Jag tittar på Idol. Är postitivt överraskad av juryn som inte avfärdar alla som inte fyller mallen som den typiska idolen med en spydig kommentar. Men jag kommer på mig själv med att sakna Kishti Tomita. Jag tror jag är den enda som verkligen gillade henne. Folk irriterade sig på att hon var aggressiv, att hon var lite knasig, använde sig av amerikanska uttryck. Fast det var ju bara jantelagen som hoppade upp och bet hennes antagonister i röven. Kishti fyllde inte ramen för hur en kvinna ska vara. Hon var högljudd, hon krävde respekt och hon skällde. Hon ställde sig upp och dansade när nån var bra, hon grät när nåt berörde henne (okej, där uppfyllde hon ett av kraven) och hon envisades med det röda kastmärket i pannan. Bredvid henne satt två skittråkiga herrar. Stenansikten, rakade skallar och låga röster. Hur mycket folk än vill säga att det var hennes personlighet de störde sig på, är jag stensäker på att det i många av fallen handlade om att hon faktiskt var kvinna. Kvinnor ska helst inte vara goofy. De ska skratta åt herrernas skämt och vara diplomatiska. Balansera upp herrar som kör över. Så tröttsamt.

Årets Idol har samma upplägg, fast årets två herrar verkar lite mer ödmjuka. Den nya tjejen är ingen Kishti. Men visst tar hon för sig. Och det är mer än vad man kan säga om Paula Abdul, ena jurymedlemmen i American Idol. Hon har aldrig ett ont ord att säga. Hon är diplomatisk, vänlig och fnissig. Hennes jurykompanjoner är elaka, överröstar henne, tycker hon ska komma till saken. Hon uppfyller definitivt kriterierna för att inte bli hatad som kvinna.

Funderingar. Varför är det alltid bara en tjej med i idoljuryn? Varför är det över huvud taget bara högst en tjej med i till exempel humorpanelprogram som Extra Extra, Parlamentet och Time Out?