Efter samtalet

Efter Kajsas lärares utvecklingssamtal med mig kom vi fram till att Kajsa trots allt gjort stora framsteg. Lärarens farhågor hade främst handlat om att Kajsa ett tag var väldigt rädd och ledsen, men det hade vänt. Dessutom trodde hon att jag och Herr Kurry varit mycket bekymrade. Det har vi aldrig varit. Vi har istället varit väldigt positiva till förskola. Vår idé om att hon skulle gå oftare på dagis mottogs dock inte så varmt. Hon sa ett bestämt nej istället, och det får vi väl lita på.

Kajsa vill gärna hålla en lärare i handen. Hon ogillar när det blir för mycket barn på dagis. Jag poängterade att Kajsa måste få accepteras precis som den hon är (fast det gör hon ju inte, isåfall skulle hennes blyghet aldrig mottagits med bekymrade miner. Blyghet är rätt och slätt en dålig egenskap), men hon ska pushas till att våga, till ett bättre självförtroende, och till att våga vara utan sina lärare en längre stund.

 På förskola blir det så tydligt hur barn ska fungera i grupp. De uppmuntras att utvecklas som individer, men måste följa samma mall i ett kollektiv. Det är inte alltid det funkar, och Kajsa blir per definition Den blyga, fast hon tillsammans med kanske två eller tre barn visar helt andra egenskaper.

I fredags sprang Kajsa förresten runt på dagis och kramade på en kille, så vadå blyg?

Monster

Nu har det börjat hemma. Jag vill tro att min dotters fruktansvärda vredesutbrott och förmågan att inte kunna ta vare sig en motgång eller att snubbla eller att inte få sin vilja igenom, beror på att hon är lite lite snorig. Men jag fruktar att det är början på något som kommer eskalera; jävla trotsåldern.

För några veckor sen lärde hon sig att se asförbannad ut. Nyligen har hon lärt sig att uttrycksfullt säga nej. Aldrig ja. I samband me detta har vi blivit lit restriktiva med att slänga till henne en napp så fort hon blir lite ledsen. Det där är en balansgång, för även om hon blir tröstad av napp tror jag att de här vredesutbrotten är en maktkamp som hon vinner om hon får nappen. Å andra sidan kan vi ha totalt fel om den saken och så blir det här starten till hennes nya totalt uppfuckade liv med oss som föräldrar.

Mitt tålamod är lika med noll. Till råga på det måste man som förälder älska dem förbehållslöst också.

Det är vid såna här tillfällen man vill be de som går i barnatankar – att ta sig ännu en funderare.

Den stora världen

Jag har varit jätteledig i sommar. Det har inneburit att Kajsa bara varit på dagis i tre veckor under sommarmånaderna. Under de veckorna befann hon sig på ett helt annat dagis, då de slår ihop sommarbarnen under semesterveckorna. Det gick hur bra om helst.

I dag var hon tillbaka på det gamla stället. Där trivs hon. Men det var ledsamt i dag. Hon är ett litet känsligt barn ibland. Grinar när andra barn grinar och så vidare. Men det hade gått bra förut. Hon lärde sig hantera andra barn och hon lärde sig snabbt känna trygghet på dagis. I dag fanns jag med henne en timme innan jag gick därifrån, och under tiden jag var där tinade hon upp och gav till slut lärarna ett dunderleende. Det kändes bra och jag åkte till skolan. Men under dagen har hon inte velat ha någon lunch, hon har inte haft ro att sova och hon har bara velat sitta i någon lärares knä. Världen blev alldeles för stor igen.

Herr Kurry tror att det bara handlar om invänjning igen. Jag hoppas på det, men Kajsa har hunnit bli 19 månader nu och den här åldern brukar tydligen kunna vara känslig. Jag är rädd att hon kommer börja avsky dagis. Mitt hjärta kommer blöda varje gång jag lämnar henne där. Vad gör man om hon inte tinar upp? Vad gör man om hon vill fortsätta sitta i en vuxens knä flera timmar?

Jag vet inte om jag har förstått mig på Kajsa. I många sammanhang är hon hur trygg som helst. I affären där det vimlar av människor springer hon som en galning i gångarna och bryr sig inte om var man är. På trottoarer kan hon hur lätt som helst knalla ut mitt på gatan för att peka på en lastbil som dundrar förbi. Att ett så barnvänligt ställe som dagis, med lärare och barn och känner igen kan skrämma henne så…

När de stora tårarna rullade på hennes små äppelkinder fick jag en klump i halsen. Även om min fasta övertygelse är att Kajsa verkligen behöver gå på dagis för att lära sig ta för sig och vara bland andra barn är det inte lätt att gå omkring och tänka på att hon är ledsen och liten. Att hon säkert vill vara hemma med mamma och pappa och tryggheten. Det här var bara första dagen, det kanske går bra imorgon, men tänk om det inte gör det?

