Kolonialism och sexism

I onsdags var vi på en vansinnigt intressant föreläsning om postkolonialism. Jag har aldrig riktigt tänkt på vad kolonialism i stort innebar eller vad det fick för konsekvenser för resten av världen och för framtiden. Med postkolonialism menas i stora drag att påvisa effekterna av kolonialism; österlandet beskrivs som något främmande, exotiskt, annorlunda. Och därmed något negativt. Västvärldens liv och tänkesätt är det normala. Kolonialismen skapade dikotomier när man lät hudfärg och ursprung bestämma en individs egenskaper. De koloniserande tillskrev de koloniserade alla de egenskaper de själva inte ville ha. Den vite mannen blev normen för den normala och från vilken man skulle utgå. I filmer i dag är det alltid den svarte mannen som dör först i en skräckfilm. Det är den svarte mannen som är kriminell eller den som är annorlunda.

Läraren drog en parallell till Simone de Beauvoirs Det andra könet. I den patriarkala ställningen tillskrev mannen kvinnan de egenskaper han inte ville ha. Läraren trodde att Franz Fanon som var en av frontfigurerna för postkolonialism hade influerats av de Beauvoir.

Eftersom jag aldrig dragit paralleller mellan kolonialism och sexism och dagens strukturer fick jag en aha-upplevelse. Det föll på plats. Kvinnan beskrivs gärna som mystisk, annorlunda och i jämförelse med mannen – något negativt. Här vet jag att många protesterar, men en kvinna och en man ställs alltid i motsatspar och då mannen är normgivande blir alltid kvinnans egenskaper negativa och alltid i centrum för debatt. Det är kvinnan som ska ändra sig om något är orättvist eller ojämställt, inte mannen. En kvinna får gärna vara kvinnlig, bry sig om sitt utseende, städa och gå i högklackat. En kvinna får också ha lite skit under naglarna och byta däck på bilen. Det vill säga så länge hennes kvinnliga attribut inte glöms bort eller så länge man påpekar att hon är en kvinna som byter däck. Eller är en kvinnlig läkare, eller kvinnlig polis. Det typiskt kvinnliga är alltid lite sämre, det tycker både kvinnor och män. Det är coolare att ha många manliga vänner och det är fjolligt med en man som vattnar blommor. Egenskaper och attribut uppdateras och vi kallar oss moderna, men de mycket gamla förtryckande reglerna fortsätter upplevas som en sanning när vi diskuterar testosteron, biologi och manligt och kvinnligt. Naturen är fortfarande avgörande för hur en människa förväntas agera. Debatterna leder alltid tillbaka till naturen. (Här diskuterar jag såklart västvärldens perspektiv, i vilken vi egentligen ska vara fria och moderna)

Det är ju inget nytt att mannen är normgivande i samhället, det intressanta i det hela var parallellen med kolonialism och hur det tänket fortfarande styr oss moderna människor. Kanske är det bara jag som inte gjort den parallellen, men så har jag inte läst Det andra könet eller böcker om kolonialism heller.

I onsdags fick jag dessutom lära mig att Sverige var ledande inom forskning för rasbiologi. Grattis Sverige!

En fruktansvärd besvikelse

Glad i hågen bestämde jag mig för att skippa kvällens aerobics till förmån för ett 75 minuters spinningpass. Jag var mätt och glad och längtade efter lite endorfiner. Fem låtar in i passet började jag ana oråd. Hittills hade bara spelats gubbrock. Gubbrock i all ära, men gubbrock borde förbjudas på spinning. En halvtimme in i passet var jag redo att kasta vattenflaskan på ledaren. Frustrerad tvingades jag spinna till Rock around the clock, See you later alligator och Run to the hills. Det var ett gitarriff här, hesa gubbröster där och så fruktansvärt oinspirerat att jag ville dö. Varenda låt var gubbrock. Varenda låt.

