Öppet meddelande till A

Kära Älskade Anna. Du kan väl för bövelen inte ställa frågor i din blogg om du inte har någon kommentarsfunktion. Dessutom skulle jag vilja säga något väldigt intressant om strumpbyxor, så vänligen låtom oss få kommentera. Jag lovar att aldrig nånsin bråka med dig igen.

Jag förstår inte andras filosofier, bara mina egna

Igår var det skoldags igen och jag är på god väg att börja kalla mig etnolog (fast det tänker jag inte bli. Jag ska bli journalist). Dags igen för ogripbara begrepp (funktionsstrukturalism, liminalitet, fenomenologi, give me a break) och irriterande svårläst, ordbajsande kurslitteratur (måste varenda mening innehålla hittepå-ordet ”emellertid”?).

Etnologi är inte filosofi, men jag känner att det är allt bra nära. Begrepp som förklarar sakernas tillstånd och begrepp som beskriver en syn på samhället och som jag bara inte kan greppa. För mig som över huvud taget har svårt att förstå andemeningen i akademiskt språk, kan inte få in i min hjärna vad som vill sägas i en byråkratiskt skriven text. Jag är inte skapt på det viset. Jag gillar hypoteser, teorier och filosofier, men klarar inte av att sätta in dem i ett sammanhang. Dessutom är det väldigt lätt att tolka saker på olika sätt. När jag tolkat en text inser jag till slut att övriga klasskamrater knappast dragit samma slutsatser som jag. Faktum är att så har jag känt nästan hela livet. Jag följer inte samma tankebanor som alla andra när det kommer till inlärning. Ibland når man samma mål, men ibland har jag tagit en åt helvete fel väg. Detta gäller främst matematik, jag finner all matematik ologisk och kan därför inte räkna enligt hur läraren lär ut. Jag behöver alternativ, som passar min hjärna. Det har inte lärarna alltid kunnat erbjuda.

I alla fall. Jag vill ha fyrkantighet. Lättbegriplighet. Jag har emellertid (hahaha) ganska lätt att skriva en akademisk text. Jag har lätt för svåra ord och kan formulera svåra, långa och obegripliga meningar, läs: jag kan ordbajsa, åh som jag kan ordbajsa. Och lärarna orkar inte dissekera mitt ordbajseri på tentorna så jag passerar osynad förbi. Frågan är bara hur mycket jag egentligen har missat. Frågan är om jag verkligen nånsin förstått vad lärarna försökt lära mig. Och det är väl det jag är rädd för. Att jag så totalt missuppfattat etnologins lära. Filosofi måste liksom vara mina tankar, inte någon annans, för då förstår jag det inte.

Stackars barnmorskor

Jag tittade på Livet på BB nyss och blev så irriterad på alla blivande mammor som skrek av smärta. Och kom att tänka på hur jag aldrig skulle klara av att jobba som barnmorska. Inte för att det är läskigt, inte för att jag inte vill se kvinnor med ansikten förvridna av smärta. Utan för att jag skulle totalledsna på alla kvinnor som skiter i hur barnmorskorna mår. Som skriker rakt ut. Som inte lyssnar på instruktioner. Som gnäller. Som vill åka hem. Som vägrar ta bedövning men inte lyckas klara situationen utan den. Visst, säkert fantastiskt med att få förlösa små bebisar, men ärligt talat, hur länge kan det vara fantastiskt? Tänk att vara på allmänt dåligt humör och sedan tvingas stå och peppa en kvinna som skiter i vad man säger. Som ska se till att den eventuelle pappan bredvid mår bra. Att dagarna i ända tvingas vara förstående inför någon som inte ger en ett skit tillbaka.

När det är min tur ska jag vara en mönsterföderska ännu en gång. Jag ska inte gnälla. Jag ska inte skrika rakt ut, jag ska lyssna på vad barnmorskan säger och jag ska koncentrera mig på (den fruktansvärt överjävliga) smärtan och inte tycka synd om mig själv. Jag ska föda mitt barn, sen ska jag gulla med det, äta och tacka för den goda mackan och sedan vara enormt tacksam för att barnmorskan tog hand om mig och sedan önska henne en fortsatt trevlig dag/natt. Tänk vad skönt för en barnmorska som kanske vaknat på fel sida.

Sammanfattning av bloggidéer

Jag säger som Mymlan. Jag har inget att skriva. Allt jag säger känns upprepat. Det mesta jag skriver är trams.

Därför tänkte jag göra en sammanfattning på allt jag tänkt skriva den senaste tiden.

Min dotter fyllde två år igår.

Min nya idol är Nour el-Refai. Ni som inte lyssnat på hennes sommarprat  måste göra det. Och sen kan ni lyssna minst tio gånger till. Det har jag gjort. Det är allvarligt, svart, intelligent och fantastiskt insiktsfullt. Något av det bästa jag hört på väldigt länge. Sen kan ni titta på det här. Mamma, du behöver inte titta.