Min lilla, lilla ledsna flicka.

Vacation

Jag är ledig. Bloggen blir bildblogg tills min hjärna önskar stimulans djupare än ”vilken strand blir det i dag?”

 

Ångest

Jag får ångest av sånt här. Hemska bilder målas upp i huvudet. Ensam, skrikande, gråtande ettåring. Inte en bebis, utan ett barn som förstår saker och ting. Och kan inget göra.

Vid såna här tillfällen vill jag väldigt gärna tro på himlen. Att den lilla flickan har det bra mycket bättre där hon är nu än tillsammans med sin pappa som glömmer bort sitt eget barn. I flera timmar. Så att det dör. Att det sista hon fick uppleva inte var 7 timmars ensamt helvete.

Ångest. Ångest i sommarvärmen.

När jag trodde alla var intresserade av mitt slem

Det finns en sak jag tänker på ganska ofta och som jag har ångest över. Nämligen när vi kommit hem från BB och skulle visa kort på en alldeles nyfödd Kajsa. Jag visade liksom upp förlossningsbilder. Alltså när jag var nyförlöst och blodig och Kajsa var en geggig klump. Det var exponerade bröst och slemmig moderkaka och en svettig Kurry. Det måste varit hormonerna (ja jag skyller allt på hormonerna) som gjorde att jag kände att jag måste visa allt. Det naturliga liksom. Som att folk inte bara ville se bebisen, utan allt äckel som följde med förlossningen. Som om alla skulle tycka det var fantastiskt. Jag hade tydligen glömt att jag tyckte sånt var vidrigt innan jag själv fick barn. Nu tvingade jag på folk slemmet. Nu var det ju inga sargade muffbilder, men likväl var det ju blod och slem.

I dag skulle jag aldrig i mitt liv visa upp såna bilder. Aldrig. Och jag hoppas folk har raderat bort de där bilderna från sin näthinna nu. Var glada för att jag inte la upp bilderna på bloggen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kurry och en färsk Kajsa. Den här bilden hade räckt
om jag visade upp. Inget blod, inget slem, bara en
bebis och mamman.

När det brister i kommunikationen

Konversation mellan Kajsa och mig:

- Mamma?
- Ja?
- No nje ju gnghmbjm uuulilu. Tootaa?
- Jaha!

Kajsa vill uppenbarligen säga mig något och jag förstår inte. Hur mycket frustration borde inte lagras? Eller hur fungerar det? Hon måste tycka jag är dum i huvet som ständigt ger henne goddag yxskaft-svar.

Dagis(förlåt förskole)funderingar

1. Varför får det inte heta dagis längre, inte ens i folkmun? Jag fattar inte det. Dagis har väl alltid fungerat som en lärande plats, en pedagogisk plats? Exakt vad förändrar man genom att byta namn? Min dotter är femton månader, det dröjer många år tills hon ska börja skolan. Jag menar, det är inte konstigt att barn i dag är stressade och har stora krav på sig när allting hela tiden strävar efter en läroplan som går ut en massa krav? Jag var en av dem som gick i taket när lekis inte fick kallas lekis längre utan…nollan? Vad sjutton får barn ut av att det kallas nollan istället? Och vad får barn ut av att det kallas förskola istället för dagis? Låt barn få vara barn! Och låt framför allt små barn få vara små!

Vi försöker lära Kajsa saker hemma. Sätter gränser, pratar, uppmuntrar till olika lekar. Men det är ju fortfarande bara lek. En del av hennes utveckling. Det fungerar ju exakt likadant på dagis. Lärande genom lek. Kan det inte bara få vara det? Förskolan låter så jäkla trist och så jäkla byråkratiskt.

2. På min kompis systers dagis delar de ut olika presenter till barnen när de fyller år. Det vill säga pojkarna får en boll och flickorna får…ett halsband. Det är oacceptabelt enligt mig. Finns det ingen genuspedagogik i läroplanen? Jag trodde det. Jag vill inte att Kajsa ska få ett halsband när hon fyller år. Barn på dagis ska få exakt likadana leksaker.

