Uppdatering

Jag har inte så mycket att skriva om. Så det får bli ett inlägg i sann dagboksbloggsanda.

Så. Vår bebis Kasper blir snart fem månader. Han börjar bli lite lättare att hantera nu. Sen han föddes har han haft väldigt stort närhetsbehov. Han har varit ganska missnöjd under sina vakna stunder, och fan ta oss om vi försökt få honom att somna själv. Det har varit jobbigt. Jobbigt för att det kom lite som en chock att han var i så stort trygghetsbehov. Kajsa var tvärtom. Hon var en enkel bebis att ta hand om. När hon var vaken nöjde hon sig med att titta sig omkring, man kunde lägga henne ifrån sig och hon hittade något att roa sig med. Sen kunde hon somna vart som helst när som helst. Vid sex veckor sov hon i egen säng och vi tänkte att jaha det var så här enkelt att ha en bebis.

Att på det få en bebis som är helt annorlunda och som krävde mycket mycket mer av oss var inte så kul. Mycket därför att vi inte kunde ge Kajsa så mycket tid längre. Eftersom hon bara får gå femton timmar på dagis, blir det mycket hemma. Mycket av hemmatiden ett ständigt ”Nej jag kan inte leka nu.” ”Sen” ”Snart” ”När Kasper sover”. Kajsa har klättrat på väggarna och jag har haft dåligt samvete.Vi försöker hitta på saker, men jag orkar inte det varje dag. Dessutom tycker jag inte att man ska behöva sysselsätta barnen med tusen saker och ha aktiviteter varje dag. Jag tror det är bra för barn att ha tråkigt ibland och utveckla sin fantasi. Men det finns ju gränser. Man går varandra på nerverna och Kajsa blir stressad av bebisskrik.

Men även om Kasper använder mig som napp, även om han är en rastlös själ som man hela tiden måste underhålla, och även om det känns som om han aldrig kommer vilja somna själv eller sova hela natten, så börjar det i alla fall lätta nu. Ju mer koll han får på sina armar och ben, desto längre kan han underhålla sig själv.

Så. Nu till en annan sak. Vi ska flytta. Långt ut på landet där närmsta grannar blir kossor. Vi ska bo bland ängar och skogar i ett stort hus från artonhundratalet. Jag hade inte tänkt det från början. Fytta har jag velat länge, men då närmare en stad för större jobbmöjligheter och nöjen för oss och barnen. Istället flyttar jag ännu längre bort från närmaste stad och jag hoppas att våra barn inte kommer hata oss för att de kommer bo långt ifrån kompisar och nöjen. Jag hoppas att vi inte får lappsjuka eller förvandlas till kufar. Och jag hoppas jag lyckas hitta jobb i närheten. Dessutom känner jag mig borgarbrackig och präktig och förvuxen. Men som det är nu försöker jag förtränga alla nackdelar för om drygt en månad ska vi flytta till idyllen och jag längtar och längtar.

Intressant?

Juridisk abort

Jag diskuterar för närvarande på ett forum om juridisk abort för män skulle vara tillåtet. Förespråkarna menar att även män måste få ha rättighet att ångra ett blivande föräldraskap, precis som kvinnan kan göra. Med juridisk abort kan de alltså få laglig rätt att avsäga sig barnet, och slippa underhåll eller ansvar. Detta skulle vara en motsvarighet till kvinnans aborträtt – utan att inskränka på just den kvinnliga aborträtten.

Rent instinktivt tänker jag Nej, män ska inte få lagstadgad rätt att undslippa något de varit med om att skapa. Har de gått till sängs med en kvinna, får de ta konsekvenserna av det, vill man absolut inte bli pappa, får man helgardera sig. Blir det barn, har han valet att vara närvarande förälder eller bidra ekonomiskt. Det är den mest jämställda lösningen då kvinnan måste ha beslutsrätt över det som handlar om hennes kropp. Således får man acceptera de biologiska skillnaderna i det här fallet. Juridisk abort skulle inte innebära ökad jämställdhet, snarare skulle det cementera bilden av mamman som ”försteföräldern” och pappan som kan undslippa både ansvar för barnet och de svåra besluten gällande fysisk abort eller förlossning. Juridisk abort går helt enkelt inte att jämföra med fysisk abort. Fadern har färre valmöjligheter, då han inte kan påverka kvinnans beslut, utan att inskränka på aborträtten, han har å andra sidan valet att helgardera sig innan han hoppar i säng med kvinnan. Alternativt inte ha sex.

