I somras lyssnade jag på en intervju med Linda Skugge på radion. Hon ställdes lite mot väggen och fick frågor som ”Är du egentligen bara en vindflöjel som mest är ute efter att vara ”före din tid”?” Intervjuaren syftade på att hon på nittiotalet deklarerade sig som radikalfeminist på vänsterkanten, men har numera avsagt sig feministepitetet och blivit moderat och skrivit en kokbok för småbarnsmammor som bor i radhus. Eller nåt.

Skugge svarade att det till en viss mån handlade om att hon ville ligga ett steg före hela tiden och även om jag tycker det är mer bakåtsträvande att bli en borgartant som skriver kokböcker än att vara feminist måste jag ge cred åt Linda. Hon sa att hon aldrig egentligen varit vänster, hon har alltid varit borgerlig, men hon hoppade på feministkarusellen och den snurrade på och till slut blev det någon slags masspsykos. Alla skulle vara röda, alla skulle vara radikalfeminister. Det blev enkelspårigt och till slut skrev hon bara sådant folk ville att hon skulle skriva.

Därför tycker jag det var bra att hon faktiskt hoppade av. Slutade vara feminist och blev officiellt moderat. I och för sig gjorde hon det precis när det blev ute att vara feminist. Hajpen hade lagt sig. Men ändå.

Jag har länge sagt att jag inte vill tillhöra någon politisk färg. Det finns inte ett enda parti jag faktiskt har förtroende för och som står för det jag står för. Jag plockar lite här och var och det kan vara både på högerkanten och på vänsterkanten. Skulle jag göra ett politiskt test om var jag står, skulle jag hamna på vänstersidan. Mina ideologier handlar trots allt om kollektivet och inte om individen. Jag vill ha med staten att göra i de flesta fall och jag har aldrig riktigt förstått vad som är så himla viktigt med äganderätten. Men det är inte så enkelt tycker jag. Jag tycker det ska satsas på småföretarana och jag har inte bestämt mig i frågan om könskvotering. Sverige är ett ganska rött land. Att vara röd är att vara politiskt korrekt och borgarna möter på stort motstånd vad de än väljer att göra. Kanske är det därför de under de här två åren inte skött en borgerlig politik, utan något mer halvdant, halvmitten. Jag hade haft mer respekt om de stod upp för sina ideologier. Sen har de gjort bort sig och gjort lite för många misstag. Jag är fortfarande lite chockad över att FRA-lagen röstades igenom.

Jag vill egentligen inte ha en politisk ståndpunkt och jag vill egentligen inte att feminism ska hålla en speciell politisk färg. Jag vet att det finns olika slags feminismer i olika block, men den största finns på vänsterkanten. Jag vill att feminism ska vara tillgängligt för alla, men jag har inga problem med partier som inte kallar sig feministiska. Hellre det än en Göran Persson som deklarerar sig som feminist utan att vara ett dugg insatt i ämnet.

Givetvis förstår jag att mitt resonemang brister på en del punkter. Man kan inte hålla med ett parti på alla punkter, för det handlar trots allt i det stora hela om ideologier och där kan man ganska lätt göra sig en ståndpunkt. Till exempel feminismen. Utan tvekan satsar de röda mer på kvinnors situation till exempel. Men jag har ingen lust att syssla med smutskastning och jag vill inte vara huggen i sten. För hamnar man i en ”grupp” fastnar man oftast där och det vill jag inte eftersom jag ändå inte känner mig helt insatt.

Så är det med det. Jag känner inte att jag tillhör något och jag vill inte tillhöra något. Och jag tänker rösta på vad tusan jag vill utan att känna mig som en svikare, eller som en förljugen. Så det så.