Jag har en kass mobiltelefon som stänger av sig hela tiden. Jag var tvungen att köpa en ny billig en eftersom jag pajade displayen på min förra i somras. (en reparation skulle kosta skjortan och ta två veckor. Och reparationer brukar inte alltid falla ut väl, har jag förstått). Dett betyder att jag vill skaffa en ny igen. En med bra ljud, bra kamera, som har bra kvalitet och inte är en Iphone eller liknande en sådan. Pekskärm verkar faktiskt inte alls särskilt kul.

Jag måste skaffa prenumeration på en morgontidning. Jag får ont i magen när jag tittar på nyheterna på tv och att läsa tidningen på nätet är varken kul eller inspirerande. Jag har hört att SvD är bäst skriftspråkkvalitetsmässigt, men är förbannat blå. DN är billigare men lite sämre då enligt vissa.

Jag hatar folk som säger maskulinist och menar att det ska vara likvärdigt feminist. Jävla idioter. Skaffa lite koll. Läs lite historia.

Jag är inte så hipp. Vi ska göra ett reportage om något, vad som helst, men som speglar något i samhället. Vet ni vad jag kom på att jag ska göra reportage om. Biblioteket. Barnavdelningen. Yeah.

Jag vill ha sommarjobb på en tidning. Jag kommer aldrig att få det, eftersom ingen vill ha en tafflig student utan arbetslivserfarenhet.

Senaste gången jag var utomlands var 2006, när vi var i Prag och såg Pearl Jam. Jag vill utomlands igen. Min kompis åkte till Costa Rica imorse. Grattis.

Jag har varit på väg att vaccinera mig mot svinis väldigt länge. Nu börjar jag känna att jag kanske kommer vilja skita i det.

Twinrix-reklamen är jätterolig eftersom den syftar på att allt utanför Sveriges gränser är jättesmutsigt och att alla har hepatit.

Jag gillar Gudrun Schyman. Alla partier vill fiska röster på ett eller annat sätt. Om hennes fiske är Let’s dance så fine. Hellre det, även om jag personligen tycker att programmet är själsdödande. Jag säger som Winnerbäck: ”Trött på all valpropaganda lika billig som reklam ”Ja vi vill ha ett bättre Sverige.” Åh fan.” Dessutom tar hon debatter med sina fans och ickefans.  

Tack och godnatt.

Upprätthåller feminister strukturerna?

Jag är ambivalent. Som vanligt. Just nu funderar jag över ”Mäns våld mot kvinnor” och om det är rätt att säga så, eller om det bara cementerar bilden av den våldsamme mannen.

Det finns ett globalt kvinnoförtryck. Det kan uttryckas i våld. Strukturellt våld. Våld mot kvinnor för att de är kvinnor. Det är farligt att jämföra sådant våld med mäns våld mot män exempelvis. På så sätt osynliggör man det strukturella våldet. Ungefär som när vita blir utsatta av svarta och kallar det rasism. Då vänder man på begreppet och osynliggör den strukturella meningen av rasism.

Men. ”Mäns våld mot kvinnor” och ”Alla män är potentiella våldtäktsmän” kan, precis som ”Kvinnor är offer” skapa en identitet hos en könsroll. Man blir den man förväntas vara. Och grupperna fortsätter att vara skilda. Att synliggöra ett förtryck, en struktur kan kanske slå fel, inte minst för att den kan kränka en individ. Så att utgå ifrå sådana begrepp kan vara lika illa som att säga att alla kvinnor älskar att sminka sig. Det är ett essentialistiskt synsätt och jag börjar få problem att förlika mig med det. Speciellt eftersom jag tycker att det strider mot allt vad genusvetenskap och sociala arvet heter.

Generaliseringar kanske inte är så jävla bra. Å andra sidan vet jag att det är farligt att enbart utgå från individperspektiv. Faktum är att det är korkat. En individ kan inte vara statistik. Normer, självuppfyllande profetior och socialiserande av kön är några av anledningarna till att kvinnligt och manligt attribut fortsätter att vara normer och ideal. Förtryck skapas av grupper mot grupper. Men jag har så svårt att sätta likhetstecken mellan patriarkat och förtryck. I alla fall i Sverige. Patriarkatet lever och frodas, det vet jag, men patriarkatet är så inlindat i fina formuleringar och att kvinnor kan bara de vill och kvotering är fel och djävulen och hans moster. En man som slår sin kvinna blir lätt det konkreta exemplet på Patriarkatet. Men mannen som slår sin kvinna är ett svin. Den man som kvoteras in på en hög post för att han är man, är en större del av patriarkatet. Ska männen som slåss få bli den enda personifieringen av patriarkatet, eller ska vi inte bara klassifiera honom som ett svin? Alla normala människor vet att de som slår sin kvinna är svin. Till och med antifeminister vet det. Kan vi inte bli förblindade av svinen och på så sätt missa det mer svårdefinierade?

