…det finns en gräns för hur mycket staten ska kleta in sig i familjerna. Jag är inte för individualiserad familjeförsäkring, som varit sossarnas förslag. Det är en fin idè, och det är ett problem att familjer som har råd ändå inte låter pappan vara föräldraledig lika länge som mamma, eller ännu längre. Lösningen kan inte vara att tvinga mamman och pappan att vara lediga. För många fungerar det inte. För oss fungerar det inte. Och visst skäms jag för att jag hamnade i vården som är en uppenbar kvinnofälla. Visst tycker jag det är skitjobbigt när folk frågar om herr Kurry ska vara hemma och vi säger nej och de tror att det handlar om att vi valt det. Visst hatar jag att Kajsa ska börja på dagis så tidigt som ett års ålder. Mitt mammahjärta kommer troligtvis klyvas itu när hon ska lämnas bort till okända människor för första gången.

Men för att jag inte tjänar hälften så mycket som herr Kurry (som inte har utbilding, han råkar bara jobba på en typisk manlig arbetsplats som tar väl hand om sina anställda) och till och med bara har en deltidstjänst, att herr Kurry inte kan vara hemma, innebär det inte att vi inte är jämställdhetsivrare. Det innebär inte att herr Kurry är glad över att få jobba och ”slippa ta hand om sin dotter.” Det innebär heller inte att han inte vet hur man byter en blöja, att han frågar mig hur man gör, inte tar initiativ att vara med henne, eller sätter sig vid datorn när han kommit hem från jobbet. Men skulle förslaget gå igenom skulle vi hamna i kläm big time hur mycket vi än försöker. Vi skulle inte ha råd med dyrare mat än nudlar och vi skulle troligtvis få flytta, vilket vi redan funderar på. Det är där det blir så himla fel. Jag är feminist. Jag kommer uppfostra Kajsa efter sådana värderingar. Jag kommer aldrig se mig själv som den som vet mest, eller någon som på något vis hindrar herr Kurry från att vara lika mycket förälder som jag. Den dagen jag gör det har jag slutat vara feminist. Men jag tror kvotering i många fall orsakar mer skada än vad som ska vara tanken och i det här fallet skulle allt bara kännas både paradoxalt och ironiskt eftersom båda strävar efter jämställdhet och lyckas ganska bra med det. Jag vet att vissa grupper alltid kommer i kläm vid lagstiftningar eller kvoteringar, men för vår del skulle detta vara ödesdigert i detta fall. Och det handlar om vårt barn.

Det måste finnas andra vägar att gå. Jämställa lönerna mellan kvinnor och män till att börja med? Att få in männen på kvinnliga arbetsplatser. Att få in kvinnor på manliga arbetsplatser.

Mina argument låter som den liberales argument och är det något jag aldrig kommer kalla mig så är det liberal. Men i detta fall får jag erkänna att jag är inne på liberalernas linje. Att kvotera jämställdhet är en kortsiktig idè, den tar friheten från familjerna och ger till politikerna och man kan inte tvinga människor att ändra attityd, det är något som måste komma från de själva. Man måste få en chans att till exempel plugga, jobba deltid fast man har barn.

Så tills jag får ett bra argument för hur såkallad kvoterad jämställdhet skulle gynna vår familj, är en valsedel i socialdemokraternas röstlåda ett no no. Tyvärr.