En fruktansvärd besvikelse

Glad i hågen bestämde jag mig för att skippa kvällens aerobics till förmån för ett 75 minuters spinningpass. Jag var mätt och glad och längtade efter lite endorfiner. Fem låtar in i passet började jag ana oråd. Hittills hade bara spelats gubbrock. Gubbrock i all ära, men gubbrock borde förbjudas på spinning. En halvtimme in i passet var jag redo att kasta vattenflaskan på ledaren. Frustrerad tvingades jag spinna till Rock around the clock, See you later alligator och Run to the hills. Det var ett gitarriff här, hesa gubbröster där och så fruktansvärt oinspirerat att jag ville dö. Varenda låt var gubbrock. Varenda låt.

Här ska väl tilläggas att musik i min träning är hur viktig som helst. Det ska vara hård musik, den ska vara på högljudd och det får inte vara gubbrock! En enda gubbrockslåt i mitt spinningpass får mig ur balans, hur tror ni det kändes med ett helt jävla extralångt pass?! Ilskna blickar slängdes på ledaren som glatt hurtade sig igenom passet med glada tillrop. Svetten dröp om mig, och jag kan svära på att den berodde på frustrationen över att en kort kort stund få en hopp tändas om att nästa låt kanske inte är gubbrock…för att få höra introljudet till jävla I can jive!

Ledsen för min uteblivna adrenalinkick stegade jag efter sista låten ut genom dörren. Stretchningen skulle jag bara inte klara av. Gubbrocksballader skulle helt enkelt få mig att vilja mörda i den stunden.

På väg till omklädningsrummet tittade jag in i aerobicshallen där glada tjejer studsade till bra musik. Jag skulle ha varit där.

Jag har varit sur hela kvällen.

Det fixar sig

Jag har förstått att de som är duktiga och ambitiösa, både vad gäller skola, arbete och fritid, också är de som är absolut ängsligast. Det är de som är kontrollfreaks och i ständigt bekräftelsebehov på att de faktiskt är duktigast. Ingen får peta ner dem från den positionen.

Jag föredrar den kategorin. För det finns en annan kategori jag avskyr. De som tror att allt ordnar sig. Dels de som åker snålskjuts på andra och har gjort sen de var små. Dels de som inte skulle kunna tänka sig att visa sig svag inför andra, som ständigt går omkring och tycker att allt är luuuugnt, men som skyller på allt annat utom sig själv när de kuggar på tentan, missar avtalad tid eller missuppfattar instruktioner.

Jag kan inte prata med såna personer. Dels för att jag har ack så stor erfarenhet av freeriders som låter mig bära hela lasset om de bara väntar tillräckligt länge. Dels för att jag har behov av att älta, oroa mig och diskutera något som är stort och svårt. Så fort man säger Shit vad svårt det här är, kan man ge sig fan på att få svaret , det fixar sig. 

Ja det fixar sig alltid, för att någon annan alltid fixar det åt dig. Det fixar sig för att du med din charm kan smita från uppgifter och åtaganden genom att berätta en bedårande historia om hur trött du var igår. Ja det fixar sig för att alla andra alltid måste anpassa sig för att du missförstod för att du inte lyssnade,  för att du alltid kommit för sent och för  att du tror att du är en ö som ingen kommer åt.  Det lärde du dig när du gick i ettan och lärarna satte den snällaste flickan bredvid dig att lösa dina problem.

Det fixar sig för att du inte vågar erkänna att du inte är så smart. För att du likt en sjuk fågel låtsas vara den starka när folk ser på. Och varför du inte blir dödad beror på att du genom åren finslipat din image och gjort den oåtkomlig.

Monster

Nu har det börjat hemma. Jag vill tro att min dotters fruktansvärda vredesutbrott och förmågan att inte kunna ta vare sig en motgång eller att snubbla eller att inte få sin vilja igenom, beror på att hon är lite lite snorig. Men jag fruktar att det är början på något som kommer eskalera; jävla trotsåldern.

För några veckor sen lärde hon sig att se asförbannad ut. Nyligen har hon lärt sig att uttrycksfullt säga nej. Aldrig ja. I samband me detta har vi blivit lit restriktiva med att slänga till henne en napp så fort hon blir lite ledsen. Det där är en balansgång, för även om hon blir tröstad av napp tror jag att de här vredesutbrotten är en maktkamp som hon vinner om hon får nappen. Å andra sidan kan vi ha totalt fel om den saken och så blir det här starten till hennes nya totalt uppfuckade liv med oss som föräldrar.