Någon som förstår? Tänker jag åt helvete fel?

Tankar om ålder (med en touch av feberdimma)

Jag är alltså 25 år nu för tiden. Jag har väldigt ofta fått höra att jag är mogen för min ålder. Vilka egenskaper som får folk att tycka det, vet jag inte, men så tycker vissa i alla fall. Jag tycker dock att jag inte är ett dugg mogen. Eftersom jag väldigt ofta är ambivalent, eller ändrar åsikt ganska tvärt funderar jag på hur det kommer påverka min dotter. Värderingar som jag har nu kanske jag inte har om fem eller tio år. Värderingar som präglar Kajsas uppfostran och kanske hennes egna värderingar i framtiden, tänk om jag helt byter ut dem senare i livet? Kommer hon bli förvirrad då? Jag är en relativt ung mamma, sett till dagens mått mätt. Om jag väntat med barn tills jag var över trettio hade jag kanske landat mer i känslor, värderingar och världsuppfattning? Hade det varit sundare?

Nu tycker inte jag att man någonsin måste vara tvärsäker på sin sak eller ha klara uppfattningar om allt, inte ens när man ligger på dödsbädden. Men här kommer min tveksamhet kring min mognad in i bilden. Fram tills jag var kanske nitton avskydde jag barn, och jag var helt säker på att jag aldrig skulle vilja klämma ut några ungar, det var min fasta övertygelse just då. Men sen blev jag äldre och ville ha barn. Det var en mognadsfråga. Jag är alltså rädd att allt som jag tycker nu och hur jag beter mig mot Kajsa, är en slags fas som jag kommer komma över. Tänk om Kajsa blir fucked up för att hon fick en ung morsa som egentligen inte visste hur man uppfostrade barn? Även om jag tycker att jag och Herr Kurry är utmärkta föräldrar just nu så kan det ju fortfarande vara en falsk uppfattning. Ingen utomstående kan ju veta det egentligen. (nu pratar jag inte om övertydliga dåliga drag, som misshandel eller alkoholproblem eller liknande) Om Kajsa får problem senare i livet, kommer jag skylla det på att jag var en ung mamma då, för att jag har indoktrinerats i idealet som säger att man ska skaffa barn efter trettio?

Tänk om allt är en illusion liksom. Tänk om allt bara verkar bra, men egentligen är skitdåligt, och att vi gräver våra egna gravar?

Låt dem hålla på

Kampsporten MMA är på väg upp i Sverige och debatterna går heta. Ikväll såg jag Debatt som handlar om huruvida det är smart att låta en sport som går ut på att slå varann på käften, bli så pass stor.

Eftersom jag har en kille som tokglor på varenda MMA-match som går, har jag inte kunnat låt bli att titta på några matcher. Även om jag tycker det är fruktansvärt tråkigt, även om jag inte fattar grejen med att ranta runt i ringen och slåss, så kan jag inte fatta varför folk lägger in en moralisk aspekt i sporten. Våld föder våld, legalisera inte misshandel, bla bla bla. Jag säger så här. Låt dem slå ner varann om de tycker det är glädje. Låt de som som tittar få göra det om de tycker det är glädje.  Och låt de som utövar sporten få sista ordet om regler och disciplin. I Debatt satt en gammal boxningsdomare och dömde ut MMA som misshandel. Om jag inte har helt fel handlar boxning lika mycket om att slåss som all annan kampsport. Och boxning är något så fint som en OS-gren.

Jag kan väl överlag bli illamående av de enorma summorna pengar som finns inom all sport, att det anses vara en sådan stor samhällsnyhet att det måste sändas i samband med nyhetssändningar och att sport på elitnivå är närmast heligt. Därför kan jag kanske inte känna med de kampsportare som slåss (haha) för sin rätt att utöva sin sport. Men herregud. Ge dem statligt stöd. Vi som hatar sport förlorar ändå debatten om vad skattepengarna ska gå till, så varför uppröras över ännu en sport? Våld är något så oerhört gammalt och primitivt att det rent krasst är helt absurt hur det kan bli något bra så fort det finns en domare och rena pengar med. Lika absurt känns rantandet efter en boll eller en puck men jag tror säkert Zlatan är jätteduktig.

Men sport som går ut på att slåss har alltid funnits och att utövarna skulle vara mer aggressiva eller arga eller utan disciplin när de utför sporten är ren okunskap och fördom. Att  folket skulle bli mer våldsbenägna av att titta på våld känns lite…videovåldsdebatt 2.0. Alltså en rädsla som inte är förankrad i någonting.

Mindfuck

Det brukar ju tjatas en del om att universiteten indoktrinerar sina studenter i vänstertänk och genusbjäfs.

Etnologi handlar mycket om samhällsstrukturer, sociala arv och att människan är en produkt av sin kultur.  Sånt där som rabiatliberaler går i taket över.  Ska man göra slutsatsen att etnologi som ämne och yrke är något som nyliberaler fördömer?

