Jag brukar bli illa till mods av dålig stämning. Jag märker av direkt när diskussioner börjar spårar ur, när den tidigare så tillbakalutade stämingen övergår till något annat. Det är inte sällan man ser det i exempelvis debattprogram, där debatt inte längre blir en debatt utan simpel pajkastning. När jag hamnar i sådana situationer retirerar jag för jag vill inte hamna i en situation jag sedan inte kan släppa, och som ger mig magont. Det har hänt mig en gång för några år sen efter allt för mycket dricka, och efter det har jag blivit feg.

För vad är det egentligen som är så farligt med lite dålig stämning? Är det något inneboende vi människor har, att fasaden är viktig, att allt ska vara tjo och tjim och att beröra allvarliga ämnen hör någon annanstans? (Vart då isåfall?) Jag har alltid varit diskussionslysten. På lektionerna i skolan brukade jag delta aktivt och jag kände mig alltid levande på något sätt. Jag tror inte att jag är lättprovocerad, men det finns andra som är lättprovocerade och det finns de som faktiskt inte kan ta en diskussion och så handlar det till slut om att till alla pris försöka omvända någon man tycker är korkad som inte vill bli omvänd. Ändå är jag rädd för den där stämningen som kan lura sig in när som helst. Kanske handlar det om vetskapen om att det är svårare att försöka reparera någonting, än att orsaka någonting. Been there, done that.