Det känns som att det inte spelar någon roll hur mycket jag försöker hålla ifrån könsrollstänket hemma. När hon kommer i samhället kommer hon vilja identifiera sig med sitt eget kön…som fortfarande är instängt med gulligull och tussituss och fina kläder. Jag vill göra något, jag vill få folk att fatta vad de utsätter sina barn för. Jag vill inte att ett samhälle ska sätta etikett på det barn vi har gjort alldeles själva.

Låt små barn få vara små barn. Och ingenting annat.

Uppdatering: Så här står det i förskolans läroplan:  ”Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.”

Bollar till pojkar och halsband till flickor. Det är en ganska tydlig begränsning.

Min Kajsa

Den här dagen har varit hemsk. Bara hemsk. Därför glädjer jag mig åt det fina. Nämligen när Kajsa frikostigt delar ut en kram när man ber om det. Inte nog med det, hon klappar med sin lilla hand på min axel ungefär som för att säga Såja lilla mamma, var inte ledsen.

Kajsa vet hur man tröstar.

En liten sjuk kropp

Min dotter är alldeles lealös. Lägger man henne på sängen, ligger hon kvar, alldeles stilla. Kanske rör hon lite på en arm. Sitter hon i ens knä lutar hon snart huvudet mot en och somnar. Ögonen hänger och aptiten är inget vidare. Febern river i hennes lilla kropp och det blir knappt märkbar skillnad av alvedon. På natten hostar hon och gnäller. Då får hon komma till vår säng. Alldeles, alldeles varm. För varm.

Vi besökte en doktor idag som konstaterade höjd sänka. Fick antibiotika ikväll. Jag hoppas vid gud att den har hjälpt henne någorlunda tills imorgon. Första gången hon blev sjuk så blir hon ordentligt sjuk.

Gud vad jag saknar den gamla levnadsglada, spralliga Kajsa. Ge mig henne tillbaka!

Bojkotta barnfritt!

Philippa skrev för ett tag sen om en bröllopsinbjudan hon fick som vädjade till att det skulle vara barnfritt.

Jag skulle bli både chockad och arg om jag fick en sådan inbjudan. Ledsen också. Jag skulle ta det personligt. Det där säger så mycket om den svenska intoleransen. Skulle det stå så på en inbjudan i säg ett sydligt land? Knappast. Jag förstår att många tycker barn är jobbiga, man behöver inte älska barn. Men eftersom barn är människor borde de accepteras i samhället som vanliga medborgare. Alltså välkomna överallt. Men vi lever i dag i ett fullkomligt barnfientligt samhälle där vi i alla möjliga och omöjliga sammanhang önskar barnfria zoner och där föräldrar blir svettiga i offentliga situationer när deras barn skriker, för att de är så medvetna om vad omgivningen tycker. Vi är så självupptagna, gnälliga och oaccepterande när det kommer till just barn.

Har inte grejen med bröllop och bröllopsfest gått lite förlorad när man exkluderar vissa grupper? Jag menar, är det inte typisk släktfest, där man samlar både vänner och släktingar för att fira att man gifter sig? Att man på själva vigselakten inte vill riskera skrikande barn kan jag på ett sätt förstå. Man är säkert fruktansvärt nervös och har planerat ceremonin så länge, att inget får gå fel. Men på festen efter borde det inte vara något stort problem kan man tycka. Barn som är otåliga och gapiga kan väl få gå ut och leka? För jag hoppas att man menar barn som är äldre än ett år? De kan väl inte mena att man ska lämna ifrån sig en bebis som ammas, för att tillfredsställa någon annans krav?

Nu förstår jag ju att barn kanske inte bryr sig. Små barn vill troligtvis inte ens gå på bröllop. Men som mamma är man stolt över sitt barn, man är en familj. Man vill veta att hela ens famil är accepterad. Och att få en bröllopsinbjudan där en del av familjen inte är välkommen – ja det är ett bröllop jag i alla fall skulle bojkotta.

Ode

Jag skriver ett inlägg modell Mymlan. Jag kommer aldrig kunna beskriva saker så fint som hon kan, men jag gissar på att kärleksnivån är ungefär densamma.