Här ska väl tilläggas att musik i min träning är hur viktig som helst. Det ska vara hård musik, den ska vara på högljudd och det får inte vara gubbrock! En enda gubbrockslåt i mitt spinningpass får mig ur balans, hur tror ni det kändes med ett helt jävla extralångt pass?! Ilskna blickar slängdes på ledaren som glatt hurtade sig igenom passet med glada tillrop. Svetten dröp om mig, och jag kan svära på att den berodde på frustrationen över att en kort kort stund få en hopp tändas om att nästa låt kanske inte är gubbrock…för att få höra introljudet till jävla I can jive!

Ledsen för min uteblivna adrenalinkick stegade jag efter sista låten ut genom dörren. Stretchningen skulle jag bara inte klara av. Gubbrocksballader skulle helt enkelt få mig att vilja mörda i den stunden.

På väg till omklädningsrummet tittade jag in i aerobicshallen där glada tjejer studsade till bra musik. Jag skulle ha varit där.

Jag har varit sur hela kvällen.

Inkonsekvens är logik för mig

Jag satt och läste ett år gamla inlägg ikväll. Och förundrades. Hur en människa kan pendla så från höger till vänster är helt sjukt. Jag är så grymt inkonsekvent att man kan börja ifrågasätta om jag över huvud taget tänker själv, eller om jag bara snappar upp åsikter jag hört på stan och skriver ner dem.

Men det finns en fråga jag länge ställt mig, men aldrig fått svar på. Hur inkonsekvent får man vara? Får man liksom stå på olika ben i såna stora frågor som täcker upp en hel ideologi? Får man pendla mellan ideologier som är raka motsatser till varann?

Det här är så otroligt svårt att förklara, för egentligen har jag aldrig förstått hur en människa kan lyckas sätta ihop ett helt pussel som stämmer in och klaffar med en hel ideologi.  Vad är det med ideologier egentligen som man klamrar sig fast vid?

Jag är inte dum. Det har jag aldrig tyckt. Men väldigt ofta känns det som om jag är den enda som inte fattat att ens världsbild måste vara ett färdigt pussel. Och jag har i hela mitt liv tyckt så jävla mycket, haft så mycket åsikter och haft så mycket hetsiga diskussioner.  Sen har jag vänt. Utan att ha förstått var och när. Jag har bara vänt. Och det är det som har märkts så tydligt i bloggen. Den som har följt mig sen jag började blogga 2005 måste ha märkt vilka totalsvängningar jag har gjort.

Och jag känner mig så ensam om det. Självklart är det inget ovanligt att folk byter åsikter ibland. Men oftast är det ett konsekvent byte. Man byter och då byter man liksom inte en tröja, man byter en hel kostym. Jag kan byta tröja och strumpor, men inte jacka och byxor. Sen vill jag byta tillbaka tröjan men lämna ifrån mig jackan. Och jag har verkligen försökt att skaffa mig en världsbild som är komplett. Försökt argumentera för åsikter som passar med mina andra. Men jag har märkt att jag bara upprepar floskler som jag inte tror på.

Så jo, egentligen försvarar jag inkonsekvens. För jag tror det får en att utvecklas. Det gör att man aldrig slutar tänka, att man aldrig nöjer sig eller slutar bry sig. Jag tror att det är det jag är rädd för. Att jag ska sluta bry mig, att jag blir en marionettdocka. Just nu känner jag mig så väldigt levande, för jag har lärt mig att våga erkänna att jag har fel ibland. I min värld är ingenting statiskt. Och i min värld är det helt ok, men jag har full förståelse för att den inte går ihop för andra. Jag förstår att min inkonsekvens kan få folk att tro att jag inte är så bright. Eller rättare sagt har det tidigare fått mig att känna mig som ett ufo. Men jag har helt enkelt inte valt att ta snitslade banor.

Jag är faktiskt inte alls dum.