Förr i tiden fick inte ens kvinnor studera och de utbildningarna som fanns präglades säkerligen inte av inflytelserika kvinnor eller av feministiska teorier.  Man trodde inte att kvinnor var lämpade att utbilda sig. Det var också indoktrinering. Är de utbildningarna som är ideologibaserade i dag en sämre indoktrinering då? Det där med genus är egentligen fullständigt onödigt akademikerämne som bara ger dig hutlösa csn-skulder men inget vettigt jobb. Ungefär så låter det från nyliberalsidan. Och att genus på något sätt skulle begränsa den fria individen och prägla henne till något hon inte är, är en fruktansvärd motsägelsefull åsikt. Vad är prägling?

Där liberaler ser tvång ser feminister frihet. Där feminister ser tvång ser liberaler frihet. Det är så konstigt allting.

Kurry gör en Erika

Så här skaffar man sig disciplin till att plugga hemma.

Kajsa om sin mamma år 2074

”Min berättelse om mamma är ett verk av kärlek, omtanke men även ilska och oförståelse. Vår relation har varit bra, men de har inte varit en dans på rosor. Vår väg har kantats av en massa skit, en massa bråk, men också så fantastiskt mycket värme och lycka. Här är min berättelse om min mamma.

När jag var liten var det lågkonjunktur i Sverige. Varslen stod som spön i backen. Min pappa klarade sitt jobb och mamma pluggade vid den här tiden till journalist så det led ingen nöd på oss. Däremot var det en mörk tid i Sverige. Depressioner och misär var många familjers öde och trots att det slutligen kom ljusare tider tror jag det präglade allas våra liv i årtionden.

Men mamma var idealist. Hon trodde på godheten. Jag tror hon önskade sig en egen liten bubbla där hon kunde samla alla hon tyckte om, till ett liv i paradiset, ett lyckligt liv, ett änglamarksliv. Men det fanns ju inte. Istället kämpade mamma för rättvisan. Feminist började hon titulera sig som i tjugoårsåldern och hela min uppfostran har präglats av feministiska värderingar. Hon har berättat för mig hur mycket hon led av könsuppdelningarna på barn. Problemet med mamma var att hon ville att den feministiska uppfostran med hennes värderingar skulle ske så naturligt som möjligt. Idén var ju god, men jag märkte ganska tidigt hur det faktiskt inte var naturligt alls. Jag märkte hur hon försökte få mig att inte leka med barbies, hur hon ville att allt, precis allt skulle vara könsneutralt. Och jag håller med henne i dag om det. Men som barn testar man gränser, man gör små uppror. Jag gjorde allt mamma inte ville att jag skulle göra. Hon tittade med ledsna ögon på mig när jag vrålade mig till ett rosa rum, med puttinutt och kitsch och barbieplanscher.

När jag blev tonåring blev jag ännu mer rebellisk. Jag minns ett samtal vi hade. Hon berättade för mig hur hon så gärna ville att jag skulle bli busig, rebellisk och gå emot så  många normer det var möjligt. Samtalet gjorde mig arg. Var jag hennes lilla projekt? Ett föremål för hennes ideal och värderingar? En trofé för en kamp bara hon förde? Jag försökte förklara det idiotiska i att vilja göra mig till en rebell, men att försöka indoktrinera mig till att bli en sådan på hennes villkor. Bli det hon inte var. Hur rebelliskt var det? Så visst rebellerade jag. Men inte mot den samhällsnorm hon önskade. Jag rebellerade mot mamma. Jag blev en snäll tjej. En duktig tjej. En tjej alla tyckte var söt. Det stod mamma upp i halsen.  När jag och mamma hade ett av våra bråk hävde hon ur sig att hon hoppades jag skulle bli lesbisk. Så att jag kunde röra om lite i den ”heteronormativa jävla tråkgrytan” som hon uttryckte sig. Jag skrattade henne rakt upp i ansiktet. Hon var ju en ganska stor del i den själv. Varför skulle jag göra annorlunda? Mamma hade förlorat greppet om mig. Jag såg hennes förtvivlan. Jag hatade henne ett tag. Tror jag i alla fall. Jag hatade att hon försökte ge mig ett gott självförtroende på fel sätt.  Hur hon berömde varje steg jag gjorde. Hur hon talade om för mig vilken stark och modig och smart tjej jag var. Men jag blev bara kvävd av det. Jag kände mig otillräcklig när jag upptäckte att jag hade brister. Att jag inte var den smarta och starka tjej mamma alltid sagt att jag var. Tanken var så god, mamma ville mig allt väl, men jag kvävdes.