För ett år sen vid den här tiden låg jag med sargad muff på ett patienthotell med en nyfödd och varm bebis bredvid mig. Hormonerna svallade i kroppen och samtidigt som jag undrade vad man skulle göra med den där lilla klumpen, ville jag med hela mitt liv skydda henne från allt ont som skulle kunna drabba henne. Allt blev farligt. Livet blev farligt. Världen blev farlig. Jag reagerade på ett sätt jag inte kände igen mig själv i när hon fick den där blodsockerdippen. När läkaren pratade om blåsljud på hjärtat. Jag minns hur allting bara blev fruktansvärt. Ta inte ifrån mig min bebis! Med lite distans ett år senare undrar jag hur jag kunde vara så rädd. Herr Kurry var aldrig rädd. Det som hände var så vanligt att barnmorskorna inte ens orkade uppbåda lugnande ord. Det var mer klapp på axeln och Det är ingen fara och så skyndade de ut igen. 

Men vi kom hem till slut. Kajsa var en frisk bebis. En lugn bebis. Och hon åt och sov och växte. Vi längtade efter nya framsteg. Första stadiga blicken, första leendet, första tanden. Jag oroade mig, jag klagade och jag älskade. Kajsa bara var. Det är hon fortfarande. Hon bara är. Och jag fortsätter oroa mig, klaga och älska. Jag är rädd inför framtiden. Jag oroar mig för vad det ska bli av henne. Jag är troligen som mammor är mest.

Nu har ett år gått. Jag har börjat plugga. Kajsa ska in på dagis. Vi ska få in nya rutiner. Helt plötsligt ska jag upp på mornarna. I två nätter har jag sovit borta. När jag var i skolan idag och trivdes kände jag dåligt samvete. Som vanligt. Tänk om jag skulle bli en karriärfaschist? Tänk om jag skulle sluta bry mig om familjen? Tänk om det helt plöstligt kulle börja kännas jobbigt att komma hem och ta hand om ett barn när jag hade så mycket annat att tänka på? Tänk om jag skulle förstöra allt? När jag kom hem ikväll möttes jag av ett stort leende och händer utsträckta mot mig. Och det var ungefär där jag gav mig själv en käftsmäll för mina naiva tankar.

Kajsa har blivit stor nu. Vi måste sluta kalla henne bebis. Grattis till ett år i den här världen. Mamma kommer oroa sig för dig livet ut. Hoppas det är ok.

Lite skit har väl inte skadat nån

Varför tycker vuxna människor att det ser så hemskt ut med smutsiga barn? Alltså smuts efter barn som busat ute. Med risk för att låta som Viareklamen (Smuts är bra) måste jag ju säga att det finns inget som ser mer hälsosamt ut än smutsiga ungar. Men antagligen spökar gamla ideal. Lortiga ungar förr i tiden var lika med fattiga ungar. Idag är det ju inte alls samma sak. Jag vågar påstå att de flesta har tillgång till eget vatten, det finns väl ingen idag som måste bevisa något sådant för andra?

Jag själv är inte så noga med nånting. Jag kan tycka det är kul med kläder och roliga frisyrer. Men Kajsas hår är ett enda stort rufs och jag tycker det ser mer hälsosamt ut än ett hår som är prydligt. Det gäller också kläder. Kjolar och klänningar där flickorna ser ut som tanter vägrar jag köpa. Likaså ljusa plagg så att man per automatik drar bort barnet från allt vad smuts heter.

 Ofta kan det ju ses som lite charmigt med barn som skitat ner sig (speciellt om de är pojkar) men snabbt som attan ska det tvättas bort för annars…annars vadå? Tror folk man är en dålig förälder? Varför dessa krav? På vuxna är det en annan sak, men på barn? Låt dem hålla på! Skit under naglar är dessutom rent medicinskt något bra eftersom de blir mer motståndskraftiga mot allergier.

Dagis närmar sig

Nog för att Kajsa blivit ganska kavat. Hon är alltid lite blyg till en början, när hon träffar nya människor, men kommer alltid igång på slutet. Problemet är att det blivit ett litet bakslag. Är någon i hennes närhet lite för burdus, lite för högljudd blir hon ledsen. Jag trodde hon kommit över det. Fortfarande behöver hon trygghet hos någon av oss föräldrar.

Om en och en halv månad ska hon skolas in på dagis (Ja, ja, jag vet att det heter förskolan). Som det är nu känns hon inte ett dugg mogen för det.

Känns jävligt bra.

Ett inlägg i prestationsångestens tecken

Dottern fyller nio månader idag. Jag läser lite på nätet om bebisars utveckling och att hon gör det hon ska. Jodå. Hon kryper för fullt och undersöker allt, nyfiken på allt och vill känna på allt. Hon reser sig upp på knäna och tittar över bordskanter. Hon börjar lära sig att härmas. Jag och Herr Kurry tävlar om vilket ord hon ska säga först; mamma eller pappa.

