Linda och byxorna

Det här är Linda. Linda är min gamla barndomskompis. Vi har känt varann så läge jag kan minnas. Vi har lekt, spelat in band, bildat klubbar, skrivit tidningar, sovit över och tältat hos varann ett otal gånger. Vi har spelat folkmusik, vi har rest ihop, vi har bråkat och vi har haft djupa förtroliga samtal. Det var väldigt länge sen dock. Nu ses vi knappt en gång om året. Fast vi håller koll på varann via blogg, Facebook och sms. Det är långt bort men det är väldigt nära. Tack så mycket modernitet.

Linda är en av de smartaste personerna jag vet. På ett sånt där boksmart sätt. Lättlärd, lättfattad och har irriterande mycket kunskap om stort och smått. Sen är Linda enormt socialt kompetent och kan göra sig kompis med folk på tio minuter ungefär. Medan jag stammar, fnittrar och är dum i huvudet när jag träffar nytt folk, kan Linda tala om vad som helst med vem som helst.

För några veckor sen skrev jag det här inlägget. Det var menat som ett skämt. På riktigt. Jag tyckte det var roligare att skriva som jag gjorde än något i stil med ”De här byxorna är snygga, men dyra”. Linda tog mig dock på orden och gick och köpte byxorna och skickade dem på posten. Bara så där. Till en unge hon träffat kanske två gånger. Tack snälla rara Linda för en underbart gullig och fin gest! Byxorna är i fint retromanchester och hängselbyxor är något av det näpnaste barn kan ha.

Här är världens raraste byxor på världens raraste Kajsa.

 Spana in retroknäppningen!

Porr kan förändras och förbättras och det håller på att ske

”Jag trodde att porrmotståndare var emot att kvinnor ligger med män framför kameran och ofta är drogade och så vidare.”

Malin Wollins krönika har sensmoralen att porr underförstått är äcklig och smutsig. Men porrmotståndare är väl främst emot den objektifiering av kvinnor som pågår, att den främst görs av män för män och så vidare.  Porr är per definition något alla förknippar med rakade brudar som stönar onaturligt. Problemet har väl aldrig varit att kvinnor ligger framför kameran? Ingen förknippar porr med något som faktiskt speglar kvinnans sexualitet och ser den utifrån vad kvinnan tänder på. Därför gillar inte porrmotståndare porr. Den är stulen av patriarkatet. Feminister gillar inte patriarkat.

Jag är inte porrmotståndare. Jag tittar inte på porr, men jag vet att det finns en marknad och ett stort sug efter jämställd porr. Om man synar lite. Jag vet att med filmen Dirty Diaries kommer det poppa upp ännu mer sådan porr och vips har vi en eftertraktad sund porrmarknad. Man kan ändra på spelregler. Man behöver inte förbjuda, låsa in och kasta bort nyckeln. Man kan förändra. Och man ska inte ta bort något som i grunden är en bra ide. Porr är en bra idé. Jämställd porr är världens bästa idé.

Fel.

Ibland får jag för mig att de som är absolut starkast alltid råkar ut för den värsta skiten. Som att de ska testas. Vill du läsa en välskriven blogg läs den här och läs de senaste inläggen. Lalandas dotter är autistisk och efter flytten till södra Sverige fick de omplacera dottern på ett boende som de själva inte ens valt och som hon inte ens ville ha i första valet. En stund senare rymde dottern genom fönstret. Det är inte dokumenterat var hur och när de hittade dottern. Dokumentering är ett av det absolut nödvändigaste man kan syssla med inom vård och omsorg. Hur kan man över huvud taget inrätta ett hem som inte ens för en normal dokumentation? Eller har de mest basala säkerhetsrutinerna kollade, det vill säga lås på fönster?

Efter det har det handlat om anmälan, frågor och förtvivlan.

Så här skriver Lalanda i en av kommentarerna:

”En sak som gör MIG deppig, är att jag vet att det finns sååå många som inte orkar hälften av vad jag gör,
det finns de som aldrig överklagar
och väldigt många som inte ens vet om att de är utsatta för felaktigheter och annat
utan tror att den behandlingen de får är ”normal”,
att det liksom ingår i köpet när man får ett barn med funktionshinder.