Fuck you-lista

Nu har jag gjort en Fuck you-lista på Spotify med en blandning av halv-fuck you och hel-fuck you-låtar. Såklart finns inte låtar som Bloody Motherfucking Asshole, eller I hate you so much right now. Dem får man komplettera med Youtube istället.

Men håll till godo. Och fyll på de låtar jag missat!

Genusböcker, ja tack!

Ja jag vill ju genusindoktrinera mitt barn, så böckerna kommer snart finnas i vårt hem.

Rädslan sitter inte i könet och ändå fortsätter vi bete oss som om den gjorde det

Jag gick med i facebookgruppen Nattknappen för ett tag sen. Tänkte inte så mycket på vad den innebar. Sen läste jag Lisa Magnusson och insåg hur mycket jag håller med.  Jag skrev det här på Facebook: ”Håller med Lisa. Kvinnor går på stan med särskilda premisser. Blir vi ännu en gång skuldbelagda om vi blir våldtagna och inte hade Nattknappen på speed dial?”

Erika håller inte med. Hon tycker att numret är perfekt för den som är rädd och vill gå ut.

Det jag alltså tycker är intressant och vill peka på är att Nattknappen inte bara vänder sig till kvinnor. Ändå är det efter googlande av Nattknappen bara kvinnor som diskuteras och som verkar ta till sig det här.  80 procent av dem som ringer är kvinnor. Till och med Magnusson använder sig av kvinnor när hon skriver om Nattknappen. Den är alltså ett symptom och ännu en konkretisering och legitimering av kvinnors rädsla.

Man pratar aldrig om mäns rädsla. Män pratar aldrig om mäns rädsla. Kvinnor pratar aldrig om mäns rädsla. Istället skrattar man åt den. En man får inte visa sig svag. Jag såg ett program för länge sen där man på riktigt spelade upp ett samtal till 911 och skrattade sig igenom en vettskrämd kille som ringde och ville ha hjälp för att hans tjej hade bundit honom och nu slog honom. Man tog det inte på allvar. Man skrattade åt det. Tro fan att det bara är kvinnors rädsla som legitimeras och tas på allvar. Män har att förlora på att visa sig rädd, svag. Men män får heller aldrig höra att de ska vara försiktiga när de går ut.  Jag skrev om det här för några månader sen.

Därför anser jag att Nattknappen och debatten är ett typiskt tecken på ett berättigande av kvinnors rädsla. Kvinnor ska vara rädda för då har de helgarderat sig. Då kan ingen skylla på dem. De tog till alla åtgärder för försiktighet. Förutom polotröjan och att inte ta genvägen genom parken, har man nu ännu en åtgärd – Nattknappen. Trots att få våldtäkter sker genom ett överfall, trots att det är män som löper störst risk att råka illa ut.

Jag är, till skillnad från Erika, övertygad om att kvinnors rädsla är en självuppfyllande profetia. Alla småflickor får höra hur försiktiga de ska vara när de går ut, hur försiktiga de  ska vara när de träffar pojkar, hur försiktiga de ska vara när de dricker.  Om de inte får höra det av sina föräldrar, så talar samhället om det för dem. Självklart blir kvinnor generellt räddare när de växer upp. Självklart är det mer accepterat då. Sen är det naturligtvis olika från individ till individ hur rädd man är, men generellt är det mer accepterat att kvinnor är räddare än män.

Jag dömer inte den som är rädd, eller som ringer till Nattknappen. Jag tror säkert den kan fylla sin funktion, även om den bara finns i Stockholm. Men så länge allas rädsla slutligen reduceras till enbart kvinnors rädsla, så länge män och kvinnor inte får vara rädda eller orädda på lika premisser tänker jag köpa klyschan: jag vägrar vara rädd. Jag vägrar köpa den gammaldags synen som ständigt uppdateras; kvinnor är svaga och får vara rädda.  Män är starka och behöver inte vara rädda.