Mitt tålamod är lika med noll. Till råga på det måste man som förälder älska dem förbehållslöst också.

Det är vid såna här tillfällen man vill be de som går i barnatankar – att ta sig ännu en funderare.

Barnsliga debatter

Jag hade tänkt skriva något om Hillegrens uttalande. Men jag tror inte jag orkar. Inte efter att ha läst på Newsmill.

Liberaler beskyller icke-liberaler för att vara populistiska och PK.  Icke-liberaler beskyller liberaler för att vara för frispråkiga. Typ så. I varenda jävla debatt. Så här är det. Det är både liberaler och icke-liberalers fel att debattklimatet har så fruktansvärt lågt i tak. Liberaler och yttrandefrihetskramare anklagar icke-liberaler för att vara populistiska/indoktrinerade/(och såklart) pk. Det vill säga, de tycker yttrandefriheten egentligen bara sträcker sig till att de som har en icke-pk åsikt ska uttala sig eftersom den som är icke-pk har mest rätt. Icke-liberaler vägrar lyssna på åsikter som inte skanderats i cirka femtio år och vill bura in folk som råkar säga något som är utanför ramarna.

Båda sidor är lika fyllda med crap. Debattklimatet i Sverige ger oss ingenting. Mer än smutskastning och total avsaknad på förståelse.

Aj

Hur ont får man ha i nacken och skuldrorna efter träning? Hur många knutor är normalt? Varför får jag dem? Jag är inte så fasligt otränad tycker jag själv. Eller tyder det här på att jag är fruktansvärt svag? Inte för att jag är vältränad heller, men att få så ont känns inte normalt. Jag har dock grymt svaga axelmuskler och det är dem jag försöker träna upp. Men så fort jag gymmat får jag såna fruktansvärda muskelknutor i nacken, vilket leder till en fruktansvärd huvudvärk…

Tips mottages tacksamt.

”JAG tänker inte fria!”

”Kanske gifter vi oss någon gång, men jag tänker inte fria. Hellre dör jag.”

Vanligt förekommande resonemang hos kvinnor.

Vissa traditioner är dumma. Andra är fullkomligt idiotiska. Vill man någonting väldigt gärna så frågar man väl. Speciellt sin närmaste människa. Är det inte mer förnedrande för en kvinna att gå runt och vilja att någon ska vilja? Att vänta på att något ska fråga? Kul att gifta sig med någon som känt sig tvungen att fria. Handlar det om rädslan hos kvinnor att bli nekade, att få ett nej, att bli ratad?

Och hur man kan längta efter att bli någons fru bara för att förstår jag inte heller. Jag dömer ingen på den här punkten, jag har bara inte förstått grejen. Vad är det som är så kul med en extra ring på fingret och epitetet ”hustru”?

Caroline af Ugglas och hatarna

Jag hörde Caroline af Ugglas på P3 i dag. Sen hennes medverkan i melodifestivalen fick jag upp ögonen för denna underbara tjej. Inte för musiken, utan för att hon är den hon är. Hon lismar inte, hon är lite galen och hon bjuder på sig själv.

Jag var tvungen att googla henne och i diverse Aftonbladet-intervjuer kan jag inte låta bli att läsa kommentarerna under. Hatiska kommentatorer om att hon är ful och äcklig och alldeles för konstig haglar. Jag kollar upp grupper med af Ugglas på Facebook och de flesta handlar om vilka som vill ha bort henne från Melodifestivalen (den grejen verkade uppröra många), vilka som tycker hon är ful (återkommande åsikter om Ugglas) och vilka som rätt och slätt hatar henne.

Jag gjorde en liknande googling på Freddie Wadling och kanske är detta lågt av mig, men alla måste hålla med om att han inte är vacker? Hur många hatar honom på Facebook för att han inte är vacker? Ingen. Inga dylika grupper finns. Bara hyllningar om hur bra han är. Här tänkte jag flika in och säga att jag tycker af Ugglas är grymt vacker. Fast det låter bara fel och sliskigt och har dessutom inte med saken att göra. Varför ursäkta och försvara. Utseendet ska inte höra till. Speciellt inte när Freddie Wadling inte får utstå skit, när af Ugglas får det.

Bara ett litet inlägg om jämförelsen mellan hur kvinnor och män betraktas. Det går att googla på vilken kvinna som helst och det är lätt att hitta diskussioner om hennes utseende.