Och jag blir deppig när jag tänker på dem som tacksamt tar emot den hjälp de får, hur liten den än är,
som om de egentligen inte förtjände den,
som om det inte vore en absolut självklarhet!
Vi betalar alla skatt för att de här sakerna ska fungera,
det ska man inte glömma!”

Det är så fel det bara kan bli. Och allt det här gör det dubbelt så svårt det redan är att ha en barn som är funktionshindrat. Problemet är inte barnet, problemet är myndigheterna som gör det hela så stort och så svårt. Lalanda hade kunnat strunta i allt det här, struntat i att anmäla, struntat i att strida. Vad hade hänt då? Gränsen hade kanske tänjts ännu mer. Men hur mycket ska en enda människa orka kämpa för en sak, som hon själv säger, vi betalar skatt för att det ska fungera? Som är enligt lag? Jag önskar dig all kraft i din fortsatta strid, Lalanda. Och jag hoppas du slipper strida så länge till. Du är ju för faan höggravid.

Nej, bloggbubblan har inte spruckit

Nu är man igång igen. Blondinbella AB går tydligen inte med miljonvinster. Istället får hon ”fickpengar” på 7000 kronor. Jonas Leijonhuvud menar att nu har bloggbubblan spruckit. Naivt uttalande. För det första. Isabella Löwengrip är entreprenör och pionjär och hon tjänar pengar på bloggen. Är allt under miljonvinster att inte tjäna pengar? För det andra. Hade inte bloggarna dragit in pengar hade inte denna marknad med modebloggare existerat särskilt länge. Det känns som att man nappar på vad som helst i dag för att på något sätt bevisa att bloggen är och förblir en fluga, ett träsk. Det känns framför allt som att tjejer som startar modebloggar aldrig någonsin får en chans, utan ska motbevisas och klappas på huvudet och hånas över. Det är kvinnorna som är pionjärer den här gången. Och de använder sig dessutom om något så banalt som mode. Det är provocerande, även om man till varje pris försöker dölja det genom att dra upp siffror som in förlängningen inte betyder någonting. Bloggbubblan har inte spruckit någonstans. Den är så intakt den kan bli. Jag väntar på när dessa blogghatares bubbla ska spricka?

”Nej, några större annonspengar går det inte att tjäna på en blogg idag. Men är man lagom kontroversiell det går det att bli ruskigt känd på kort tid. Och det kan man göra ju pengar på i nästa led. Återstå att se hur det går för Blondinbellas klädkollektion…”

Jag är kanske känslig, men anar jag lite nedlåtenhet här?

Så här skriver Isabella själv.

Så här skriver Mymlan i Bloggvärldsbloggen.

 

Jag är grym

Jag blir rörd av sånt här. Och stolt.
Jag har en personlighet som jag själv dissar ibland, senast i dag hade jag tänkt skriva om det. Be om ursäkt för mina förvirrade inlägg och för hur jag velar från vänster till höger och att jag ibland skäms över att jag pluggar till journalist.

Men jag tror jag skiter i det.

Elin har gjort det igen

Hemskt bra och läsvärd text om hur våldtäktsoffer ska bete sig.

Kurry på Twitter

Jag är dålig på att uppdatera. Jag har för mycket att göra helt enkelt. Eftersom jag är övertygad om att ni klättrar på väggarna i väntan på nya inlägg från mig och vad jag har för mig, har jag därför skaffat Twitter för att lite snabbt kunna uppdatera alla mina trogna läsare. Finns i spalten till vänster.

För er skull. Jag vet att ni vill.

Fotbollsfrun och feminismen

Fotbollsfrun är totalförändrad. Till det sämre.

Jag säger ingenting om varför vissa inte vill kalla sig feminister, även om jag är sjukt trött på de saggiga förklaringarna (feminismen har fått sån dålig klang, jag kallar mig humanist, feminister är manshatare, vi är ju jämställda i Sverige).

Det jag säger någonting om är när förklaringarna går ut på att medvetet missförstå.