Men jag blev äldre. Insåg hur bra jag egentligen haft det. Hur mamma och pappa gjorde allt för att jag skulle få ett bra liv. De offrade så mycket för mig. Mamma hade förhoppningar om att bli en inflytelserik debattör. Hon förblev reporter, hon var en bra sådan, men hennes rädsla att våga satsa, att våga misslyckas, stoppade henne på vägen. Hon skrev artiklar för olika sajter och tidningar, men allt var en enda pk-röra som inte tog henne någonstans. Fast vi hade det bra. Jag upptäckte min skrivartalang. Mamma var överlycklig. Hon talade ofta om för mig att har man en talang ska man ta tillvara på den. Jag minns de orden, jag var fast besluten att bli något. När jag var tjugotvå förstod jag mammas ständiga prat om att snälla flickor inte kommer någon vart. Nog för att jag är mer realistisk och har fötterna på jorden än mamma, den biten hade hon rätt i. Jag flyttade till London i några år, prövade mina vingar, pluggade till journalist, insåg att snälla flickor var som mamma. Som inte vågade. Jag insåg att jag vågade. Jag blev journalist jag också. Mamma var stolt. Och jag är orättvis när jag säger att mamma inte vågade. När hon började plugga så vågade hon satsa på en dröm hon haft sen hon var liten.

De sista tio åren i hennes liv var mamma bitter. Hon fräste på ungdomar som inte betedde sig som de skulle. Hon glömde liksom bort alla de där värderingarna om uppror hon hade som ung. Och det är ju klart. Hon ville fortfarande att ungdomar skulle rebellera på det sätt hon tyckte de ska rebellera.

Vad blev det av mig? Vad ärvde jag av mamma? Jag ärvde hennes skrivlust. Jag blev journalist. Jag ärvde hennes drag att vilja vara annorlunda. Göra allt tvärtemot. Jag ärvde mammas drag om förståelse för alla slags människor. Tolerans för att vilja göra precis det man vill. Jag ärvde hennes heta temperament. I dag är jag chef för en stor nyhetssajt och planerar att fortsätta vara det i alla fall några år till. Mammas feministiska värderingar kom med åren till mig. Jag titulerar mig inte som feminist. Vi har kommit långt med jämställdheten i Sverige i dag. Kanske inte på det sätt mamma önskade. När sexköpslagen revs upp grät mamma i flera dagar.  Blockpolitik var inte hennes grej, och med åren har det gått som hon förutspått. Blockpolitik är i dag något som är som bekant helt och hållet på väg bort. Småpartier och storkoncerner styr i stort sett Sverige. Småorganisationer har stort inflytande och den liberalfeministiska vågen har fått stor genomslagskraft genom dessa småorganisationer. Jag välkomnar det. Mamma skulle inte förstå det tror jag.

Min mamma har varit guld för mig. Det tog tid att förstå. Det tog tid att smälta vad hon ville med mig. Mamma gjorde misstag jag inte ska göra om med mina två döttrar. Kanske sitter de när jag är gammal och berättar om de misstag jag gjorde. Men det är så livet är. Ingen är felfri. Det viktigaste är att man gör något av sina drömmar.

Mamma dog av ålderdom för ett år sen. Saknaden är enorm. Jag var noga med att prata ordentligt med henne innan hon dog. Hur stolt jag var över henne, att hon hade fasta principer.  Hur jag älskade hennes humor, att hon alltid bjöd på sig själv, hur mycket vi busade när jag var barn. Hon gjorde så gott hon kunde. Jag ångrar ingenting. Jag har fått allt sagt. Vila i frid, lilla mor.

Kajsa Linder”

”JAG tänker inte fria!”

”Kanske gifter vi oss någon gång, men jag tänker inte fria. Hellre dör jag.”

Vanligt förekommande resonemang hos kvinnor.

Vissa traditioner är dumma. Andra är fullkomligt idiotiska. Vill man någonting väldigt gärna så frågar man väl. Speciellt sin närmaste människa. Är det inte mer förnedrande för en kvinna att gå runt och vilja att någon ska vilja? Att vänta på att något ska fråga? Kul att gifta sig med någon som känt sig tvungen att fria. Handlar det om rädslan hos kvinnor att bli nekade, att få ett nej, att bli ratad?

Och hur man kan längta efter att bli någons fru bara för att förstår jag inte heller. Jag dömer ingen på den här punkten, jag har bara inte förstått grejen. Vad är det som är så kul med en extra ring på fingret och epitetet ”hustru”?