Caroline af Ugglas är ett levande bevis på kvinnan som går utanför ramarna. Hon fnittrar inte. Hon har en mörk röst och hon är inte särskilt mediatränad in i kvinnorrollen. Dessutom gillar hon inte att piffa upp sig, för att hon är nöjd som hon är. Det sa hon på radion i dag. Finns det något som provocerar människor mer än kvinnor som faktiskt går ut med att de är nöjda med sig själva? Utan krusiduller, utan ursäktanden.

Herrejävlar vad Sverige behöver Caroline af Ugglas. Lite mer original,lite mindre jävla…Charlotte Perelli!

Fortsatt fulblogg: hatlista

Mitt goda humör har bytts ut mot en trötthet jag inte vet vart den kom ifrån. Med trötthet kommer surhet och hat. Här kommer därför en lista på allt jag hatar.

• Moneybrother. En jävligt irriterande röst liknande Barney i Simpsons. Håll käften.
• Folk som mäter popularitet i antal taggade festbilder på Facebook. Get a life.
• Folk som mäter popularitet i antal ”vänner” på Facebook. Get a life.
• A camp. Maken till mesröst och trist musik får man leta efter.
• Actionfilmer. Jag hatar biljakter, explosioner och muskelmän som ska rädda världen. Tönteri.
• Folk som pratar i mun på varann i tv och radio. VI HÖR INTE VAD NÅGON SÄGER!
• Folk som avbryter en när man pratar.
• Folk som inte lyssnar på en.
• Svennebanan-låten. Vad i HELVETE?! (Jo texten är bra, resten suger.)
• Folk som nedvärderar flickkönet när de prinsessar sin dotter samtidigt som de vägrar befatta pojken med något typiskt flickigt.
• Moppekids.
• Coca Cola Zero-reklamen. Borde inte den ha granskats åtskilliga gånger för sexistisk reklam?
• RnB.
• Skämt om skillnaden mellan kvinnor och män. 1975 ringde och ville ha tillbaks sin humor.
• Sex-skämt. 1985 ringde och ville ha tillbaka sin humor. Eller Stefan och Krister ringde och ville ha tillbaka sin humor.
• Magasin och livsstilsprogram som förutsätter att varje lyckad kvinna bor i centrala Stockholm och är välutbildad AD, vilket ger alla landsbygdskvinnor mindervärdeskomplex och dåligt självförtroende och white trash-stämpel.
• Machomän.
• Parlamentet på tv4. Uteslutande män och tävling om vem som kan säga flest ”knulla” i en mening.
• Folk som alltid vänder sig till mig istället för till Herr Kurry så fort det diskuteras barn, tvätt, städ eller annat ”kvinnligt göra”.
• Folk som tycker man ska ägna sig åt viktigare saker så fort man vill diskutera sånt som inte rör näringslivet.
• Kanal 6. Kanal 6 ska vara en typisk killkanal. Actionfilmer, 2 and a half men och Paradise Hotel med bikinibrudar som dansar, a.k.a runk-tv.

Ja, det var väl allt. För nu.

Det borde varit Schyman

Trots att jag är för integriteten på internet och trots att jag inte satt mig in i Piratpartiet, kan jag inte låta bli att känna mig bitter över att de just de här året snodde röster från ett parti jag tycker är galet mycket viktigare än de; Fi. Fi behövs i Eu-parlamentet. Mycket mer än vad de behövs i bara Sverige. Mycket mycket mer än Piratpartiet. Jag är ledsen, men jag kan inte känna glädje över det här.

Sen får man komma med miljoner andra argument om vad som är så bra med PP. Jag tycker fortfarande att kvinnofrågor är mer akuta och mycket viktigare. Alla år som förflutit har inte gett någon utdelning. Varför ska internet få förtur, varför kan inte internet vänta femtio år till som kvinnor fått göra. Stå tillbaka. För ”viktigare” frågor.

Rökning-diskussionen

Jag kan inte låta bli att bli upprörd över Förbjud-rökning-på-uteserveringar-diskussionen. Främst för att rökare har sjukt dåliga argument och jämför rökning med svettluktande eller feta människor eller hundägare. Och det sämsta av allt. Bilavgaser.

Så här är det. Senast i helgen när vi satt på en uteservering röktes det hejvilt vid grannbordet. När man dricker alkohol kedjeröker man. Så är det. När jag var hemkommen kände jag den där välbekanta doften från när man fick röka inomhus på krogarna; mitt hår och mina kläder stank av rök, något jag inte bett om och något jag fullkomligt hatar. Spåren sitter i från när Herr Kurry var rökare och mina kläder alltid stank och jag alltid var skitsur.  ”Faan, jag som trodde det var omodernt att röka” sa min kompis när vi blev totalt inrökta på den där uteserveringen.

