Och ensam är så jävla stark så jag behöver inte be om någon hjälp

Så sjunger Den svenska björnstammen lite sarkastiskt i låten Trumma, trumma.

Jag ber ofta om hjälp. Om någon sträcker ut en hand så tar jag den. Nog för att jag vet att det finns tusentals klyschor som handlar om att ensam inte är stark. Sosseslogans. Solidaritet. Ingen människa är en ö. Och så vidare. Lika många klyschor finns det åt andra hållet. Klyschor som bättre passar det individualistiska samhället: Ensam är stark. Jag passar inte in i det. När någon erbjuder hjälp tar jag för givet att frågan är ärligt ställd.

På samma sätt tycker jag ganska ofta att jag räcker ut min hand till andra. Mitt misstag är att jag förväntar mig ett ärligt svar tillbaka: antingen vill de ha hjälpen eller så behöver de den inte. Men jag har insett att det inte är så. Att folk inte svarar ärligt när de säger nej. Vet ni varför? För att det inte anses vara tillräckligt starkt att ta emot någon hjälp. Att vara stark är att ständigt bevisa för omgivningen hur oberoende man är av andra människor. Att det där svintunga bördan man bär på, är något ingen annan får ta i. Då blir det något fult. Något som inte längre är värt något. Erbjuden hjälp förkastas som något lika lättvindigt uttryck som ”Hur är läget?”. Hellre gå under än att spricka inför någon som kanske inte var ärlig i sitt uppsåt. Hellre hålla käften än att försiktigt be någon man litar på, om hjälp.

Min fasad har rämnat inför många människor. Jag är inte rädd för att verka sårbar. Min styrka ligger inte där. Min styrka ligger i att inse vad jag är stark i och vad jag är svag inför. Jag är faktiskt ingen jävla ö. Jag vill gärna bli buren av någon ibland.

Och jag vill se fler fasader som spricker.

Riktiga män(TM)

Riktiga män våldtar inte. Riktiga män bakar bullar. Riktiga män bär inte rosa. Riktiga män reder sig själva. Riktiga män tar ut halva föräldraledigheten. ”Slagord” av den här sorten finns överallt. Man använder epitetet riktig man för att definiera något man tycker är viktigt. Det används av alla. Det kan vara för att markera ett statement, eller för att basha feminismen genom trångsynta texter.

Manlighet och definition av manlighet stöts och blöts lite nu och då. Ändå har vi inte när det gäller män kommit ifrån vad är en riktig man-frågeställningarna. Det är i mina ögon ganska omodernt och lite dagisnivå. Som om män måste få höra att de är män. Jodå, men du är en lattepappa, riktiga män är lattepappor! Jodå, du är en machoman, riktiga män är machomän! Detta används av både kvinnor och män. Kvinnor som vill ha beskyddande karlakarlar och kvinnor som gillar känsliga individer. Män som jämför sig med andra män. Allt ska filtreras genom Mansidentifikatorn. Att bara vara en människa duger inte, det är ordet man och stoltheten över könet som är viktigt. Motsvarande stolthet och bajsnödiga strävan efter könsidentifiering finns inte på samma sätt hos kvinnor. Kanske för att det hos  kvinnor finns större rörelsefrihet och svängrum för vad som är tillåtet. Också för att en stolthet för det kvinnliga könet traditionellt aldrig funnits. Nu saknar inte jag ”Riktiga kvinnor”-trademarks. In my humble opinion så är det upp till var och en att definiera sig själv. Just därför tycker jag att riktiga män-tjafset bottnar i det traditionella upphöjandet och bekräftandet av manligheten. Intakt och ovärderlig. Status.  Och så länge vi diskuterar manlighet utifrån riktiga och oriktiga män så kommer män aldrig kunna identifiera sig själva utifrån individperspektiv.

I första hand är vi alla människor. Ett samhälle behöver inte kön i andra fall än strikt reproduktivt syfte. Låt var och en få vara som den vill utan att behöva få unkna värderingar nedstoppade i halsen.

Om att sparka in öppna dörrar

Ja förlåt, nedanstående inlägg med tillhörande titel var årets mest okontroversiella.  Jag är helt enkelt inte on fire.

Apropå obegriplighet

Stycke ur min kurslitteratur:

”Det blir önskvärt att belysa också vad för slags uppfattningar om intersekterna som ligger intom intersekterna själva, vad för uppfattningar om intersekterna som ligger i idioverserna utanför intersekterna, och vad för idéer människor har om varandras idioverser utanför intersekterna, liksom om andras intersekter. ”

Det var fanimig den sämsta meningen jag läst på väldigt länge.

en dum fråga om värnplikten

Kan någon förklara för en oupplyst?