När det kommer till leksaker står det att det är viktigt för föräldrarna att uppmuntra lek som lär. Nu ska barn tydligen tycka om askar som passar i varann. Vid åtta månader skulle hon tycka om bollar och saker som rullade. Jag kan säga så här. Kajsas favorit sedan hon var sju månader har varit en träslev. Vi köpte en träbil till Kajsa för ett tag sen eftersom det skulle vara så kul med saker som rullade. Kajsa är grymt ointresserad. (Här kan biologister som griper efter halmstrån inflika Ja men jag säger ju att flickor inte är inresserade av bilar). Ställer man fram en hög med leksaker tar hon alltid den simplaste saken. Det vill säga ett snöre, en träslev eller en tvättlapp som sitter på en leksak. Kom igen nu Kajsa! säger jag. Prestera! Lek med bollen! Följ din utveckling så jag slipper skämmas!

Fast å andra sidan gillar hon böcker så jag gissar på att flickan blir boksmart. Och hon gillar min mobil så hon är säkert teknisk också.

Han heter Kajsa

Nästan varje gång jag möter nytt folk som inte vet vem Kajsa är kommer frågor som ”Vad heter han?” ”Hur gammal är han?” Och jag får rätta. Anledningen är att Kajsa nästan aldrig bär rosa. Jag har aboslut inga problem med färgen, men så länge den stängs in på flickavdelningar tillsammans med kattungar, blommor, spetsar och ”Baby Girl” för jag en tyst liten protest. Kajsa har högst fyra plagg som är rosa och när hon bär dem är det inga som tvivlar på hennes kön. Men så länge hon har grått, brunt och grönt och blått tas det för givet att hon är en pojke. Jag har inga problem om folk frågar om det är en pojke eller flicka. Det är så det ska vara tycker jag. Men när jag svarar på frågan om vad han heter med ett ”Hon heter Kajsa” skäms några lite och säger något i stil med ”Oj förlåt. Det är så tråkigt att man är så insnöad på färger”. Jo tack.

Jag upptäckte nyss att KappAhl kör med en kollektion unisexkläder för barn upp till åtta år. De har inga speciella avdelningar för pojke och flicka, allt blandas lite hur som helst. Jag blir glad när jag upptäcker sånt, för även om kläder och färger bara är en liten del, är det trots allt ett förbannat tydligt exempel på hur vi ända från födseln skiljer könen åt. Och det är lite av en hjärtefråga hos mig. Det är ganska intressant att gå in på barnavdelningar i klädesbutiker. För barn från cirka ett år och uppåt finns speciella skyltar för avdelningarna som det står Pojkar respektive Flickor på. Sen finns det en babyavdelning. Där står inga skyltar. Men man ser en tydlig skillnad ändå. På en sida har vi mörka kläder med flygplan och bilar. Inte en tillstymmelse till ett rosa plagg.  På andra sidan har vi ljusa kläder med rosa inslag. Och där finns även hjärtan och blommor. Inga bilar, inga flygplan. Varför det inte finns några skyltar på babyavdelningarna antar jag beror på att det känns lite magstarkt. Men så länge det ändå göra sådana tydliga markeringar hade det lika gärna kunnat sitta skyltar där.

Jag tänker fortsätta tjata om det här så länge rosa och blått anses tillhöra olika kön. Bara så ni vet.

Det måste vara så…

…att jag har den finaste ungen i hela världen. Vad vore jag för en människa om jag inte delade med mig? Varsågoda. Klicka på bilderna.

Hon måste få vara den hon vill vara

När Kajsa började upptäcka världen runt sig kunde jag inte riktigt hantera att hon började grina så fort det blev lite stojigt och för mycket andra människor omkring henne. Det var som om jag skämdes. Alla andra bebisar var ju så glada och tog för sig. Dessutom blev jag stressad. Nu när jag vet hur hon fungerar har jag accepterat det. Hon behöver en invänjningsperiod i mammas eller pappas knä. Hon behöver betrakta på avstånd. Studera liksom. Efter ett tag kommer hon igång. Skriker och stojar, och skrattar. Jag har börjat ta henne till öppna förskolan för att hon ska få vara bland andra bebisar och kanske till slut acceptera att det inte alltid kan vara lugnt och fridfullt. Det har gått jättebra. Inga gråtattacker, mest nyfikenhet. Jag har varit så stolt. Idag träffades föräldragruppen (som såklart från början har varit en mammagrupp) och en av mammorna och hennes bebis kan hon inte riktigt acceptera. Mamman är jättegullig, men så fort hon tittar på Kajsa börjar hon grina. Kajsa alltså. Tårarna rinner och underläppen darrar. Jag tröstar så gott jag kan. Leker lite, torkar tårar och så försöker vi igen.