Och det är det som är grejen. Rökning är omodernt i Sverige i dag. De som vill röka får gärna göra det, men jag vill inte bli beblandad med det. Och det beror på att jag inte vill få rökindräkt hy och illaluktande kläder och hår. Hur kan man då jämföra det med svett och hundar och bilavgaser? Bilar är ett transportmedel som de flesta av oss är beroende av. Cigaretter behöver ingen, och framför allt inte icke-rökarna. Så lägg av med det jävla argumentet! Frågan gäller inte vad som irriterar någon mest. Det handlar om att bli en del av något man inte vill vara en del av. hade jag bott i Danmark hade jag fått acceptera skiten, eftersom de flesta människor röker där. Men jag bor i Sverige, och här ser det annorlunda ut.

Jag tycker inte heller att det är smart att lagstifta mot allt. Och visst är det en enkel sak att säga åt någon som röker. Men varför ska det falla på oss icke-rökare som jag gissar överstiger antalet rökare i Sverige? Rökning är hälsoskadligt, alltså är det rökarnas sak att se till att icke-rökare inte riskerar att få illaluktande rök på sig. Och på kläderna som måste vädras. Och håret som måste tvättas.

Dagen då Kurry sabbade en potentiell nyhet

Min handledare kommer fram till mig och säger att jag ska gå ner till receptionen och möta en tipsare för att ta hans namn och telefonnummer och be om en kort redovisning för vad saken gäller. Det är så man gör. Är det intressant ringer de upp senare och bokar en tid för intervju.

Jag går ner och möts av en gammal man som direkt säger till mig att han vill sitta ostört någonstans. Jag försöker säga att jag bara vill ha några korta uppgifter och att vi lika gärna kan ta det här. Han ger sig inte. Jag säger att vi får väl gå upp till redaktionen då och sätta oss i den lilla hallen. Han börjar muttra. Säger att han bara kommer ta det här en gång, för han vill inte ha en massa telefonsamtal sen. Jag undrar i mitt stilla sinne om gubben är trög eller om han bara vägrar lyssna på vad jag säger.

Jag trycker på fel hissknapp och vi hamnar på fel våning. Han muttrar ännu mer och börjar sucka ljudligt och säger att det här är ju tamejfan…vad är det här….ååhhh…varför skickar dom en praktikant…?

Jag som har erfarenhet av att ta emot skit sen jag jobbade i hemtjänsten sväljer sarkastiska kommentarer och vi kommer upp till rätt våning. I soffan i hallen sitter två personer. Jag säger: ”Ja du ser dom är upptagna, kan vi inte ta det här lite snabbt, stående?”  Jag vill inte bjuda med honom in på redaktionen för att jag a) inte vet om man får och b) faktiskt inte har tid. Varför är vissa människor så jäkla egocentriska?

Han blir ännu mer förbannad och säger att nej nu har jag verkligen lust att skita i det här. Jag säger att jag sa ju att vi skulle ta det här snabbt. Han vägrar förstå. Muttrar och säger att han minsann får ta det här till en större tidning. ” Jag skiter i det här nu, jag har tappat lusten!”

 Jag får bita mig i läppen för att inte säga att med hans darriga ben kommer det nog ta ett tag för honom att åka till Stockholm, istället för att bara acceptera reglerna på den här tidningen. Istället vänder jag honom ryggen och går därifrån. Han tar hissen och åker ner. Jag kommer på senare att det behövs passérkort för att komma ut till reception igen och tänker att han kommer vara lagom skitförbannad när någon till slut släpper ut honom och att han kommer spy galla över mig. 

Jag vänder mig till kollegorna (jo jo) i soffan och de frågar vad som hände. ”En jävla rättshaverist” säger en av kollegorna när jag berättat och jag vill pussa honom på kinden. Jag berättar för handledaren vad som hände och hon säger att man nog inte ska säga att man är praktikant, och jag säger att det bara flög ur mig när jag tryckte på fel hissknapp. Hon säger att många som kommer hit är ganska labila.

Jag stålsätter mig för att inte fälla en tår för att jag inte var mer auktoritär och för att jag kanske sabbade en stor nyhet. Och för att min handledare kanske tycker att jag suger nu. Jag hatar människor som får mig att känna mig värdelös och som tror att det är de som har rätt när deras problem är att inget annat får plats i deras stora ego.

Jävla rättshaverist var ordet.