Fotbollsfrun påpekar gärna hur fantastisk hennes kille är som tar hand om deras barn och steker köttbullar. De lever jämställt i sin familj (vilket jag vägrar tro på eftersom Fotbollsfrun också gärna påpekar hur hon älskar att städa och tvätta och inte orkar tänka på VARFÖR hon gör det) och därmed tycker hon det är onödigt att etikettera sig som feminist.

Jag måste då fråga vad i hela friden det har med feminismen i sig att göra? Vår familj strävar efter jämställdhet och vi lever så jämställt vi kan, ska jag sluta kalla mig feminist för det, för att VI är jämställda? När kokades allt vad feminism står för, ner till kärnfamiljens problematik? Vad hände med löner, rättigheter, våldtäkter och misshandlar? Vad hände med strukturer och sexism? Varför är det så svårt att se utanför sig själv?

Det är feministerna som tagit dig dit du är i dag, Fotbollsfrun. Pissa inte på det genom att ta kort på din kille som steker köttbullar, som någon slags kompensering för de veckor han var borta och spelade fotboll när du var ensam hemma med en nyfödd, och mena att så länge ni är jämställda så behöver man inte vara feminist.

Det spelar ingen roll om du är en stark kvinna eller opryd och befriad, så länge du kallar feminism som ”ett evigt bjäbbedibjäbb på könstruten och jag orkar inte lyssna.” Jag är så jäkla less på översittarfasonerna, de fullkomligt oförstående översittarfasonerna som går ut på att man skiter i allt så länge JAG har det bra, så länge JAG är nöjd. Jag är så jäkla less på folk som tror att välfärd är något man väljer, och när man hamnat inom de fyra fint inredda väggarna så är man fri från ansvar.

Säg inte att du inte behöver kalla dig feminist med förklaringen att NI lever jämställt, snälla Fotbollsfrun. Det är ungefär som att säga att världen är rättvis, jag har ju flera miljoner på banken.

En förebild

Jag skriver inget om utsatta kvinnor ikväll. Jag skriver om en enskild kvinna istället.

 Jag har tipsat om Mymlan ganska  många gånger förut och alla säkert vid det här laget vet vem hon är. Hon är bland annat med och driver mediebloggen Same, same but different, har nyligen tagit över Bloggvärldsbloggen och finns såklart på bloggen Mymlan. Hon blev nominerad till Stora Bloggpriset och har nyligen bland annat medverkat i Babel där hon diskuterat gammelmedia med stofilen Jan Guillou.  Jag har säkert glömt hälften av vad hon gjort, för det är det som är problemet. Jag hinner inte med att läsa allt hon skiver och gör, även fast jag skulle vilja.

Mymlan är modern. Mymlan talar varmt om de nya sociala medierna, om bloggarna och hur de ska möta de traditionella medierna. Jag gillar moderna människor. Jag gillar människor som är engagerade, som tror på framtiden och som vågar ge sig hän åt någonting. Dessutom gillar jag intelligenta personer.

Jag gillar också människor som kan hantera en penna på icke akademiskt byråkratspråk. Som kan nå fram utan att använda krångliga synonymer och som nå ut till många utan att det blir för simpelt, för enkelt och för ytligt.

Det är svårt att skriva såna här inlägg. Främst för att det lätt kan låta sliskigt. Som att jag vill ha ett tack, som att jag vill ha något tillbaka. För grejen är ju den att mymlan vet vem jag är. Det är lätt att hylla en stor stjärna, någon man inte känner. Det blir inte sliskigt eftersom man inte räknar med att jags ska känna den hyllade stjärnan. Det kan bli sliskigt när jag ”känner” den jag ska hylla. Men det får vara så. Mina intentioner är ärliga och jag är ärlig i min blogg. Jag har aldrig haft svårt för att ge beröm och jag är ärlig när jag ger beröm. Oftast. Ibland har jag sagt att någon hår är fint fast jag inte tycker det. Dock skulle jag aldrig lägga ner tid på att skriva ett långt inlägg om jag inte menade vad jag tyckte.

