Bebisen vår har hunnit bli sju månader. När hon var drygt sex månader började hon visa tendenser till vad vi tror är blyghet. Ett leende till mäniskor som inte är jag eller Herr Kurry var inte lika självklart. Ska hon träffa nytt folk behöver hon en invänjningsperiod ett tag. Helst ska man vara på ett visst avstånd. Efter en kvart mjuknar hon och man kan bli ärad ett leende. Men hon pratar inte lika högljutt som när hon är hemma.

Är hon lite trött eller hungrig tål hon inte höga ljud. Skriker ett barn börjar hon grina. Höjer någon rösten börjar hon grina. Detta gäller fortfarande inte mig eller Herr Kurry. Främst män skrämmer henne. Hur gulliga de än är, hur pipig röst de än har, är hon ganska misstänksam mot det manliga könet. Nu vet inte jag om det är blygheten, eller om det är rädsla. När jag var liten var jag rädd för män med skägg och mustasch. Mammas och pappasa kompisar försökte blidka mig med gods och var så snälla så snälla. Men jag var så rädd så rädd. Jag vet inte om någon skäggig man hade skrämt mig någon gång eller om det helt enkelt var något jag fick för mig. Bullriga röster, stora kroppar. Skägg som dolde ansiktet. Fast min pappa hade skägg och honom var jag ju inte rädd för. Herr Kurry har skägg.

Nu vet jag att alla barn är olika. Min kompis unge har aldrig haft någon blygperiod. Han är aldrig ledsen, bara glad. Jag vet också att vid en viss ålder kryper blygheten fram, när de får mer hum om hur omgivningen ser ut. Men är det vanligt att bebisar är blyga vid denna ålder, för att sedan morska upp sig, eller är denna blyghet något som troligtvis blir en del av hennes personlighet sen? Hon är så försiktig när hon är bland folk. Är män något som över huvud taget skrämmer små barn, mer än kvinnor?