Men sen får jag invändningar. Om kondomen trots allt spricker? Om hon gör sönder kondomen? Blir hans val att sterilisera sig för att över huvud taget kunna ha sex? Varför ska kvinnan få en andra chans att ånga sig om inte han får det?

Well, abort handlar enligt mig inte om chanser att ångra sig. Kvinnan har liksom mannen ansvar att skydda sig om de inte vill ha barn. Skulle det trots allt hända, måste hon få göra abort, annars har staten eller mannen villkorat rätten till hennes egen kropp. Men liknande rättighet borde finnas för mannen. Egentligen.

Sen får jag invändningar för att jag använder det kroppsliga som ett större skäl till att få beslutsrätt och varför det är berättigat. Well igen. Att utföra abort eller föda barn, är utgångar som i båda fallen påverkar kroppen. Att mannen skulle ha svårt att besluta om juridisk abort säger jag inte emot, men han slipper åtminstone tänka på vad som händer med kroppen. Men sen…hur långt kan man dra det kroppsliga utan att man uppfattas som allmänt särartsfeministisk? Självklart tycker jag att mannen ska ha nån form av kompensation för detta, men nuvarande abortlagstiftning har ju enbart med kvinnan att göra. Att jämföra detta med rätt av få avsäga sig något på papper, är inte det att jämföra äpplen och päron?

Vad tycker ni? Resonerar jag rimligt eller är det inkonsekvent?

Status

Min bebis är aldrig nöjd. Är han vaken skriker han. Råkar han bli lämnad i babysittern fem sekunder skriker han. Det är inte ett dugg underbart med små bebisar längre. Bara skitjobbigt.

Jag är jättejättejätteless.

Kasper

 

Vi fick en son i torsdags. Tre dagar före beräknat datum. Jag var inte beredd. Det var bara en slump att jag dagen innan skickat in hemtentan till skolan, istället för att vänta till deadline. Packningen var inte färdig. Värkarna som kom på natten trodde jag var förvärkar. Fast de gjorde så ont att jag inte kunde stå på benen, trodde jag, ända tills de undersökte mig på BB och konstaterade att jag var öppen 6 centimeter, att det var förvärkar.

Tre timmar senare var han född. Vår lilla bebis. Vår Kasper. Bomber och fyrverkerier. En ny kladdig liten stjärna på himlen. Adrenalinet var skyhögt och när jag stod i duschen efteråt, glad att jag den här gången fått med mig tvål och schampo, konstaterade jag att jag aldrig någonsin skulle föda barn mer. Jag skulle aldrig glömma den fruktansvärda smärtan, mina skrik och krokodiltårar. Mina ”AJ FAAAAN” tätt följt av ”Ursäkta” eftersom jag hade nån idé om att jag hela tiden skulle vara artig och trevlig. Aldrig mer.

Nu ska jag bara vara. Inte längta efter första fixering av blicken, första leendet, första skrattet, första smakportionen…Jag ska bara njuta av att just nu ha en ljuvlig liten bebis med små grodben som somnar av ljudet av mina hjärtslag. Som är värdelös på att ammas. Som skriker vid blöjbyten och som sover dygnet runt.

Over and out.

Kompisar

I dag när jag kom och hämtade Kajsa på dagis berättade hennes förskolelärare att en av lärarna hade tagit med Kajsa och ett annat barn upp i skogen för att plocka löv. Kajsa och det andra barnet trivs tydligen väldigt bra med varann och leker mycket ihop. Nu tänkte de att barnen skulle bonda ännu mer, genom att ge dem lite egentid. Förskoleläraren sa också att eftersom de leker så bra ihop kanske vi föräldrar ville byta telefonnummer, nu när jag snart ska ha en bebis och den andra mamman just fått en.

Jag tycker att det är så fint. Bara det här att de har tid och lust att ta med sig två barn på utflykt. Och att de ser barnen så väl. Jag vet inte om det är vanligt på andra förskolor, men jag antar att det i alla fall är enklare på en sån liten förskola som Kajsa går på.

Huruvida vi byter telefonnummer får framtiden utvisa, jag tror knappt jag har sett det där barnet, än mindre föräldrarna. Men det faller sig väl naturligt om de vill leka på fritiden också. Jag vet inte hur man gör.