På gymmet

Efter observationer har jag kommit fram till följande:

Killar: Lägger alltid på fler vikter än de klarar av. Resulterar i kraftigt pulserande ådra i huvudet, ansiktsfärg som en kokt kräfta, samt ett obehagligt grin när de försöker röra den där vikten. Antal rörelser med vikten/maskinen ligger i snitt på tre stycken, eftersom muskeln dör av ansträngning vid fjärde. Då efter den tredje gången, när de med hela kroppen tagit i, avslutar de med ett AAAAHHHHH och vikten far ner med en KLONG. Det viktiga är alltså aldrig att träna upp en muskel långsiktigt. Det är viktiga är hur mycket tyngd man lägger på, samt att alla ser det. Svettiga, frustande och illröda fortsätter de till rummet med fria vikter. De fria vikterna är killarnas territorium. I rummet ligger testosteronhalten tillsammans med svettdoft, tung som en dimma. Här är det fritt fram att stöta ur sig AAAAHHHH, UHHHHH, ÖÖÖHHHH så mycket man orkar. Den modiga tjej som vågar sig in i rummet med de fria vikterna, har automatiskt förvandlats till fullfjädrad man när hon kommer ut. Även här tenderar mannen att lägga på mer vikt än han klarar av. Detta innebär att bänkpressen förvandlas till en dödsfälla om inte en kompis finns i närheten och kan hjälpa honom när den tunga stången ligger över bröstet och hotar att döda honom. 

Sen är det dags för stretcing. Inte. Givetvis stretchar inte killarna, och gör de det, så är det säkerligen inte på gymmet. Stela och oviga efter år av tränande för explosiva muskler i kombination med obefintlig stretching lyfter de den obligatoriska hockeytrunken från hyllan och stapplar hem.

 

Tjejer: Efter att de försiktigt kikat in i gymsalen, dricker de försiktigt ur sin sportflaska, tar sitt kort de fått av gyminstruktören och är redo för dagens gympass. Detta innebär att vara så försiktig som möjligt. Mantrat är alltid ”Inte klarar jag mer än det här, inte” och så sätter man sig till rätta i maskinen och tar inte i. Hon blir varken svettig, röd i ansiktet eller får skakande muskler. Möjligtvis slipper det ur henne ett aldrig så litet ”Puh” när hon är färdig. Pliktskyldigt sprejar hon lite descinfisceringsmedel på papper och torkar bort den obefintliga svetten från handtagen på maskinen – precis om gyminstruktören sagt. Läser sedan noga på kortet och går vidare till nästa maskin där hon inte tar i igen. Hon tar långa omvägar från den brölande mannen med chinsen och vägrar befatta sig med fria vikter. Det säkra för det osäkra är viktigt. Och att till punkt och pricka följa instruktionerna. Pilatesbollen som killarna inte ens vill ta i med tång, är väl vad hon närmast kan komma fria vikter.

När hon sedan osvettig och inte alls trött tar sig an stretchingen - där hon givetvis går efter ett schema – går hon igenom varenda muskel som finns i kroppen och sträcker långsamt ut de inte ansträngda lemmarna. Pliktskyldigt dricks det ur flaskan, innan det är dags för att duscha av sig den obefintliga svetten.

Vad är grejen med Eminem och varför gillar jag honom?

Ända sen Eminem blev ett känt namn har jag varit fascinerad av honom. Jag ogillar egentligen allt vad hiphop heter och när jag i min förrförra blogg skrev att Eminem är en av de få rapartiser jag kan lyssna på, blev jag kallad rasistisk. Samtidigt undrar jag om det ligger något i det. Medierna var ganska heta på att rapportera om honom (den vite rapparen).  Fast även han uttyckte sig ganska frikostigt om bögar och sluts. Typ. Trots det lyssnade jag på det? Varför fascinerades jag av just honom och inte 50 cent?

Mitt problem är egentligen att jag inte fattat om han är rakt igenom ironisk i sina texter. Hans fans säger att man ska ta hans ord med en nypa salt, att man ska ha humor. Jag tycker inte om såna förklaringar egentligen, så lätt ska man inte slippa undan. Framför allt är det män som slipper undan sådant och får vara hur politiskt inkorrekta de vill.  Vissa säger att han är en simpel kvinnohatare, andra säger att han är en ironisk politisk poet. Typ.

Nu när han är på tapeten igen forsätter jag att fascineras av honom. Och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Antingen är jag en rasist som ser genom fingrarna när en vit kille rappar om kvinnor, eller så har han något som inte ens jag fattar vad det är jag gillar. Kan någon förklara grejen med Eminem för mig? Oavsett om du hatar eller älskar honom.

Partipolitik är omodernt

Jag försöker engagera mig i EU-valet. Aningen halvhjärtat men ändå. Det finns ingenting som stör mig så mycket som partipolitik. Jag tycker allt som har med exempelvis opposition att göra är ren lobbying och martyrskap, trots att det kanske är vad som behövs för att skapa debatt.

Jag har aldrig orkat eller velat ta ställning till ett speciellt parti; jag tycker helt enkelt att allt luktar bull. Allt är bull. Ingenting är äkta. Och är det äkta så går det inte att svara på om dess ställningstagande eller ideologi är den rätta vägen eller om det över huvud taget fungerar. Och jag vill ha alla korten på borden, tänk så enkelt allt hade varit om allt bara var svart eller vitt? Hur ska man ta ställning till något om man tycker att två argument som står på helt olika sidor och motsäger varann – funkar båda två? Hur ska man rösta då? Hur ska man göra om man delar hälften av ett partis eller en ideologis uppfattning, och sågar den andra hälften av samma parti?