I dag beslutade riksdagen att avskaffa den allmänna värnplikten och ersätta den med en frivillig grundutbildning på tre månader. Det motsätter sig de rödgröna. De vill alltså ha kvar värnplikten. Jag trodde vänstern var emot försvaret? De luddiga talen fattar jag ingenting av, snappar upp att de säger något om icke genomarbetad plan och osäkra arbeten som ingen kommer söka när vi går mot en högkonjunktur. Men vad är bakgrunden? Varför är vänstern emot? De vill ju inte ha NATO, men gärna FN-soldater. De vill ha kvar värnplikten…av vilken anledning? Ge mig ett svar på lekmannaspråk, tack.

Apropå elitdejting

Silvias replik vid sin förlovning med Kungen: ”If you love someone it doesnt matter if he is a director, a president of a company, or a king.”

Fråga till alla som pluggat

Hur tungt väger egentligen en fil. kand för en arbetsgivare, jämfört med bara en högskoleexamen? Hur viktigt är det att plocka de där 180 poängen egentligen?

Dagens asgarv

Kollar på komikern Björn Gustafsson på YouTube. I en av kommentarerna står: ”Är det verkligen han som spelar Alfred i Emil i Lönneberga?”

Nej, Sceptile89, det är en annan Björn Gustafsson.

Sjödin på tv

Ikväll ska allas vår Johanna Sjödin debattera på tv8 angående nya lagförslaget om barnporrlagen.

Do not miss. Johanna är bäst på att argumentera.

”Är det här verkligen rätt för Kajsa?”

Det går upp och ner för Kajsa på dagis. Ett par veckor har det gått hur bra som helst och hon har tagit för sig och känt sig trygg. Hon har varit kaxig och självsäker. Sista två veckorna har dock varit kärva. Hon har velat sitta i knäet hos sina lärare och hela tiden hålla dem i handen. Hur sådana totalvändningar är möjliga fattar inte jag, men så har det varit.

I fredags hade det dock gått väldigt bra igen. Hon hade varit glad och trygg. Men när vi skulle hämta henne från dagis sa hennes lärare att hon skulle behöva utvecklingssamtal. ”Nu har det gått så bra för Kajsa i dag, men under den tiden hon var så ledsen började jag fundera på om det här verkligen är rätt för Kajsa”

1. Ett sådant uttalande gör att man som förälder helt plötsligt känner att ens barn inte passar in i mallen för hur barn bör vara, alltså framåt och ta för sig. Även om de säkert försöker möta alla barns olika behov, och även om jag gillar all personal, gör sådant mig väldigt misstänksam. Normer gäller även barn. Du ska ha ett högt EQ så att du kan använda dina vassa armbågar och din sociala kompetens i framtiden, för att kunna vara någon, prestera. Kajsa motsvarar inte de förväntningarna.

2. Vad är alternativet? Att Kajsa ska stanna hemma? Att någon av oss ska sluta jobba/plugga och bara gå hemma? Att skaffa en barnflicka?

3. Kajsa behöver massor med trygghet. Massor. För att hon ska känna att hon kan bryta sig ur måste hon ha en mycket stark grund, i form av vuxna som hon lärt sig känna förtroende för. Men det måste få ta tid. Det jag känner nu, är att de tycker Kajsa är i vägen, är jobbig. Och visst kan jag förstå det. Som lärare kan man inte bara ta hand om ett barn. Men känslan av att vi måste ursäkta henne blev ännu mer påtaglig nu.

Jag tror absolut inte att de inte försöker se till Kajsas behov. Tvärtom. Och vi är väldigt positiva över lag till det här dagiset. De är väldigt personliga och välkomnande. De tar massa kort de sätter upp på väggar och skåp, som de byter ut med jämna mellanrum. På det hela taget verkar det väldigt gemytligt och mysigt. Därför har jag tagit för givet att Kajsa aldrig varit ett problem, att de aldrig funderat i banorna på om det ska vara ”rätt” eller inte för Kajsa. För som sagt, vad är alternativet? Även om jag är av uppfattningen att man inte kan ”härda” barn till att bli starka och modiga, är jag övertygad om att dagis är absolut rätt för Kajsa. Hon behöver lära sig att leva med andra barn, leva med stoj och stim. Men att lära sig det kan faktiskt ta sin tid.

Därför hoppas jag att jag överanalyserar och jag hoppas att vi på utvecklingssamtalet kommer fram till något bra. Men det utesluter inte att jag i framtiden kommer känna press på att Kajsa alltid ska vara glad på dagis. ”Är det här verkligen rätt för Kajsa?” Jag tycker inte att man ska få säga så.

Döden, döden, döden. Och barn.

Herr Kurry berättade för mig i dag att det kommer en period i barns liv då de blir rädda för döden. När vet jag inte, men troligen då i samband med att de förstår vad skillnaden mellan levande och död är.