Gullungar. Och gulledagis.

Efterlysning

Om det finns någon här som vill sälja Pippi Långstrump-kläder, för en billigare peng än de som säljs i affärerna, i storlek 98 och uppåt så säg till mig! Bebisstorlekar också bra, om någon vill bli av med dem.

Stackars barnmorskor

Jag tittade på Livet på BB nyss och blev så irriterad på alla blivande mammor som skrek av smärta. Och kom att tänka på hur jag aldrig skulle klara av att jobba som barnmorska. Inte för att det är läskigt, inte för att jag inte vill se kvinnor med ansikten förvridna av smärta. Utan för att jag skulle totalledsna på alla kvinnor som skiter i hur barnmorskorna mår. Som skriker rakt ut. Som inte lyssnar på instruktioner. Som gnäller. Som vill åka hem. Som vägrar ta bedövning men inte lyckas klara situationen utan den. Visst, säkert fantastiskt med att få förlösa små bebisar, men ärligt talat, hur länge kan det vara fantastiskt? Tänk att vara på allmänt dåligt humör och sedan tvingas stå och peppa en kvinna som skiter i vad man säger. Som ska se till att den eventuelle pappan bredvid mår bra. Att dagarna i ända tvingas vara förstående inför någon som inte ger en ett skit tillbaka.

När det är min tur ska jag vara en mönsterföderska ännu en gång. Jag ska inte gnälla. Jag ska inte skrika rakt ut, jag ska lyssna på vad barnmorskan säger och jag ska koncentrera mig på (den fruktansvärt överjävliga) smärtan och inte tycka synd om mig själv. Jag ska föda mitt barn, sen ska jag gulla med det, äta och tacka för den goda mackan och sedan vara enormt tacksam för att barnmorskan tog hand om mig och sedan önska henne en fortsatt trevlig dag/natt. Tänk vad skönt för en barnmorska som kanske vaknat på fel sida.

Strider

Jag undrar vem jag för tillfället är mest trött på, mig själv eller mitt barn. De senaste dagarna har präglats av strider, gråt, raserianfall och gnäll. Från Kajsas sida. Jag å min sida har knappast uppträtt enligt pedagogerna, genom att vara lugn men bestämd. Hallå, jag är gravid och mina hormoner är inte att leka med. Jag som har en ganska kort stubin i vanliga fall, har lyckats halvera den, och det har sitt pris. Minst en gång om dagen är jag asförbannad och vill dunka mitt huvud i väggen. När hon gnäller säger jag ”Sluta gnäll!” När hon inte äter säger jag ”Ät nu!”. När hon inte gör som jag vill hotar jag. Hur tror ni att det går? Mitt trots och mitt kontrollbehov vs Kajsas. Det går dåligt. Jag är en dålig förälder. Mitt emellan står en stackars Herr Kurry som försöker ha förståelse för mina hormonspel som jag vägrar kontrollera. Samtidigt som han ska försöka vara en god far och inte gå ner på min nivå.

Vi är två monster och hennes jävla humör kunde inte ha kommit mer olägligt. Jag vill ha mitt jävla humör ifred och inte råka projicera det på någon som inte ens är tre år.

Symbolerna dockan och bilen

Dockan och bilen är en slags grundleksak för barn. Antingen utgör leksaken en symbol för vad barnet är för sort, eller – för den mer genuskorrekta – något barnet ska ha att välja mellan. Men dockan och bilen ska alltid finnas med. Jag undrar varför. I dag finns en enorm marknad för barnleksaker i mer eller mindre pedagogiska varianter. Att det längre tillbaka i tiden inte fanns så mycket att välja mellan och att därför leksakerna fick bli en slags åtskiljare mellan könen är mer förståeligt för hur det såg ut då. Men i dag kan barnen skaffa sig en egen uppfattning om vilka leksaker de tycker är intressanta. Jag menar, det kan väl lika gärna vara en gräsklippare eller ett hopprep eller ett gosedjur.