Jag ser mig själv i henne och kanske är det därför jag hade så svårt att acceptera det till en början. Jag trodde inte personlighet kunde avspeglas i så små barn, jag trodde bebisar var som ett tomt papper man efterhand fyllde i med sina värderingar och uppfostringsmetoder. Så är det ju inte. Kajsa verkar ha ärvt det jag hade när jag var liten. Blygheten. Viljan att sitta och vara själv. Fundera. Studera människor. Det är faktiskt en ganska fin egenskap, de blir små tänkare, tror jag, för det har jag alltid varit. De blir bra människokännare eftersom de tar sig tid att betrakta. Men som samhället ser ut ska man ara frejdig och framåt och ta för sig. Jag vill så gärna att Kajsa också ska göra det. Kanske vill jag det lite extra för att hon är tjej.

Men jag har förstått att man inte kan göra så mycket. Hon ska få sin trygghet. Jag ska pusha på henne när jag kan, men i hennes takt. Hon är åtta månader och blygheten blir stor vid den åldern, men jag tror det även är en egenskap hon har. Att försöka ändra är så fel, man ska uppmuntra barns egenskaper och det behöver inte bara komma något ont ur att vara lite försiktig. Jag har slutat stressa upp mig. Jag tröstar istället. Kajsa kommer ändå växa upp och bli världens finaste människa.

Det känns som att det inte kommer gå

Det känns som att det inte kommer gå. Jag bor för långt bort från universiteten. Jag måste jobba ihjäl mig på somrar och lov när det är meningen att jag ska vara med Kajsa. Måste pussla som fan för att få till det med dagiset. Herr Kurry var tvungen att säga att Ja det hade ju varit enklare att plugga innan man fick barn. Jag VET det!

Någon sa att det är enklare att plugga när man har barn. Hur då?!

Kuken.

Att inte känna att man gör sitt bästa

Den 29:e januari fyller Kajsa ett år. Där i krokarna ska hon inskolas på dagis. Föräldradagarna sinar. Även om de som vet säger att det är bra att de inskolas så tidigt som möjligt tycker jag det är alldeles för tidigt. Lilla bebisen ska vara bland massa okänt folk, utan sina föräldrar i flera timmar. Klarar hon det? Vad händer om hon inte gör det?

Oavsett om jag kommer in på någon utbildning i vår eller om jag istället ska börja jobba så kommer till det bli besärligt. Herr Kurry jobbar skift. Jag jobbar skift. Vad händer när båda jobbar kväll? Vad händer när båda jobbar tidigt och måste åka klockan sex? Lämna Kajsa utanför porten till dagiset? Vad händer när vi jobbar helg? Båda jobbar varannan helg och hittills har vi jobbat samma helger. Det kommer ju inte gå sen. Mamma och pappa kommer aldrig vara lediga samtidigt.

Börjar jag plugga (hoppas att jag förr eller senare kommer komma in på en utbildning) kommer det bli mycket pendlande. Jag hoppas på att trots att det inte är en distansutbildning kommer vara mycket självstudier.

Hur man än gör får man dåligt samvete. Jag är inte en sån mamma som tycker att bara för att man skaffar barn så ska man ge upp sina egna drömmar om man inte hunnit uppnå dem. Jag tänker fortsätta syssla med något slags självförverkligande, jag är fortfarande ung! Fortsätta tillåta mig att vara självisk. Det kommer ha sina gränser, Kajsa kommer alltid i första hand, men ändå. Men hur jag än gör har jag alltid lite dåligt samvete för att det blir krångligt. Jag hoppas att jag aldrig lyckas visa det inför Kajsa. Det är då det kommer kännas onaturligt för henne och det är då hon senare kan bli arg för att mamma är så självisk. Jag vill inte hamna i den kvinnofällan. För det är inte mitt fel att båda jobbar skift och båda jobbar helg. Däremot är det lite mitt fel att jag kommer på att jag vill plugga nu.