Och nämner jag ordet förebild om mymlan låter det ännu mer sliskigt, men det kan inte hjälpas. För det är ju sant. Och jag ska förklara i stolpform.

• Mymlan är liberal, men en klok liberal som tar hänsyn till situationer och sammanhang och som kan bemöta många människor som inte delar hennes livsuppfattning.
• Hon har öppnat upp mina ögon. Både vad gäller olika sociala medier och hur man faktiskt kan finna nyanser i de flesta diskussioner och ideologier. Kort sagt, att allt inte är hugget i sten.
• Hon är en intelligent kvinna.
• Hon står för det hon säger och hennes argument är väl underbyggda.
• Hon är självutlämnande ofta och hon har lärt mig att man kan vara det utan att säga för mycket.
• Hon är stark.
• Hon är ärlig, inger därför pondus på grund av den.

Nu är det så att alla bloggar jag följt i flera år lärt mig något. Jag skulle kunna skriva något fint om var och en av er. Alla har på något sätt bidragit till att öppna upp mina ögon, att få mig att tänka till, att hjälpa mig att skapa ståndpunkter. Skillnaden med mymlan är nog att jag fascineras av henne som personpå något sätt och jag tror det kan bero på att hon vågar vara annorlunda. Jag gillar sånt. Jag dras till människor som vågar vara annorlunda.

Sen håller jag inte alltid med henne och det är väl bara sunt. Problemet är att på mymlanbloggen huserar många intelligenta personer och jag vågar inte alltid lägga mig i. Främst för att mymlan är ärlig (och det är självklart en BRA sak, tro inget annat) och för att eftersom många läser kan jag få massor med kommentarer från människor som kanske inte håller med mig, vilket gör att jag backar. Att jag inte längre där och då vågar stå för det jag tycker, i rädsla att jag ska tappa alla argument. Det är dock mitt eget problem. Jag vill inte behandlas med silkeshandskar, ändå tycker jag det är skönast så.

Sen har mymlan en dotter som är fjorton år och heter Björk. Hon kommer gå långt.

Nog med hyllningar. Mymlan är värd all uppmärksamhet, hon hjälper till att göra världen lite bättre, i alla fall för mig. Jag är fylld av kärlek ikväll och eftersom Kajsa har gått och lagt sig och herr Kurry är ute och kutar i skogen, så ger jag den till henne.

Mammor är inte hjältar

Hemmafrubacklashen verkar vara ett faktum och i Sverige verkar före detta feministen Linda Skugge (som man inte ska bry sig om egentligen, hennes provokationer känns bara oäkta) vara någon slags symbol. Debatten handlar återigen om att familjer ska få leva sina liv som de vill, att kvinnor och män är olika och att de kvinnor som vill vara hemma måste få vara det utan att någon moraliserar.

Fine, men då ska de fan inte moraliseras över kvinnor som inte tycker att bullbak är deras kall i livet. Då ska det aldrig mer moraliseras över kvinnor som kräver millimeterrättvisa i hemmet,  eller som börjar jobba efter ett halvårs mammaledighet eller som – gud förbjude – tycker det är lite jobbigt att aldrig få egentid.

Och ursäkta mig, men är det inte dags att isåfall uppgradera hushållssysslor till ett jobb då? Något man får lön för, något man betalar skatt för? Är inte det isåfall något som borde vara på tapeten? Folk skiter i om mammor kallas för hjältar ju fler barn de har, för mammor kommer aldrig ses som hjältar. Dessutom är det så jävla larvigt. Kvinnor föder barn, det gör ont och kroppen förändras och folk viskar om hur TJOCK hon blev efter det fjärde barnet och pappor som tar ut två månaders pappaledighet OFFRAR sig och är underbara och får vara med och skvallra med de andra mammorna. Men mammor kommer aldrig ses som hjältar hur mycket man än skanderar. Och ska det inte heller, inte på det Skugge-sätt som görs nu. Inte bara för att det är tomma ord som inte betyder någonting, eftersom det fortfarande alltid är mamman som straffas och skuldbeläggs i slutändan. Utan också för att  det är att späda på fördomarna om att kvinnor nöjer sig bara de får lite socker ibland. Att det är ok  att vara uppoffrande, så länge Linda Skugge lägger sin hand över en ibland genom att dissa stureplanskarriärskor och älska radhusmammor. Att vara stolt som förälder, visst. Att imponeras av föräldrar som fixar det här med bebisar och barn, absolut. Men att hjälteförklara…nej.