Nu tycker inte jag att dockor eller bilar är dåliga leksaker, även om jag tycker att dockan kanske fyller en mer pedagogisk funktion. Kajsa har båda delarna hemma, men än så länge är hon inte särskilt intresserad av någotdera. Ändå får jag lite vibbarna Jaså, flickstackarn ska inte få en ordentlig docka med tillhörande dockvagn, ska ni uppfostra henne till en grabb eller? Alternativt Men du måste ju ge henne förutsättningarna till att leka med dockor. (Vi har inte fått samma ifrågasättande för varför vi inte köper ordentliga bilar, utan låter henne leka med Herr Kurrys gamla).Varför är det inte lika viktigt att ge henne förutsättningarna till att leka med leksakshundar? Till exempel. Varför är dockan i hennes fall ett måste, en förutsättning, något lika viktigt som blöjbyten, när hon faktiskt inte uppvisat något större intresse? Varför kan inte bollarna, kritorna, böckerna, musiken vara hennes grundleksaker, när det är de sakerna som intresserar henne mest?  Jag är medveten om att den åsikten kan användas av dem som bara väljer könskodade leksaker. Men poängen i mitt inlägg är just dockan och bilen. Det finns oändligt många andra leksaker än just dessa, som barnen faktiskt tycker är roligare. Dessutom ändrar sig ju Kajsa från dag till dag. Ena dagen är det tebjudningar. Andra dagen är det skruvdragaren. Eller legot. Eller att klippa sönder papper. Eller borsta mitt hår.

Som en fantastiskt genuskorrekt förälder anser ju jag att alla barn ska ha exakt samma förutsättningar för all sorts lek när de är små. På så sätt kan de skapa sin egen identitet och förhoppningsvis bli en stark individ. Därtill tycker jag det är jätteviktigt att introducera traditionella flickleksaker i pojkars lek och tvärtom. Det finns alltså en poäng i att tänka efter vad man ger för leksaker till sina barn. Men en traditionell flickleksak kan förutom dockan vara till exempel pärlor. Varför kan inte de vara en lika stark grundleksak som dockan, om syftet är att uppmuntra all lek? Ofta tycker jag att man i sin uppfostran stannar vid dockan eller bilen. Man tycker det räcker om flickan får en bil och resten är prinsessleksaker. Nu jävlar var jag genuskorrekt, nu räcker det. Och då kan man ju lika gärna skippa bilen om man inte har för ambition att variera sig mer. För intresserar sig inte flickan för bilen har man fått vatten på sin kvarn; Amen hon gillar ju inte pojkleksaker.

För att klargöra. Jag tycker inte att dockor eller bilar är fel. Men jag tycker de är lika viktiga eller oviktiga som andra leksaker. Och jag tror att så länge vi använder dockan respektive bilen som en symbolleksak för hur vi vill uppfostra våra barn – så kommer vi aldrig komma ifrån könskodade lekar och leksaker.

 

 

Det okända

Kajsa ställer sig med jämna mellanrum och pekar mot vår (ljusa och luftiga) hall och säger ”Läskig gubbe!”. Imorse hade hon rusat in till Herr Kurry i sängen och utropat ”Läskigt spöke!”

Gives me the creeps.

Confession

Jag kör helt enkelt på min ohippa image fullt ut och satsar på att bli tvåbarnsmor vid en ålder av 25. I november kommer bebis nummer två. Det känns bra. Illamåendet är borta och är ersatt av en nästintill klaustrofobisk trötthet. Alltid trött, alltid redo att sova, aldrig sugen på att prestera. Dessutom kommer barnet mitt i en termin. Inte det mest ultimata.

Men det löser sig nog. Grattis till oss va?

föräldrar på stan

Jag håller verkligen med. Särskilt det som stod i kursiv text skrivet av Amanda Widell, det hade jag kunnat skriva (tror faktiskt att jag har gjort det ett antal gånger i bloggen).

Lattemamma-epitetet är fruktansvärt löjligt, och alla designade hutlöst dyra och onödiga barnartiklar är jag gärna utan. Men jag tycker att det är mer sunt med mammor och pappor som tar med sig barnen ut på stan, istället för att sitta hemma och trycka av rädsla att irritera någon med barnvagnen/barnskrik/barns blotta närvaro.

Stanna hemma föräldrar känns lite som en kapitulering från irriterade barnlösa individer. Jag slår ett slag för omoderna, otympliga, billiga barnvagnar, begagnade barnkläder och smutsiga ungar. Trötta morsor med håret på ända och fläckar på kläderna. Men ut med dem på stan.

Pappa upp i dagen

Herr Kurry och hans bröder har en egenskap som gör att de ofrivilligt börjar nysa så fort de råkar titta in i solen. Egenskapen gått i arv. Kajsa och hennes kusin stod häromveckan i den tidiga vårsolen och nös ikapp. Jätteroligt.