Det fick mig att tänka på hur man pratar om döden med barn? Vad svarar man på frågan om vart man kommer när man är död? För en som är rädd för döden känns det brutalt ärliga svaret att man ruttnar och blir maskmat lite…ja…opedagogiskt. Himlen? Ska man prata om något man själv inte tror på för barnet? Det här är svårt. Jag tror det är svårt för att döden och barn är ett lite kontorversiellt ämne. På samma sätt som barn och sex säkert kan vara jobbigt att prata om. Hur mycket tål barn? Hur mycket ärlighet behöver barn? Hur mycket ska man lurva in dem i bomull?

Att döden handlar om att inte längre finnas, det är min tanke. Jag tror inte på nån egentlig själ. Andar och spöken tror jag på när jag ser ett. Himlen är så fullständigt utom min livssyn att det bara skulle kännas förljuget att prata om en sådan med mitt barn. Liv efter döden är inte heller något jag tror på. Döden är för mig att sluta leva. Det närmsta man kan komma en död människa är dess minnen. Å andra sidan minns jag hur rädd jag var för döden när jag var liten. Inte så liten kanske. Vid elvaårsåldern fick jag något slags hypokondrianfall och minsta lilla smärta jag hade trodde jag var cancer. Men jag minns aldrig att jag tröstade mig med himlen, eller liv efter döden heller. Var det det som gjorde min rädsla större?

Och då kommer vi tillbaka till ursprungsfrågan. Hur pratar man om döden med barn?

Sol…

…picnic och glada miner. Inget är som när det blir lite väl varmt så här i april.

När man inte har annat för sig

Hittade en sms-utmaning hos mymlan.

Enklare förklarat, du börjar med tionde sms:et och från det fortsätter du räkna till tio osv.

Bläddra igenom sms:en i inkorgen och räkna till tio, det sms du hamnar på ska du skriva in under frågan. Räkna om och skriv nästa sms under nästa fråga osv.

Här är mina sms:

1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
Typiskt, jag som trodde det var fika hos dig klockan 19.

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Hej kan du nåt om soldusch? Blir man brun av en behandling? Hur lång tid tar det?

3. Vad är de första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?
Har inte fått svar än från henne eller Jan. Googlade, men hittade inget. Har inte Facebook, men det kanske kan vara nåt. Kanske presstext :)

4. Vilket sms blev du mest berörd av?
Ja det är nog påväg.

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Glömde svara igår, men det skulle va trevligt att ses idag om du inte bokat in nåt annat.

6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Absolut!

7. Vad skulle du säga till Gud om du träffade honom?
Köp sylt vetja. När hemma?

8. Vad vill du höra mest av allt?
Ok, du kan väl ta med vagnen så kan vi ta en promenad om vädret tillåter :)

9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?
Vad snäll du är. Kändes sådär. Ni var jätteduktiga. Jag glömde lämna tillbaka din penna, du får den sen.

10. Din mest romantiska replik?
Vi ska äta strax för jag ska jobba natt. Men ni är välkomna ändå.

11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Ja din dementa typ!

Två irriterande drag

Det finns två drag hos vissa människor som jag irriterar mig på.

Det första är när någon ska berätta någonting och fastnar på när det hen berättar om ägde rum?! Typ: ”Det var i tisdags…eller var de onsdags. Hm, nä det måste varit tisdags….få se nu…” Och så håller de på i all evighet tills de en kvart senare kommer på att detta är totalt irrelevant för hela historien. Och jag har tråkats till döds och gett upp mina försök genom mina ”Skitsamma”!

Det andra jag irriterar mig på är de som avbryter en precis när man själv berättar något. Typ: ”Åh en sån fin fågel, undrar vad det är. Ja förlåt, fortsätt”  Alltså något totalt ointressant, som man inte behöver avbryta en för, utan helt tyst tänka det i sin egen lilla hjärna och i alla fall låtsas vara intresserad av det man säger. För det där lilla Förlåt fortsätt är nog mest irriterande då det tyder på att de inte alls tycker det man säger är intressant. De bemöter det man säger på det sätt man gör till ett barn som pladdrar sig igenom något man inte orkar lyssna på.

Ett sensuellt möte

Det börjar närmast bli politiskt inkorrekt att tycka så här , men detta är inte ok. Jag tycker själv att jag är hyfsat icke fördomsfull och jag anser att pedofiler ska få komma till tals lika mycket som alla andra. En pedofil är en pedofil och så länge denna inte gör något brottsligt ska alla andra bara back off. Detta innebär inte att jag tycker läggningen ska normaliseras. Jag är rädd för att gränser suddas ut och vilken grupp som drabbas. Därför tycker jag inte detta är ok. Även om det inte heller är brottsligt så är det enligt min smak gränsöverträdande. 