Dagis(förlåt förskole)funderingar

1. Varför får det inte heta dagis längre, inte ens i folkmun? Jag fattar inte det. Dagis har väl alltid fungerat som en lärande plats, en pedagogisk plats? Exakt vad förändrar man genom att byta namn? Min dotter är femton månader, det dröjer många år tills hon ska börja skolan. Jag menar, det är inte konstigt att barn i dag är stressade och har stora krav på sig när allting hela tiden strävar efter en läroplan som går ut en massa krav? Jag var en av dem som gick i taket när lekis inte fick kallas lekis längre utan…nollan? Vad sjutton får barn ut av att det kallas nollan istället? Och vad får barn ut av att det kallas förskola istället för dagis? Låt barn få vara barn! Och låt framför allt små barn få vara små!

Vi försöker lära Kajsa saker hemma. Sätter gränser, pratar, uppmuntrar till olika lekar. Men det är ju fortfarande bara lek. En del av hennes utveckling. Det fungerar ju exakt likadant på dagis. Lärande genom lek. Kan det inte bara få vara det? Förskolan låter så jäkla trist och så jäkla byråkratiskt.

2. På min kompis systers dagis delar de ut olika presenter till barnen när de fyller år. Det vill säga pojkarna får en boll och flickorna får…ett halsband. Det är oacceptabelt enligt mig. Finns det ingen genuspedagogik i läroplanen? Jag trodde det. Jag vill inte att Kajsa ska få ett halsband när hon fyller år. Barn på dagis ska få exakt likadana leksaker.

Det känns som att det inte spelar någon roll hur mycket jag försöker hålla ifrån könsrollstänket hemma. När hon kommer i samhället kommer hon vilja identifiera sig med sitt eget kön…som fortfarande är instängt med gulligull och tussituss och fina kläder. Jag vill göra något, jag vill få folk att fatta vad de utsätter sina barn för. Jag vill inte att ett samhälle ska sätta etikett på det barn vi har gjort alldeles själva.

Låt små barn få vara små barn. Och ingenting annat.

Uppdatering: Så här står det i förskolans läroplan:  ”Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.”

Bollar till pojkar och halsband till flickor. Det är en ganska tydlig begränsning.

Nedbruten, stressad och arg. En students vardag?

Det kommer perioder där det känns som om jag bara ger upp. Sedan förra tentan i torsdags som gick skitdålig fast jag pluggade intensivt, har det känts så och jag har allvarligt funderat på hur jag ska palla resten av utbildningen med det här tempot. Nu har vi påbörjat nästa delkurs som ska innehålla rättegång, radio, seminarium och praktik. Och jag är så galet stressad och arg.

Hur tänker de när de klämmer in en massa saker på en vecka och tror att det är en bra utlärningsteknik? Efter varje delkurs görs en utvärdering och varje gång har vi klagat på att vi får för många uppgifter, vilket resulterar i att allt vi gör blir halvdant, för att vi inte hinner annars. Den här veckan ska vi vara på en rättegång, skriva en artikel baserat på den,  plus läsa två böcker varav den ena är på engelska och skriva en text på 5000 tecken – det här ska vara klart till på torsdag. Hur fan ska det gå till? Och hur fan tror de att vi lär oss något av det?

Är det meningen att studenter alltid ska känna sig stressade, ha ångest, panik och prestationsångest? Finns det någon statistik på att man uppnår bra studieresultat på att tvinga studenterna till att göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt? Det tror jag knappast, för med det här tempot tvinfgas vi rationalisera och prioritera bort intressanta föreläsningar och viktiga kapitel i böcker, helt enkelt för att det är fysiskt omöjligt att göra annat.

Jag är arg. Jättearg för tillfället. Min lust att lära dödas lite grann för varje ny delkurs och för varje gång lärarna säger att om vi inte klarar att skriva  exempelvis ett referat borde vi kanske fundera på om journalistutbildning är det rätta valet.

Ska det kännas som ett straff att vilja lära sig? Finns det någon pedagogik i att bryta ned elever så att de tvivlar på sig själva och sin kapacitet? Jag fattar att man måste ha någon slags känsla för det journalistiska arbetet för att kunna fullfölja utbildningen. Men vi är här för att lära oss att bli bra. Vi är här för att lära oss av våra misstag. Låt oss göra det då. Ge oss en jävla chans.

Nu går det åt helvete

Jag är en cyniker och pessimist ut i fingerspetsarna. Jag var det inte förut, därför känns det som om jag har åldrats alldeles för fort.