Prinsar och prinsessor

De hade prins och prinsesskalas på Kajsas dagis i dag. Jag tror det var nåt barn som hade kalas och något som föräldrarna ordnat. Men jag blir ändå lite uppgiven. Nu var det inte på Kajsas avdelning, så hon var inte med. Men om hon skulle varit det, hur skulle jag ha ställt mig till det? Hur var egentligen klädkoderna? Var alla flickorna tvungna att ha prinsessklänning i dess rätta bemärkelse? Tiara? Var pojkarna tvungna att ha prinskostym? (Hur ser en prins ut?) Vad skulle hända om någon pojke hellre ville vara en prinsessa? Om en flicka ville vara en prins? Skulle det uppmuntras?

Förskolorna ska gå efter läroplanen och i den står det tydligt att de ska verka för att inte cementera könsroller. Jag kan inte säga att jag då tycker det är rätt att ha ett party med så tydliga könskoder.

Jag gillar verkligen alla lärare på dagis. De tar sig tid med alla barnen och är personliga och alltid tillmötesgående. Men i dag kommenterade en lärare en flicka som för en gångs skull hade utsläppt hår. ”Hon blev så fin! Hon ser så vacker ut!” sa hon. Även Kajsa fick höra när hon började få långt hår att Oj oj oj det är så fint. Jag kan ju inte svara på om en pojke får samma bemötande när han börjar få långt hår, eller om han helt enkelt får uppmärksamhet när han klippt det kort. Men att uppmärksamma en flicka och kalla henne för vacker för att hon har utsläppt hår, det är inte ok enligt mig. Var hon inte vacker i uppsatt hår?

Det är tyvärr på dagis de lär sig koderna för hur de ska agera. Det är jättetråkigt och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det eller hur jag ska agera. Jag vill inte skriva någon på näsan, de måste ju veta vad som står i läroplanen. Men jag tror Kajsa kommer bli förvirrad.

Med barnen som livsprojekt

Jag fick barn i ganska ung ålder, om man utgår från genomsnittet i storstäderna. (varför jag nu gör det, jag bor ju inte i en storstad). Ibland funderar jag på om jag skulle gjort allt i ”rätt” ordning. Om jag skaffade utbildningen innan, gjorde allt jag velat göra, och sedan skaffade barn när jag var färdig med allt jag velat göra, skulle jag ha stagnerat i mammarollen då?

Självutveckling är ju något alla ska ägna sig åt i dag. Man får inte vara nöjd förrän man nått det man absolut ville uppnå. Men blir man någon gång nöjd? Är själva avslutet när barnet ligger i magen och man uppnått den eftersträvansvärda kärnfamiljen? Blir det inte så att rastlösheten blir större? Är det kanske därför hemmafrubacklashen blivit så enorm; kvinnor som inte är nöjda och använder barnet som livsprojekt. Jag tycker mig nämligen se tendenser hos välutbildade mammor.

Missförstå mig inte. Barnen är livsprojektet när man väl fått dem. Barnen ska alltid alltid komma i första hand. Mitt barn är det absolut bästa som har hänt mig och om jag kunnat skulle jag ha självspruckit av stolthet för länge sen. Men då många kvinnor blir så uppslukade i mammalivet och osynlig för världen runt omkring sig att de inte ens vill lämna över lite föräldraledighet till papporna fast de har störst möjlighet, finns en anledning att fundera över våra ideal.

Jag är glad att jag valde att plugga efter att jag blivit mamma. Jag utvecklas och blir mer självmedveten och jag tror att det är nyttigt att min dotter ser det. Jag har inga stora krav på mig själv. Jag måste inte ha nått en storartad yrkestitel innan jag dör och jag har inga behov av att bege mig jorden runt. Däremot vill jag inte stänga de dörrarna någonsin. Jag ser fram emot att resa med min dotter när jag börjat tjäna ordentliga pengar. Jag ser fram emot att söka jobb och kanske till och med vidareutbilda mig. Men även jag är ett barn av självutvecklingneurosen. Jag vill aldrig vara nöjd. Jag är till och med rädd för att någonsin bli nöjd. För jag tror att det är där många kvinnor faller ner i barnlivsprojektdammen och strävan efter bekräftelse för världens bästa morsa. Hur många har jag inte hört säga att de vill hinna med allt innan de skaffar barn. Som om livet är slut då? Som om det är meningen att man ska nöja sig med mjukisbyxor och prata barnkräk och sätta bulldegar.