Är det kanske så att partipolitiken är hopplöst ute och verkningslös? Det hoppar ju upp fler och fler partier vars syfte är att driva en enda fråga, är det kanske den vägen vi ska gå? Fast hur gör man då? Skräddarsyr sitt eget partiprogram som man röstar på utifrån tio olika frågor?

Jag tror liksom inte partipolitik. Jag är ganska säker på att är man inkörd på säg Miljöpartiet så kan man inte se till nya åsikter eller ideologier, utan håller benhårt fast vid sitt eget. För att det är lättare att köpa ett färdigt paket än att skräddarsy ett. För att människan fungerar så, människan är ett djur som krampaktigt håller fats vid sin flock för att få tillhöra en identitet.

Jag är feminist. Men jag är ingen rödstrumpa. Jag röstade blått i förra riksdagsvalet. Men jag är ingen liberal.

Kalla mig förvirrad. Det är precis vad jag är, eftersom jag vägrar ta ställning till vissa frågor. Och jag vägrar gå med på att en åsikt prompt måste höra till ett block eller ideologi. Kanske är jag naiv men jag tycker vi borde vara modernare än så.

Nu går det åt helvete

Jag är en cyniker och pessimist ut i fingerspetsarna. Jag var det inte förut, därför känns det som om jag har åldrats alldeles för fort.

Nu går allt åt helvete, är något jag tänker alltför ofta. När Sverigedemokraterna kom farligt nära riksdan förlorade jag hoppet om människan. När Bobby, Engla och Arbogamorden dominerade de svenska medierna satt jag hålögd och bitter i soffan och tänkte Nu går det åt helvete med mänskligheten.  När skolmassakrar härjar och pakistansk premiärminister mördas blir jag kall och hård och arg och undrar varför man fortsätter att producera barn till den här skitvärlden i vilken vi långsamt tar kål på varann.

När finanskrisen domerar och man spår hög arbetslöshet i Sverige, där självklart de unga drabbas hårdast funderar jag på om hela Sverige kommer drabbas av depression. Brotten kommer öka, självmorden kommer öka, misären kommer ta över och alla kommer må allmänt skit. Jag tänker att allt går åt helvete nu och även om en lågkonjunktur alltid följs av en högkonjunktur kan det ta lång tid innan vi repar oss igen.

Det senaste är nu den så kallade svininfluensan. Pandemin är ett faktum. Jag som är ett fan av skräckfilmer där rådande trend ett tag varit epidemier som brutit ut och utplånat en hel värld. Människan blir en zombie och städerna är ödelagda. Jag ser framför mig att något sånt skulle kunna hända. Jag har länge tänkt att det som skulle kunna utplåna hela mänskligheten är en epidemi. Alla drabbas, alla dör, allt går åt helvete. Det har det ju gjort förr. Pesten, spanska sjukan till exempel. Ungefär så tänker jag nu. Även om jag hört att epidemier bryter ut vart femtionde till hundrade år och att vi i dessa moderna tider har all kapacitet att klara det, och även om jag vet att svininfluensan inte är i närheten av farlighet om man jämför med exempelvis fågelinfluensan så är jag smått livrädd.

Och klarar vi den här influensan kommer det bara komma en ny, en värre, en sån vi inte kan värja oss emot. Vi har slutligen lyckats besegra oss själva. Människan kommer att dö av, om det inte är influensan, en fruktansvärd hypokondri, en masspsykos där vi slutligen har ihjäl varann i ren paranoja.

Nu går det åt helvete. Dessutom har jag lite ont i halsen, kanske har jag fått svininfluensan. Cynikerna brukar väl drabbas värst?

Jag och Gudrun

Igår hade jag en telefonintervju med Gudrun Schyman. Jag är mäkta stolt.

Nu hade jag ju en bild av att hon och jag skulle bonda i telefon och hon skulle tycka jag var mycket intressant som ställde så bra frågor och vi skulle avsluta vårt samtal med ett skratt och i samförstånd. Jag väntade i nästan två dar på att hon skulle ringa upp efter att personen jag pratat i Fi:s presstelefon givit henne mitt nummer. Hann gå igenom vårt samtal ett antal gånger i huvudet.

När hon väl ringde sa hon: ”Jag är på väg till ett möte så det här måste gå fort”. Varpå min idylliska bild jag målat upp gick i kras en aning och jag återkom till verkligheten. Jag blev supernervös och stressad, ”Eh, eh, eh”, (trots att alla jag ska intervjua säger att de är på väg till ett möte. Jag börjar tro att det bara är något de säger) och ställde inte alls några bra frågor.

Men va fan. Jag har ju intervjuat Gudrun Schyman! Det borde vara värt att sätta upp på sin meritlista. Jag hoppas ni är imponerade. Jag går trots allt bara första terminen i min utbildning.

lagar och sittvagnar

Jag har inget vettigt att säga, jag har bara några frågor.

