Det finns en sak jag har kämpat med hela mitt liv. Något som jag faktiskt inte fattar vad jag fått det ifrån. Och det är kämpandet mot övertygelsen om att jag inte klarar av något. Jag kan koderna till hur man skaffar sig ett bättre självförtroende, jag kan klyschorna. Men för att kunna ändra mig räcker det inte att knappa in några koder, det handlar om att programmera om hela sig själv. För det krävs högre kompetens. Kompetens som inte jag har.
Mitt problem är att jag hakar upp mig på alla misstag jag gör. Jag lär mig inte av misslyckanden och misstag. Jag blir inte starkare. Jag blir svagare. För jag tror att jag har ett falskt självförtroende. Det växer när jag får beröm av andra, när jag får positiv bekräftelse av andra. Det är då jag tror att jag är bäst i världen. Men det sjunker desto snabbare när jag blir kritiserad. Någon med ett äkta självförtroende vågar skaka av sig kritik och kanske bli starkare av den. Jag klarar av kritik, det vet jag att jag gör. Jag har vissa principer och på en del punkter har jag starka åsikter. Men jag blir tyngd allt för lätt.
Jag vet om mina brister. Jag tillhör ju ändå Generation Y. Åttiotalisterna. Generationen som vill vara något. Bli något. Barn av ta för sig-mentaliteten. Något jag aldrig riktigt lyckats med. Jag har aldrig trott på mig själv. Jag skulle vilja säga att jag vet vad jag kan. Men jag vet inte det, för rädslan att misslyckas är så stor och eftersom jag inte har förmågan att bli starkare av mina misslyckanden, vågar jag det heller inte.
Det är därför jag hela tiden kämpar. Kämpar för att hela tiden gå med rak rygg. En rygg som alltid varit kutig. Kämpar för att visa upp en sådan stark integritet och att visa på ett självförtroende tjejerna på träningen visar upp. Försöker uppfylla drömmar jag har. Fortfarande livrädd för misslyckanden, eftersom jag inte fixar dem. Jag har ju fortfarande inte kompetensen att programmera om mig själv. Jag jobbar runt det istället och jag är inte helt säker på om det är rätt väg att gå.
Man ska inte försöka vara något man inte är. Visst är det bra att försöka skaffa sig ett så bra självförtroende som möjligt men det är så lätt att blanda ihop vad man själv vill och vad man borde vilja. I dag (iaf som ung) ska man vara driftig, ambitiös och armbåga sig fram, helst som entreprenör. Är man inte sån är man dålig och allmänt misslyckad. Klart man får dåligt självförtroende då om man hela tiden strävar efter något man inte är. Kanske inte var så du menade men en tanke iaf :) Om man tar sig för sånt man själv verkligen vill, på ett sätt som passar en kanske man inte hela tiden har känslan av att misslyckas hängandes efter en?
Jo du har delvis rätt. Eller du har rätt, men det ligger mer bakom. Jag har aldrig strävat efter en karriär eller att backpacka i Indien, för det har inte lockat mig. Men var människa måste ha ett mål, eller i alla fall nån slags morot. Specellt om man VILL ta lite längre kliv. För det är där det tar stopp. Jag vill men jag vågar inte. Jag gör det men jag tror inte på mig själv, om du förstår. För varje misslyckande tar jag det som ett bevis på att jag inte kan. Och det kan handla om ytterst små och triviala ting. Jag är liksom felbyggd :)
För min del var det länge så att jag inte heller kunde lära mig av misstagen. De var bara misstag som gjorde mig ännu mer misslyckad. Varje litet socialt misstag var ett stort socialt misstag i mina ögon och därför kunde jag aldrig gå framåt, bara bakåt. Jag antar att det är lite som när barn ska lära sig gå, de misslyckas och misslyckas tills de lyckas. Men jag gav upp på vägen.
Bra skrivet! Jag tror också att jag hela tiden ger upp på vägen, bara för att jag är så jäkla rädd för de där misslyckandena som jag gör till min egen personlighet.
Pingback: mymlans lördagsgodis « the real mymlan