Ute på landsbygen finns en tendens hos kvinnor och män att aldrig vilja utvecklas, plugga vidare, resa. Jag säger inte att det är bättre än storstadsfenomenet. Tvärtom kan det vara något förödande. Däremot är jag förtjust i att den där pressen nästan aldrig finns utanför städerna. Pressen på att vara något, pressen på att ha en fulltecknad almanacka. Unga föräldrar är vanligast på landsbygden och det kan aboslut finnas nackdelar i det, man stagnerar och blir gammal i förtid. Fördelen är dock att många unga föräldrar fortfarande har planer på vad de vill få ut av livet. Jag är glad för att jag har fortsatta planer för mitt liv.

Jag ska aldrig någonsin starta en mammablogg.

Tankar om ålder (med en touch av feberdimma)

Jag är alltså 25 år nu för tiden. Jag har väldigt ofta fått höra att jag är mogen för min ålder. Vilka egenskaper som får folk att tycka det, vet jag inte, men så tycker vissa i alla fall. Jag tycker dock att jag inte är ett dugg mogen. Eftersom jag väldigt ofta är ambivalent, eller ändrar åsikt ganska tvärt funderar jag på hur det kommer påverka min dotter. Värderingar som jag har nu kanske jag inte har om fem eller tio år. Värderingar som präglar Kajsas uppfostran och kanske hennes egna värderingar i framtiden, tänk om jag helt byter ut dem senare i livet? Kommer hon bli förvirrad då? Jag är en relativt ung mamma, sett till dagens mått mätt. Om jag väntat med barn tills jag var över trettio hade jag kanske landat mer i känslor, värderingar och världsuppfattning? Hade det varit sundare?

Nu tycker inte jag att man någonsin måste vara tvärsäker på sin sak eller ha klara uppfattningar om allt, inte ens när man ligger på dödsbädden. Men här kommer min tveksamhet kring min mognad in i bilden. Fram tills jag var kanske nitton avskydde jag barn, och jag var helt säker på att jag aldrig skulle vilja klämma ut några ungar, det var min fasta övertygelse just då. Men sen blev jag äldre och ville ha barn. Det var en mognadsfråga. Jag är alltså rädd att allt som jag tycker nu och hur jag beter mig mot Kajsa, är en slags fas som jag kommer komma över. Tänk om Kajsa blir fucked up för att hon fick en ung morsa som egentligen inte visste hur man uppfostrade barn? Även om jag tycker att jag och Herr Kurry är utmärkta föräldrar just nu så kan det ju fortfarande vara en falsk uppfattning. Ingen utomstående kan ju veta det egentligen. (nu pratar jag inte om övertydliga dåliga drag, som misshandel eller alkoholproblem eller liknande) Om Kajsa får problem senare i livet, kommer jag skylla det på att jag var en ung mamma då, för att jag har indoktrinerats i idealet som säger att man ska skaffa barn efter trettio?

Tänk om allt är en illusion liksom. Tänk om allt bara verkar bra, men egentligen är skitdåligt, och att vi gräver våra egna gravar?

Att neka barn tillträde till vissa platser

Alex Schulman blev nekad att komma in på flera caféer med sin barnvagn i Stockholm. På det fjärde caféet fick han inte ens ta med sig bebisen in. Det var alltså inte barnvagnen som var problemet, utan själva barnet. Via den här bloggen kom jag åt Alex krönika om ammande mammor på offentliga platser. Han sällade sig så att säga till skaran idioter som inte tycker att mammors rättigheter sträcker sig till att amma sina barn i offentligheten - och därmed också till skaran som tycker de har rättigheten att glo på en ammande mammas bröst tills man får kväljningar. Detta skrev han för tre år sen och han kan mycket väl ha ändrat sig. Om han har gjort det ger det mig dock ytterligare en anledning att säga att om man inte har barn ska man kanske inte skandera så mycket om vad småbarnsföräldrar bör och inte bör göra på offentliga platser. Kort sagt – back off tills du själv är där och blir nekad saker för att du har ett barn. Alex blev en smula marginaliserad på grund av sitt barn och sprang i sann Linda Skugge-anda till medierna. Är det ok nu?

