Så jävla uttråkad. Så förbannat otacksam. Bryr mig inte om världen. Läser inga tidningar. Läser inga intellektuella bloggar. Skrattar hysteriskt till dåliga vitsar jag hittar från mitt nya favoritprogram Pang Prego i P3, och önskar att favoritprogrammet var något mindre hjärndött. Panik över min framtid. Vill inte göra av med massa pengar hos tandläkaren. Tar suddiga kort på bebisen och vill visa dem för resten av världen. Trodde man skulle mogna när man fick barn, men har inte förändrats ett dugg förutom att jag inte super mig svinfull längre. Orkar inte läsa en mening längre än cirka fem ord i taget (och jag vill komma in på universitetet?) Ont i huvudet. Känner mig snuvad på sommaren och förbannar hösten för första gången i mitt liv. Vill ha en anonym blogg. Vill ha spänning. Lite panik igen. Svårt att somna. Rycker upp mig, tar ansvar för att min dag ska bli bra. Avundsjuk. Dåligt samvete för att jag känner mig självisk.

Känslospektrat är större än någonsin varje dag. Dekadensen ligger och lurar runt hörnet. Vad i helvete är det som är fel? Behöver jag bara komma ut? Denna isolering känns fan inte hälsosam.