Det är så fantastiskt omodernt att tjata om att uppoffring ska vara någon slags dygd. Vem försöker man lura? Vi lever i ett egosamhälle där allt handlar om att se till sig själv främst av alla. Ska samhället fortsätta se ut så, så är det kanske dags att låta kvinnorna ta del av den kakan också. Ingenting hjälper kvinnorna genom att tjafsa om hur jobbigt/uppoffrande/hjälteaktigt det är att vara mamma. Ingenting kommer förändras genom det. Kärnfamiljen kommer inte uppdateras, fruar kommer ges dåligt samvete när de är egoistiska, pappor kommer fortsätta ses som andrahandsföräldrar och skuldbördan kommer fortsätta ligga på kvinnan.

Så sluta hajpa den där hemmafruidealet, eller uppdatera det till år 2009 (och det är inte min rekommendation)! Arbete ska för fan löna sig, inte handla om en guldstjärna eller ett plus i kanten.

Mymlan har skrivit utförligt om ”bloggbråket”.

2009

Jag har haft en diskussion med en i sin blogg uttalad pedofil. Han har delgett mig sina tankar. Jag har delgett honom mina. Vi är inte överens. Och diskussionen betyder kanske inte mycket för världen. Men faktumet att en diskussion över huvud taget kunde uppstå  är det som är intressant. Än en gång visar bloggen en sorts kommunikation som jag aldrig skulle fått irl.

Jag tänker så smått börja förakta de som anser att bloggen inte är betydelsefull.

Blondinbella – Katrin 1-0

Katrin Zytomierska är en fruktansvärd människa. En fruktansvärd och omogen människa. Blondinbella skrev ett inlägg om det sjuka i att bland annat Katrin går ut med att hon bantar. Katrin svarar. Oavsett om hon är ute efter rubriker eller om hon på riktigt dissar anorexisjuka tjejer som ”rubbade” så finns det ingen återvändo längre. Katrin Zytomierska är fruktansvärd. Och hon är över trettio. Blondinbella som får oförtjänt mycket skit till höger och vänster och blir kallad för både korkad och bimbo fast hon gång på gång visar motsatsen framstår som en mycket klok gammal gumma trots sina ringa arton år. Alla vill vara smala, skriver Katrin.  Betyder det verkligen att alla tjejer bantar? Och var börjar anorexian? Vid bantning din idiot! Att hon har mage att kalla sig förebild för att hon inte hycklar är så pinsamt så jag skäms å hennes vägnar.

”Catfight” säger vissa om bråket och flinar. Och visst kan man reducera detta till ett banalt bloggbråk, men det hela blir så mycket allvarligare när Katrin faktiskt ser sig själv som en förebild. Hon är inget annat än en mobbare och även om hon skulle gå ut med att hon gjorde detta enbart för att rida lite på en våg så är det mycket oansvarigt. Hon uppmuntrar alltså de som ser henne som en förebild, till att  banta och till att göra ner en annan människa i sann lågstadieanda.

The botten is nådd, Katrin. Vidriga människa.

Efter blogginlägg kommer frustration

Nästan varje gång jag postat ett blogginlägg blir jag frustrerad. Jag vill skriva på ett sätt jag inte kan. Jag vill ha ett skrivspråk jag inte behärskar.  Jag har velat ha den talangen ända sen jag var liten, sen jag lärde mig skriva. Nu vet jag att jag besitter en viss talang. Jag tycker att jag kan hantera en penna, annars hade jag inte vågat skriva blogg. Det är inte så att jag nedvärderar mitt skrivsätt eller att jag inte är stolt över vissa verk. Jag vill bara vara bäst. Jag vill kunna formulera mig på andra sätt, använda mig av ord man inte använder i tal,  skriva på ett sätt man litar på att läsaren kan läsa mellan rader.

