När Kajsa började upptäcka världen runt sig kunde jag inte riktigt hantera att hon började grina så fort det blev lite stojigt och för mycket andra människor omkring henne. Det var som om jag skämdes. Alla andra bebisar var ju så glada och tog för sig. Dessutom blev jag stressad. Nu när jag vet hur hon fungerar har jag accepterat det. Hon behöver en invänjningsperiod i mammas eller pappas knä. Hon behöver betrakta på avstånd. Studera liksom. Efter ett tag kommer hon igång. Skriker och stojar, och skrattar. Jag har börjat ta henne till öppna förskolan för att hon ska få vara bland andra bebisar och kanske till slut acceptera att det inte alltid kan vara lugnt och fridfullt. Det har gått jättebra. Inga gråtattacker, mest nyfikenhet. Jag har varit så stolt. Idag träffades föräldragruppen (som såklart från början har varit en mammagrupp) och en av mammorna och hennes bebis kan hon inte riktigt acceptera. Mamman är jättegullig, men så fort hon tittar på Kajsa börjar hon grina. Kajsa alltså. Tårarna rinner och underläppen darrar. Jag tröstar så gott jag kan. Leker lite, torkar tårar och så försöker vi igen.

Jag ser mig själv i henne och kanske är det därför jag hade så svårt att acceptera det till en början. Jag trodde inte personlighet kunde avspeglas i så små barn, jag trodde bebisar var som ett tomt papper man efterhand fyllde i med sina värderingar och uppfostringsmetoder. Så är det ju inte. Kajsa verkar ha ärvt det jag hade när jag var liten. Blygheten. Viljan att sitta och vara själv. Fundera. Studera människor. Det är faktiskt en ganska fin egenskap, de blir små tänkare, tror jag, för det har jag alltid varit. De blir bra människokännare eftersom de tar sig tid att betrakta. Men som samhället ser ut ska man ara frejdig och framåt och ta för sig. Jag vill så gärna att Kajsa också ska göra det. Kanske vill jag det lite extra för att hon är tjej.

Men jag har förstått att man inte kan göra så mycket. Hon ska få sin trygghet. Jag ska pusha på henne när jag kan, men i hennes takt. Hon är åtta månader och blygheten blir stor vid den åldern, men jag tror det även är en egenskap hon har. Att försöka ändra är så fel, man ska uppmuntra barns egenskaper och det behöver inte bara komma något ont ur att vara lite försiktig. Jag har slutat stressa upp mig. Jag tröstar istället. Kajsa kommer ändå växa upp och bli världens finaste människa.