Nu går allt åt helvete, är något jag tänker alltför ofta. När Sverigedemokraterna kom farligt nära riksdan förlorade jag hoppet om människan. När Bobby, Engla och Arbogamorden dominerade de svenska medierna satt jag hålögd och bitter i soffan och tänkte Nu går det åt helvete med mänskligheten.  När skolmassakrar härjar och pakistansk premiärminister mördas blir jag kall och hård och arg och undrar varför man fortsätter att producera barn till den här skitvärlden i vilken vi långsamt tar kål på varann.

När finanskrisen domerar och man spår hög arbetslöshet i Sverige, där självklart de unga drabbas hårdast funderar jag på om hela Sverige kommer drabbas av depression. Brotten kommer öka, självmorden kommer öka, misären kommer ta över och alla kommer må allmänt skit. Jag tänker att allt går åt helvete nu och även om en lågkonjunktur alltid följs av en högkonjunktur kan det ta lång tid innan vi repar oss igen.

Det senaste är nu den så kallade svininfluensan. Pandemin är ett faktum. Jag som är ett fan av skräckfilmer där rådande trend ett tag varit epidemier som brutit ut och utplånat en hel värld. Människan blir en zombie och städerna är ödelagda. Jag ser framför mig att något sånt skulle kunna hända. Jag har länge tänkt att det som skulle kunna utplåna hela mänskligheten är en epidemi. Alla drabbas, alla dör, allt går åt helvete. Det har det ju gjort förr. Pesten, spanska sjukan till exempel. Ungefär så tänker jag nu. Även om jag hört att epidemier bryter ut vart femtionde till hundrade år och att vi i dessa moderna tider har all kapacitet att klara det, och även om jag vet att svininfluensan inte är i närheten av farlighet om man jämför med exempelvis fågelinfluensan så är jag smått livrädd.

Och klarar vi den här influensan kommer det bara komma en ny, en värre, en sån vi inte kan värja oss emot. Vi har slutligen lyckats besegra oss själva. Människan kommer att dö av, om det inte är influensan, en fruktansvärd hypokondri, en masspsykos där vi slutligen har ihjäl varann i ren paranoja.

Nu går det åt helvete. Dessutom har jag lite ont i halsen, kanske har jag fått svininfluensan. Cynikerna brukar väl drabbas värst?

Dr House och bitterfittan

Jag kan inte låta bli att gilla serien Dr House. Nog för att det kan vara ganska tröttsamt med de CSI-liknande, helt overkliga händelser som utspelar sig i serien. Nog för att alla tjejer i serien är typ 30 och skitsnygga, tysta, moraliska, snälla och aldrig övertiger antalet män. Nog för att jag inte kan låta bli att fundera på om den cyniske Dr Greg House utan skrupler skulle uppnå  samma popularitet om han varit en kvinna.  Eller om vi verkligen behöver en till serie med en egoistisk man som skapar sina egna regler. Nog för allt det. Jag gillar serien.

Jag är egentligen smått allergisk mot främst män vars egenskap är att bedriva civil olydnad. Den lilla egenskapen har alltid varit förbehållen män och är det fortfarande. Om jag drar samma parallell med Filip och Fredrik som jag egentlign gillar skarpt blir jag både avundsjuk och bitter. Inte bara för att de gör precis vad fan de vill och alla älskar det, utan för att min moralistiska ådra om att de kanske i sina program borde få med kvinnlig fägring i form av intervjuoffer och upptåg, pulserar intensivt och gör att jag aldrig på riktigt kan njuta av programmen.

Men likheten mellan exemplen Filip & Fredrik och Dr House är att just uppröra moralister och våga trampa över på den andra sidan. Min poäng är att jag egentligen tycker det är ok, att jag vill tycka det är ok. Men skulle mina påpekanden om den kvinnliga rollen uppmärksammas skulle det spela dem ganska rätt i händerna. Att klaga på män och könsroller är PK och jävligt tacksamt för att bli driven med. Om jag vill hänga med i karusellen om att våga bryta normer, men samtidigt ”gnäller” om kvinnor och män kommer jag troligtvis ändå inte få hänga med i karusellen. Och det tycker jag är trist. Att vara liberal är att lite grann våga nytt, att vara manlig liberal är att driva med PK-åsikter, enligt mig. Är det någon hittills som fattar vad jag försöker säga?