Jag skriver konkret och enkelt. Jag dras till bloggar som är välskrivna men enkelt formulerade. Inte sällan blir jag avundsjuk, inte sällan händer det att jag filar och filar på ett blogginlägg, men lyckas inte formulera mig på det sätt jag vill, och så raderar jag skiten. Ibland händer det att jag inte lyckas få ut mitt budskap. Jag skriver på ett sätt som läsarna tolkar annorlunda och det säger ju mer om mig än om mina läsare. Här är ett par bloggare vars olika skrivsätt som tilltalar mig.

Lokesson är för tillfället i bloggkoma. Hans skrivsätt är lättläst men mycket välformulerat. Inläggen innehåller ofta frågor och är alltid diplomatiska. Han har ståndpunkter men diskuterar mer än gärna och på ett sätt som gör att man känner sig lyssnad på och som visar att han faktiskt tänkt både en och två gånger innan han skrivit.

Mymlans blogg kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är jag gillar, mer än att jag gör det. Jag tror jag förälskat mig i personen bakom bloggen. Hennes förmåga att bryta tabun, att tänka några varv till. Här är det högt och lågt. Det är enkelt ibland, med bara några få textrader. Ibland breder hon ut sig. Men hon lyckas alltid skriva konkret. Inte rena fakta utan utifrån hennes synvinkel, men hon gör det enkelt för en att ta det till sig.

Pjotr är välformulerad big time. Våra respektive världsuppfattningar brukar ligga ganska långt ifrån varann, men så länge inläggen innehåller väl underbyggda argument som man inte kan värja ifrån är det lättare att läsa utan att blodtrycket ökar. Här är det inte så mycket utifrån det privata, ofta är det ganska torr humor och faktabaserat.

Philippa skriver vackert. Målande. Hon lyckas skriva långa meningar om triviala saker. Hon har ett slags flow som gör det lättläst.

A har för det första en bitsk humor som jag fullkomligt älskar. Här är det dagboksblogg, korta enkla meningar utan punkter. Hon har en förmåga att få in så mycket i bara några få textrader. Här har vi en som faktiskt litar på att läsaren förstår vad hon menar, utan att behöva skriva ut vartenda ord.

Jag gillar inte poesi. Jag har aldrig förstått mig på det och kan således inte få till vackra texter. Jag gillar heller inte akademikertexter. Min tolkning av milslånga meningar innehållande hundra svåra ord. Vad vill man försöka uppnå med sådana texter? Att Svensson ska få känna sig som just en svensson som inte vet vad megalomani betyder?

 Jag vill bara ha en fin blandning av det där. Hitta de där formuleringarna som finns långt, långt, långt bak i huvudet men inte riktigt kommer ut i fingrarna.

Privat eller personlig eller båda delarna

Många av oss bloggare är försiktiga med att vara alltför privata och utlämnande . Att lägga ut bilder på sig själv, att skriva om bråk, sex eller annat högst privat är helt uteslutet. Ofta handlar det om att man kanske skriver ut sitt namn i en blogg, lämnar ut adressen till släkt och vänner och därför inte vill att de ska veta vad man sysslar med på fritiden, eller ens allra innersta tankar. Det kan handla om att bloggen är nischad, att man enbart skriver om politik och därför inte är intresserad av att berätta om sitt privatliv.

Sen finns det superprivata bloggar. Jag har läst misshandlade fruar som skriver, otrogna människor, eller de som bara vill spy ut något de kanske annars inte får göra. Anonym, men sedd. Kanske kan man inte kalla det privat, om personen ifråga är anonym. För det finns ju de som inte är hemliga med vad de heter och använder bloggen till att lägga upp bilder på sig och sin familj.

Själv föredrar jag personliga bloggar. De som man genom det man läser både kan få en bild av vad personen bakom bloggen är för en person, och vad denne står för. En blandning av personlig, privat och politik.

