptäckt att de drar det kortaste strået på en hel del områden. Men det är fel när man skyller detta på feminismen. För det har alltid varit så att män ansetts vara de som kan agera, de som ansetts vara familjeförsörjaren, inte kunna prata känslor och alltid varit den andre föräldern. Det har inte varit feministerna som spätt på dessa fördomar. Men de har inte hakat på feministerna som från början varit ledarna inom ifrågasättandet könsrollerna, som tagit upp delad föräldraförsäkring och som myntat uttrycket det privata är politiskt.

Jag föraktar djupt personer som Pär Ström. Personer som inte ens är insatta som tar sig rätten att fördöma. Det är förlegat och omodernt. Gubbigt. Däremot välkomnar jag gärna böcker som Pittstim. En bok som jag inte tror skyller ifrån sig eller är ute efter att starta könskrig, utan en som faktiskt vill gå halva vägen och öppna samtal. Man får vara kritisk mot feminismen, men man måste kunna ha belägg för det också. Man måste kunna påvisa andra förslag och nya samtal. Någonstans måste man ju börja eller hur?

Min poäng med inlägget är att man måste kunna skilja på saker och ting. Man måste kunna prata om kvinnovåld utan att blanda in mansvåld, för det är två helt skilda samhällsproblem och jag har aldrig förstått varför just den biten är så provocerande för många. Men man måste få prata om allt utan att bli nedtystad. En man måste få säga att han inte känner igen sig i sin könsroll. En man måste få ifrågasätta kvinnor utan att bli kallad mansgris. Men jag vet att många av de män som gapar om att de är diskriminerade faktiskt inte gör något mer konstruktivt än att gapa. De männen får inte min respekt. Gör man inget så får man inget.