Nåväl. I sak håller jag med Alex. Det är illa att neka ett barn plats på ett café. Nu tycker jag att de flesta caféer är fantastiskt barnvänliga med microvågsugn, plastbyttor, barnmenyer och barnstolar. Vissa caféer är små och därför är det fullt förståeligt att de av utrymmesskäl och därmed säkerhetsskäl inte vill ha in barnvagnarna i lokalen. Det får man som förälder finna sig i om man har en bebis som sussar i vagnen, eller om man helt enkelt inte vill ställa den utanför – barnvagnsstölder är trots allt vanligt förekommande.

Men. Om man inte vill ha att göra med barn på ett café för sitt eget välmåendes skull, borde man kanske fundera på att vi har det lite för bra som kan kräva vår rättighet att slippa barn. Och utan att blinka tycka det är ok att exkludera vissa grupper som har lika stor rättighet till samhället som alla andra. Jag tycker inte om andra barn. Jag är inte barnvänlig och jag tycker barn är jobbiga. Men jag tycker högljudda fjortisar är jobbiga också. Jag avskyr bratungar och jag tål inte bullriga gubbar som breder ut sig. Jag skulle bara inte komma på tanken att tycka det är ok att få slippa dem på ett fik eller en restaurang. Den sjukt låga toleransnivån är ett tydligt tecken på översitteri. Och det vägrar vi erkänna. Vi är fullt upptagna med att propagera för lugn och ro när vi surplar på vår 40-kronorslatte.

I ett jämförande perspektiv

Jag hittade gamla foton på mig själv när jag var liten och jämförde dem med Kajsa. Jag kom fram till:
1: Vi är väldigt lika.
2. Vi är mycket allvarliga.
3: Jag var ett fruktansvärt sött barn.

 

 

 

 

Efter samtalet

Efter Kajsas lärares utvecklingssamtal med mig kom vi fram till att Kajsa trots allt gjort stora framsteg. Lärarens farhågor hade främst handlat om att Kajsa ett tag var väldigt rädd och ledsen, men det hade vänt. Dessutom trodde hon att jag och Herr Kurry varit mycket bekymrade. Det har vi aldrig varit. Vi har istället varit väldigt positiva till förskola. Vår idé om att hon skulle gå oftare på dagis mottogs dock inte så varmt. Hon sa ett bestämt nej istället, och det får vi väl lita på.

Kajsa vill gärna hålla en lärare i handen. Hon ogillar när det blir för mycket barn på dagis. Jag poängterade att Kajsa måste få accepteras precis som den hon är (fast det gör hon ju inte, isåfall skulle hennes blyghet aldrig mottagits med bekymrade miner. Blyghet är rätt och slätt en dålig egenskap), men hon ska pushas till att våga, till ett bättre självförtroende, och till att våga vara utan sina lärare en längre stund.

 På förskola blir det så tydligt hur barn ska fungera i grupp. De uppmuntras att utvecklas som individer, men måste följa samma mall i ett kollektiv. Det är inte alltid det funkar, och Kajsa blir per definition Den blyga, fast hon tillsammans med kanske två eller tre barn visar helt andra egenskaper.

I fredags sprang Kajsa förresten runt på dagis och kramade på en kille, så vadå blyg?

Monster

Nu har det börjat hemma. Jag vill tro att min dotters fruktansvärda vredesutbrott och förmågan att inte kunna ta vare sig en motgång eller att snubbla eller att inte få sin vilja igenom, beror på att hon är lite lite snorig. Men jag fruktar att det är början på något som kommer eskalera; jävla trotsåldern.

För några veckor sen lärde hon sig att se asförbannad ut. Nyligen har hon lärt sig att uttrycksfullt säga nej. Aldrig ja. I samband me detta har vi blivit lit restriktiva med att slänga till henne en napp så fort hon blir lite ledsen. Det där är en balansgång, för även om hon blir tröstad av napp tror jag att de här vredesutbrotten är en maktkamp som hon vinner om hon får nappen. Å andra sidan kan vi ha totalt fel om den saken och så blir det här starten till hennes nya totalt uppfuckade liv med oss som föräldrar.

Mitt tålamod är lika med noll. Till råga på det måste man som förälder älska dem förbehållslöst också.

Det är vid såna här tillfällen man vill be de som går i barnatankar – att ta sig ännu en funderare.