I DN pratar man om risker med bloggandet. Man fläker ut sitt privatliv genom bilder på sig själv och nära och kära. Skriver om händelser som kanske inte borde komma ut. Gränsen mellan privat och personlig suddas kanske ut lite grann. Egentligen ser jag inget större problem med det. Utvecklingen går ju åt det hållet. Det har visats program där folk talar ut om sitt sexliv, där de i tv får hjälp av en coach, realitysåpor a la Big brother där man inärbild fick se folk spy, grina och hasa runt i mjukisbyxor. Det privata är vad folk vill ha. Inga tillsatser, bara äkta.

En annan aspekt är när man lägger ut bilder på sina barn. Pedofildebatterna har gått heta. Jag ser inget problem där heller. Så länge man har klart för sig att pedofiler faktiskt kan få tag på ens privata bilder får man ha hjärna att tänka själv. Bryr jag mig om att andra än de som gillar min blogg ska få tag på bilderna? Vill mitt barn att jag visar bilder på henne/honom? Är svaret på båda frågorna nej lägger man inte upp en bild på sina barn. De torde ju vara upp till var och en. Integritet är upp till var och en. Nätet är till för alla. Där finns något för alla, precis som bloggarna. Man måste bara ha det klart för sig. Alla människor finns på nätet. Så även de man är rädd för, eller de man inte tycker om.

Bloggen är ett fantastiskt verktyg på många sätt. Både som medborgarjournalistik och som ett ställe för människor att skapa sin egen personliga atmosfär. Högt eller lågt. Den är troligtvis här för att stanna och jag tror att ju mer den etablerar sig, desto duktigare kommer bloggare att bli på att veta hur de ska förhålla sig till den. Privat behöver inte bara vara ett skällsord i bloggosfären.

Spotify for Kurry

Mymlan har delat ut Spotifyinvites och jag fick en. Känns som en bra början till min nya helt lagliga bana. Så att säga.

Som tack tänkte jag att Mymlan ska få tio låtar tillägnade henne, för att jag helt gratis ett tag får lyssna på hur mycket musik jag vill. Fast det är lite svårt. Jag vet att hon är något av en Kraftwerk-kvinna, medan jag är en mer…inte Kraftwerk-kvinna. Vår musiksmak skiljer sig ganska markant tror jag och att bjuda på mina bästa godbitar vore som troligtvis att totalsåga hela Mymlan och det vill jag ju inte. Det får bli något av ett mellanting och jag hoppas det gillas eftersom låtarna är valda med omsorg. Troligtvis är många av dem redan hörda av Mymlan. 

Tack för din invite och håll till godo!

Dagens tips och netikett enligt Kurry

Det heter inte Dem ska gå till dem. Inte heller dem ska gå till de. Det heter De ska gå till dem. Kan man inte reglerna för de och dem går det bra att skriva dom.

Det heter inte Desto roligare desto bättre. Det heter Ju roligare desto bättre.

Kan man inte argumentera bör man inte använda sig av fjortishärskartekniker genom att skratta (hahaha) och låtsas vara oberörd. Man argumenterar sakligt, alternativt lämnar diskussionen.

I en blogg bör man inte använda sig av chattuttryck exempelvis LoL eller <3 av den simpla anledningen att det är skittöntigt.

Man modererar inte bort kommentarer som varken är oanonyma, använder sig av påhopp, är förnedrande, bara för att man inte tål att någon tycker olika. Det är ohyfsat att dissa någon som lagt ner tid på att kommentera och försöka diskutera.

Ha inte musik på din sida. Om jag avskyr Takida vill inte jag tvångslyssna på dem. Har jag egen musik på datorn störs den.

Slutligen, den viktigaste punkten: särskriv inte! Är du dålig på att stava är en sak, om än ganska irriterande, det finns stavningsprogram att använda sig av. Att särskriva är ett grovt brott mot svenska skrivspråket och bör därför följas av konsekvenser.

Bloggtips: Mymlan

Alla borde läsa Mymlan. Det är öppet och så äkta att det går att ta på liksom. Dessutom är hon en mycket klok, extremt intelligent kvinna som alltid försöker ”tänka utanför lådan” och som försöker få andra att tänka ”utanför lådan”. Hon behövs liksom.

Här är ytterligare en anledning till att läsa Mymlan.