För att återgå till Dr House. Jag gillar hans karaktär, trots min klagan. Och med risk att härmed låta sexistisk och typisk Flicka-tycker-om-bullrig-man tycker jag att jag har råd att säga att en av de stora anledningarna till att jag bänkar mig framför tv:n på tisdagskvällarna helt enkelt är - att jag tycker han är assnygg.

Barn behöver disciplin (så jävla icke-pk, jag tror jag ska gömma mig nu)

Skolminister Jan Björklunds förslag på att bråkiga elever ska kunna skickas hem och stängas av har mötts av motstånd. Såklart. Så fort ordet eller bara närheten till ordet disciplin tas upp i samband med barn så går folk i taket. Disciplin likställs med rottingen och skamvån.

Nu är det ju så att barn faktiskt behöver disciplin. Disciplin och rutin. Det är inget konstigt med det, barn fungerar så. När jag gick i mellanstadiet kom nån slags reform om eget ansvar och helt plötsligt var vi utlämnade. Vi hade knappt lärareledda lektioner och de var inte uppdelade i svenska, matte, engelska. Nej, vi skulle nu själva strukturera upp våra olika ämnen och se till att de blev klara tillett visst datum. Ett fullkomligt värdelöst system. Barn behöver disciplin.

Visst kan jag hålla med om att Björklunds förslag nog hjälper föga, och att det är resursproblemen som ska åtgärdas istället, men jag är allmänt trött på fenomenet opposition. Det fungerar ju bara som lobbyverksamhet, tycker jag. Det är lätt att gapa.

Jan Björklund har i alla fall konkreta idéer som man kan göra något av, man kan pröva dem. Disciplin och krav behöver inte likställas med 1800-tal. Det får gärna uppdateras till 2000-talet, men jag är fortfarande övertygad om att barn behöver auktoriteter. Jag är också övertygad om att bråkiga elever kan ha det jävligt hemma och att det då är är resurslärare som behövs och inte en avstängning. Lärare bränner ut sig, de orkar inte ta hand om en klass med kanske trettio elever i. Men det problemet är ju knappast nytt.

Så eftersom det är det sossarna gapar om nu, kan man ju undra vad de sysslade med när de satt vid makten.

Våldtäktstrosan – när du vill känna dig trygg

Marina Edwardsson tycker att vi ska börja någonstans. Så en bra ände att börja i är att kvinnor ska dra på sig kyskhetsbälten för att känna sig tryggare. Ett par trosor som gör det svårt för en eventuell våldtäktsman att få av dem.

Så när mannen har överfallit kvinnan, slängt ner henne på marken, dragit av henne byxorna och kanske slagit henne för att hon ska ligga still stöter han på trosorna. Trosorna som hur han än drar i helt enkelt inte kommer av. Då tänker våldtäktsmannen ”Attans. Vilket otur, bäst att jag tackar för mig och går härifrån.” Och så kan kvinnan som känner sig trygg för att hon har trosorna på sig resa sig upp, borsta av dammet och ta på sig sina kläder och skutta vidare, trygg och glad.

Marina Edwardsson har en ganska fin bild av hur en våldtäktsman agerar eftersom han tydligen har heder i kroppen som lämnar kvinnan ifred när han inte får av henne trosorna. Att Marina på tror att han inte kan utöva makt på andra sätt, tycker jag nästan är lite roande, om än ganska tragiskt. Att en kvinna inte blir kränkt så länge mannen inte lyckas röra muffen känns lite världsfrånvänt och oförstående och är framför allt en mycket gammaldags syn på kvinnan. Att exempelvis pepparsprej kanske skulle vara något effektivare då kvinnan slipper riskera att han kommer in henne på livet och att hon dessutom får en chans att försvara sig är naturligtvis att gå för långt.

Ett annat scenario är såklart att en kvinna som inför en blöt utekväll tänker ”Ah, bäst jag tar på mig våldtäktstrosorna ifall jag däckar hemma hos en man. På så sätt kan jag känna mig trygg ifall han skulle vilja våldta mig. Man får ta det säkra före det osäkra.”

Ja, någonstans måste vi ju börja.

Trosvansinne

Man ser tv-reklamer då och då för behandling av svamp eller rubbningar av ph-värdet i underlivet hos kvinnor. Och det är ju bra. Jag tror dock att antalet svampinfektioner och rubbningar i underlivet skulle halveras om kvinnor slutade använda helt vansinniga trosor. Och med vansinniga menar jag de äckligt silkiga, stringen, tangan, boxertrosor som klyver en, och så vidare. Det vill säga, för att undvika svamp, köp fula bomullstrosor. För det finns inget som heter fin under – bekväm under. Inte när det gäller kvinnor.