Till alla föräldrar. (You know who you are)

1. Är det en investering att köpa en sulky, alltså en sittvagn (vad är skillnaden?) till Kajsa när hon är så här liten? Vår stora klumpiga Emmaljunga känns lite för otymplig ibland, och det skulle vara skönt med en enklare grej. Den behöver inte vara spejsig med tre hjul och fina färger, utan bara mycket enkel, liten och lättmanövrerad. Är det smart att ha för en trettonmånadersunge eller är hon för liten? Tips på märken isåfall?

Till alla journalister och journaliststudenter. (You know who you are)

2. Vad behöver jag veta och fokusera på om upphovsrätten, yttrandefrihetsgrundlagen, personuppgiftslagen och tryckfrihetsförordningen? Vad kopplar samman dem, vilka är de största skillnaderna mellan dem?

Prinsessboken

I serien Familjen Annorlunda på tv4 fyllde en lillasyster fem år och hon skulle ha prinsessparty. (vilka pretentioner ungarna har nu för tiden. När jag var liten räckte det med saft och bullar)Storasystern definierade en prinsessa med att hon ska ha klänning, vara jättefin i håret, sminkad och vacker. Vidare skulle hon vara mycket snäll och uppföra sig.

Jag ska förbjuda alla prinsessböcker som sätter griller i huvudet på små flickor och som går ut på att hon ska vara vacker och passiv och väluppfostrad. Sen ska jag skriva en egen bok om en prinsessa som är alldaglig, har rufsigt hår, glest mellan tänderna och med oömma kläder. Hon ska vara frejdig och vild och galen. Vidare ska hon ta saker i egna händer, det vill säga, klättra ner från det där höga tornet, leta upp prinsen själv och säga likt Alfred i Emil i Lönneberga Hörrödu det där med giftermål – jag tror vi skiter i det va?

Sen skulle prinsessan fortsätta ha rufsigt hår, vara vild och galen och ha och glest mellan tänderna. Eftersom fokuset skulle ligga på en handling om hennes roliga liv som hon styrt upp alldeles själv - skulle det helt enkelt inte finnas plats att beskriva hennes yttre. Och det skulle då inte vara relevant att berätta om prinsessan var vacker eller inte.

Fy fan vilken bra bok det skulle bli.

Just another list

Vad heter du: Karin
Var bor du: Norr om Norrtälje
Trivs du där: Ganska bra
Brukar du läsa horoskop: Om de kommer över mig. Men jag tror inte ett dugg på det.
Har du körkort: Japp, sen 2003
Favoritdjur: Katter helt klart
Festar du mycket: Hahaha! Det fanns en tid då jag gjorde det. Kanske kommer den tiden tillbaka.
Sprit, cider, vin eller öl: 1. Öl. 2. Vin 3. Cider 4. Sprit
Antal kuddar i sängen: Fyra. Fast två av dem tillhör herr Kurry
Äger du ett busskort: Jo. Jag har aldrig behövt ett så mycket som jag gör nu.
Vad åt du till frukost: Havregrynsgröt med sylt.
Har du haft sex idag: Sånt har jag inte tid med.
Nästa mål i ditt liv: Få godkänt på min första tenta.
Hur svarar du i mobilen: Hallå? Eller Hej det är Karin.
Antal timmar sömn inatt: Fem.
Sov du ensam: Japp.
Din hobby: Skriva, umgås med Kajsa, samt en och annan vän.
Vad är det för veckodag?: Måndag.
Vad åt du senast: Daimtårta på mitt livs första föräldramöte.
Vem fick du sms av senast: Christine
Vem ringde dig senast: Herr Kurry
Godaste ölen du druckit: Karlovacko.
Vilka hårfärger har du haft: Rött, brunt och blont.
Vad såg du senast på TV: Raw. En hemsk kanadensisk ståuppkomiker skrek sig igenom halva programmet. 
Vad läser du för bok just nu: En fruktansvärd bok under benämningen kurslitteratur, Massmedier.
Skostorlek: 39
Hårfärg: Råttfärgad eller halvblont, lite beroende på årstid.
Är du kär i någon: Nja.
Önskar du att du bodde någon annanstans: Ja egentligen vill jag bo närmare en stad fast ute på riktiga landet.
Dricker du: Jag minns inte när jag sist drack en alkoholhaltig dryck.
Vilken parfym använder du: Biotherm
Vilka skor använder du: Lacostesneakers, gympaskor. Och ett par vita sneakers med höga vrister som jag köpte för ca sex år sen.
Dagens klädsel: Nya jeans från Bik bok, svart tröja och en ärmlös kofta.

När de små grå är överansträngda

Kurry och syrran sitter framför tv:n.
Tyra Banks gapar i Top Model: You are going to Amsterdam!!!
Modellerna: Wohooooooo!!!
Syrran: Dom vet säkert inte vart det ligger.
Kurry: Nä… Schweiz.
Syrran: Mm.