Ett tydligt tecken på att jag inte riktigt hänger med är att jag missade hela grejen med återkonstruktionen av The Big Bang. Tråkigt om det var sant som vissa sa, att det skulle innebära jordens undergång. Förvåningen skulle minst sagt vara stor. Jag läste på Aftobladet att pratet om denna Jordens undergång ledde till ångest och rädsla hos barn.

Jag blir ofta arg på medias sätt att ständigt varna oss, ständigt chocka oss med nya miljöhot, apocalypser, växthuseffekter. Sådant som inte ger oss något hopp, hur duktiga vi än blivit (vi i västvärlden såklart, som har möjlighet) på att sopsortera, köra miljöbilar och köpa ekologiskt.  Hur ska inte barnen känna sig? Barn kan också läsa löp, barn snappar upp mer än vi tror. Och viktigast av allt att komma ihåg; de tar allt mycket bokstavligt. Kvällstidningarnas rapporteringar om i stort sett allt handlar om sensationsjournalistik. Det är utropstecken och ”chocker” ”attacker”. Allt är stort. Det är mycket eller lite. Oftast ingen plats för nyanser. Oftast inte ens sant. Tyvärr är det kvällstidningarna som når ut. Till barnen. Jag skulle kunna skylla allt på kvällstidningarna. Jag fattar att de nappar på en grej som Jordens undergång. Men det skulle vara på sin plats att ta lite jävla ansvar för nästa generation. Jag vill inte ha ett folk som är livrädda. Övervakade, skadade av att informationssamhället. Tyvärr handlar det inte bara om att kvällstidningarna snappar upp sådant. Även sådan media som ska vara någorlunda seriös nappar på det.

Visst har vi vuxna ett ansvar att lära barn till att vara kritiska till vad de får höra, men jag hävdar att barn måste få kunna känna att de har en chans att kunna påverka. Det kan de inte om de från dagis får höra att det ändå kommer gå åt helvete med jorden. Miljöhot, undergångar eller krig.