 En vuxens kontakt med ett litet barn ska inte vara ”sensuellt”. Barn och sensuell passar inte ihop och ska heller aldrig göra det. Jag har ingen som helst förståelse för det ”fina” eller ”mysiga” i texten som några tycker, av kommentarerna att döma. Jag blir illa berörd. Jag tänker på min dotter. Och då är det fan inte ok.

Dagens genuspedagogik

Min tur att följa med Kajsa till inskolningen på förskolan. Medan dagisfröken hänger med Kajsa umgås jag med en annan liten tjej. Hon tar fram en helikopter och letar efter en legogubbe att sätta i helikopterhytten.

Jag: Vi kanske ska sätta en gumma i helikoptern?
Barn: Va?
Jag: Gummor kan också flyga helikopter.
Barn hittar ingen legogumma, bara legogubbar. Barn tar till slut fram en orange legogubbe och låtsas att det är en gumma.

Sedan övergår flickan till en grävmaskin istället. Vill hitta en legogubbe att stoppa in i hytten.

Jag: Ska vi hitta en gumma till grävmaskinen istället?
Barn: Va?
Jag: Det blir väl kul. Gummor kan också köra grävmaskin.

Barn letar efter legogumma och hittar till slut en riktig sådan. Pressar in i grävmaskin och kör förtjust med den. Kurry är nöjd med dagens insats. På måndag väntar nya utmaningar.

Timos Creep

Tant Kurry slog sig ner framför På spåret i fredags och fick höra en fantastiskt underbar version av Radioheads låt Creep. För denna version stod Timo Räisänen och jag vågar påstå att han slog originalet med hästlängder. Timo levererade en känsla så påtaglig att jag höll på att trilla av soffan. Lyssna och jämför och håll med mig.

Hur man gör en bussresa lite roligare

Jag satt bakom en äldre man på bussen igår. Han var ganska propert klädd och han läste en tidning. När mannen var färdig började han prassla och greja med tidningen och  efter ett tag satte han en kreation på huvudet, såg sig runt i bussen och fnissade förnöjt. Han hade alltså av tidningen gjort en hatt a la Robin Hood i sann vad jag förmodar var rastlös/uttråkad anda.

Det har jag inte slutat skratta åt än.

Imorgon…

…blir jag 24 år och Kajsa tio månader. Tänkte bara säga det som en liten reminder ifall ni går in här imorgon.

Angående frivillig barnlöshet

Under mitt inlägg om frivillig barnlöshet fick jag två kommentarer som jag publicerar här, för att de visar andra perspektiv och förklarar på ett bättre sätt det jag menar. Jag är inte säker på att det gick fram. Att poängen var att föräldraskap är normgivande och att det är så svårt att se utanför det.

Ozjeppe har själv valt att vara barnfri.

”För mig är min självvalda barfrihet det viktigaste och självklaraste beslut jag tagit i livet. Och det handlar främst om frihet från livslångt ansvar, och sen en drös med andra saker som kommer före på prioritetsskalan att ägna mig åt. Sedan tycker jag att det är ett sånt uppenbart faktum att folkmängden på planeten definitivt inte behöver öka, både ur miljöaspekt och försörjningsresurs-perspektiv.. så att kalla det ett globalt ansvarstagande är nog inte helt förmätet…

Den biologiska driften att fortplanta sig kommer nog först som anledning att bli förälder, men jag håller med om att det ÄR en norm som majoriteten förväntar sig göra, och att det bidrar till påtvingade/olyckliga föräldraskap & barndomar. Jag sprider gladeligen och ofta insikten om det fullt tänkbara alternativet att aldrig skaffa barn! Livet har så mycket annat att erbjuda.”

Monica pekar på en viktig sak. Nämligen att den som väljer barnfrihet faktiskt inte väljer BORT barn, utan väljer att inte få barn. Det är en stor skillnad.

”Frivillig barnlöshet är ett val. Ett val som tyvärr inte respekteras, förrän andra får veta exakt varför någon har valt detta. Men det räcker inte med att andra får veta varför, de skall kunna acceptera skälet innan de själva kan få ro. De måste få en förklaring och framför allt kunna acceptera den. För vem väljer BORT barn frivilligt. Men det handlar inte om att välja bort. Det handlar om att välja att inte FÅ barn. Stor skillnad. Man kan ju inte välja bort något man inte har.

Jag anser inte att någon människa skall behöva förklara sitt livsval för andra, för att de skall förstå något de inte behöver förstå. Man behöver lika lite förstå varför någon väljer att inte få barn, som man behöver förstå varför någon väljer att få barn.

Visst är det en norm att alla skall ha barn, eftersom det ses som något avvikande och det ses som något avvikande och onormalt att inte må dåligt av att inte ha egna barn. Det är absolut ett brott mot normen att inte göra det. Och dom som väljer att inte få barn, måste ha en jävla bra förklaring.”