Det finns en sak jag har kämpat med hela mitt liv. Något som jag faktiskt inte fattar vad jag fått det ifrån. Och det är kämpandet mot övertygelsen om att jag inte klarar av något. Jag kan koderna till hur man skaffar sig ett bättre självförtroende, jag kan klyschorna. Men för att kunna ändra mig räcker det inte att knappa in några koder, det handlar om att programmera om hela sig själv. För det krävs högre kompetens. Kompetens som inte jag har.

Mitt problem är att jag hakar upp mig på alla misstag jag gör. Jag lär mig inte av misslyckanden och misstag. Jag blir inte starkare. Jag blir svagare. För jag tror att jag har ett falskt självförtroende. Det växer när jag får beröm av andra, när jag får positiv bekräftelse av andra. Det är då jag tror att jag är bäst i världen. Men det sjunker desto snabbare när jag blir kritiserad. Någon med ett äkta självförtroende vågar skaka av sig kritik och kanske bli starkare av den. Jag klarar av kritik, det vet jag att jag gör. Jag har vissa principer och på en del punkter har jag starka åsikter. Men jag blir tyngd allt för lätt.

Jag vet om mina brister. Jag tillhör ju ändå Generation Y. Åttiotalisterna. Generationen som vill vara något. Bli något. Barn av ta för sig-mentaliteten. Något jag aldrig riktigt lyckats med. Jag har aldrig trott på mig själv. Jag skulle vilja säga att jag vet vad jag kan. Men jag vet inte det, för rädslan att misslyckas är så stor och eftersom jag inte har förmågan att bli starkare av mina misslyckanden, vågar jag det heller inte.

Det är därför jag hela tiden kämpar. Kämpar för att hela tiden gå med rak rygg. En rygg som alltid varit kutig. Kämpar för att visa upp en sådan stark integritet och att visa på ett självförtroende tjejerna på träningen visar upp. Försöker uppfylla drömmar jag har. Fortfarande livrädd för misslyckanden, eftersom jag inte fixar dem. Jag har ju fortfarande inte kompetensen att programmera om mig själv. Jag jobbar runt det istället och jag är inte helt säker på om det är rätt väg att gå.