1999 kom lågbudgetfilmen Blair Witch Project ut. En snackis bland oss skolelever. Vissa vägrade gå ut i skogen på ett bra tag. Jag som dras som en magnet (eller hur säger man, det är väl föremålet som dras till magneten?) till rysare och skräckfilmer, ville ta reda på vad det var fråga om. Lurade i min kompis som avskyr allt i rysare och skräckväg, att det bara var en simpel thriller och vi bänkade oss framför soffan. Hon satt med en kudde för ansiktet halva filmen medan jag satt och väntade på när det skulle hända något. Minst sagt var jag besviken på filmen, mest för att de i varannan mening sa ”Fuck” eller ”Fucking”. Var inte vad vid sådana uttryck på den tiden.

Pratade med Herr Kurry om filmen här om dagen. Han minns att han tyckt den var läskig när han såg den. Därför beslutade vi att se om den. Ikväll. Eftersom jag visste hur den slutar kunde jag koncentrera mig på miljön, klaustrofobikänslan när de virrar runt runt i flera dar i en skog. Sökte Herr Kurrys hand och kramade en kudde. Kunde tänka mig in i situationen, även om jag egentligen inte tycker det är så fantastiskt läskigt med voodoo och häxor. Det är ju så…orealistiskt.

Vad jag vill komma fram till är att jag nog blivit lite blödig igen. När jag var tolv såg jag Pet Sematary och blev efter det livrädd för att i mörkret möta Zelda. Ni vet den där systern med ryggmärgshinneinflammation. Fast jag blev lite besatt. Har alltid varit lite besatt av det morbida, gillat att bli skrämd. Efter Pet Sematary (som jag aldrig vågade se klart då) har mången skräckfilm satts i dvd-spelaren. Herr Kurry är den enda jag känner som vill titta på det med mig. Har tyvärr blivit blasè. Det finns inte mycket som skrämmer mig. Tills nu då, tydligen. Har kommit på mig själv med att ta ett stort skutt upp i sängen för att inte Zelda ska ta tag i min vrist när jag står framför den. Jag tror jag börjar bli gammal.

Vilken skräckfilm gav dig mardrömmar?