I den vidriga coca cola zero-reklamen på tv som enbart riktar sig till mansstereotyper (de ska gilla halvnakna tjejer, sex och action) figurerar trosor på en tjej (totalt omotiverat och ovidkommande såklart) som för mig är helt vansinniga. De sitter liksom på halva skinkorna och ser ut att skära in något så kopiöst! Och det stör mig att det snygga (nåja) hos tjejer ska vara så fantastiskt omänskligt och obekvämt - och tjejer bara accepterar det!!! Vi accepterar att det är helt ok med obekvämlighet så länge killar tycker det är snyggt, som så mycket annat. Och riskerar hela muffens välmående bara därför.

Jag tycker inte att spetstrosor är fina. Inte silkestrosor heller. Jag gillar vanliga bomullstrosor, men de finns ju knappt att köpa längre. Gå in på hm och du möts av en värld av vidriga äckeltrosor. Och på samma avdelningen huserar trettonåriga flickor som drar och känner på de äckliga trosorna och tänker jahaja, det här så här kvinnorna ser ut under. Bäst att köpa sig ett par stringtrosor så man får nån respekt.

Det är vansinne. Vansinne I tell you!

Den där huvudvärken ni vet

För två år sen hade jag så ont i huvudet att jag fick sjukskriva mig i två månader. Min nacke var paj och det tog lång tid innan någon kunde hjälpa mig. Min klagosång sjöd över bloggen och jag tyckte synd om mig själv. När jag sen fick en något sånär diagnos och hjälp blev det bättre och jag blev gravid och allt var frid och fröjd.

Nu har jag börat träna igen. Efter två år uppehåll har jag återigen börjat trampa på spinningcyklar och svettas på aerobicspass.

Och huvudvärken är tillbaka. Inte i den djävulska form den var när allt var som värst, när jag inte kunde öppna munnen utan att få ont, när jag kunde vakna på natten på grund av huvudvärk. Men den känns. Nacken är full av små knutor, ryggkotorna känns helt sneda och värktabletter hjälper inte. Jag vet tamej fan inte vad jag ska ta mig till. Jag kan leva med kronisk nackvärk, ryggvärk eller, handvärk. Men jag kan inte leva med kronisk huvudvärk. Det känns inte som att utredningen jag fick sist kunde hjälpa mig fullt ut, och jag varken orkar eller har tid att springa till olika sjukgymnaster som alla kommer med olika råd och rön. Inte en gång till.

Fan också.

Bojkotta barnfritt!

Philippa skrev för ett tag sen om en bröllopsinbjudan hon fick som vädjade till att det skulle vara barnfritt.

Jag skulle bli både chockad och arg om jag fick en sådan inbjudan. Ledsen också. Jag skulle ta det personligt. Det där säger så mycket om den svenska intoleransen. Skulle det stå så på en inbjudan i säg ett sydligt land? Knappast. Jag förstår att många tycker barn är jobbiga, man behöver inte älska barn. Men eftersom barn är människor borde de accepteras i samhället som vanliga medborgare. Alltså välkomna överallt. Men vi lever i dag i ett fullkomligt barnfientligt samhälle där vi i alla möjliga och omöjliga sammanhang önskar barnfria zoner och där föräldrar blir svettiga i offentliga situationer när deras barn skriker, för att de är så medvetna om vad omgivningen tycker. Vi är så självupptagna, gnälliga och oaccepterande när det kommer till just barn.

Har inte grejen med bröllop och bröllopsfest gått lite förlorad när man exkluderar vissa grupper? Jag menar, är det inte typisk släktfest, där man samlar både vänner och släktingar för att fira att man gifter sig? Att man på själva vigselakten inte vill riskera skrikande barn kan jag på ett sätt förstå. Man är säkert fruktansvärt nervös och har planerat ceremonin så länge, att inget får gå fel. Men på festen efter borde det inte vara något stort problem kan man tycka. Barn som är otåliga och gapiga kan väl få gå ut och leka? För jag hoppas att man menar barn som är äldre än ett år? De kan väl inte mena att man ska lämna ifrån sig en bebis som ammas, för att tillfredsställa någon annans krav?

Nu förstår jag ju att barn kanske inte bryr sig. Små barn vill troligtvis inte ens gå på bröllop. Men som mamma är man stolt över sitt barn, man är en familj. Man vill veta att hela ens famil är accepterad. Och att få en bröllopsinbjudan där en del av familjen inte är välkommen – ja det är ett bröllop jag i alla fall skulle bojkotta.