Kvinnan har ensamrätt på symbolen offer. Det är en stereotyp som man vet hur den ska behandlas, i medier och i uppfostringssyfte. Nattknappen är en god idé, men så länge vi vägrar se män som offer och så länge mäns rädsla är tabu, blir nattknappen inget annat än en symbol för att rädslan sitter i könet. 

Så. Jag vägrar.

Det fixar sig

Jag har förstått att de som är duktiga och ambitiösa, både vad gäller skola, arbete och fritid, också är de som är absolut ängsligast. Det är de som är kontrollfreaks och i ständigt bekräftelsebehov på att de faktiskt är duktigast. Ingen får peta ner dem från den positionen.

Jag föredrar den kategorin. För det finns en annan kategori jag avskyr. De som tror att allt ordnar sig. Dels de som åker snålskjuts på andra och har gjort sen de var små. Dels de som inte skulle kunna tänka sig att visa sig svag inför andra, som ständigt går omkring och tycker att allt är luuuugnt, men som skyller på allt annat utom sig själv när de kuggar på tentan, missar avtalad tid eller missuppfattar instruktioner.

Jag kan inte prata med såna personer. Dels för att jag har ack så stor erfarenhet av freeriders som låter mig bära hela lasset om de bara väntar tillräckligt länge. Dels för att jag har behov av att älta, oroa mig och diskutera något som är stort och svårt. Så fort man säger Shit vad svårt det här är, kan man ge sig fan på att få svaret , det fixar sig. 

Ja det fixar sig alltid, för att någon annan alltid fixar det åt dig. Det fixar sig för att du med din charm kan smita från uppgifter och åtaganden genom att berätta en bedårande historia om hur trött du var igår. Ja det fixar sig för att alla andra alltid måste anpassa sig för att du missförstod för att du inte lyssnade,  för att du alltid kommit för sent och för  att du tror att du är en ö som ingen kommer åt.  Det lärde du dig när du gick i ettan och lärarna satte den snällaste flickan bredvid dig att lösa dina problem.

Det fixar sig för att du inte vågar erkänna att du inte är så smart. För att du likt en sjuk fågel låtsas vara den starka när folk ser på. Och varför du inte blir dödad beror på att du genom åren finslipat din image och gjort den oåtkomlig.

Hur jag lärde mig att bli kvinna

Med anledning av det här.

Jag har aldrig varit pryd. Nej, jag börjar om. När jag gick i mellanstadiet kände jag mig alltid som en outsider för att jag inte obsessade tillsammans med mina tjejkompisar om min kropp. När jag sprang runt i omklädningsummet efter gympan i skolan, naken och dansade, förstod jag aldrig förrän flera år efteråt hur fel jag gjorde. Hur jag inte hade uppfattat kompisarnas blickar, deras signaler, normerna som styrde dem men inte mig. Jag fattade aldrig då att man skulle skyla sig för de andra, skämmas, sucka över sin fula kropp. På den tiden tyckte jag alla var tråkiga, jag tyckte killarna hade roligare i deras dusch när de skrattade, sprang runt och slog varandra med handdukarna. Varför gjorde inte vi tjejer det?

I högstadiet skulle man på gympan sitta på bänken när man hade mens, för att man inte ville duscha efteråt. Man skulle skämmas över att gå till ungdomsmottagningen och man skulle fortfarande ursäkta sin egen kropp.

Jag tyckte aldrig att det var jobbigt att köpa medel mot svampinfektion på apoteket. Jag tyckte aldrig det var jobbigt att lägga sig i gynstolen på ungdomsmottagningen, prata mens med killar, eller slänga upp ett paket med bindor på disken i affären. Problemet var att alla andra tjejer tyckte det var jobbigt. Och problemet blev alltså att jag fortfarande kände mig som en outsider. Så här ska inte tjejer känna. Tjejer ska ha svårt för att erkänna sin egen kropp som något bra. Tjejer ska vara missnöjda med sig själva, prata om vilken kroppsdel de ogillar mest på sig själv. Och tjejer ska framför allt inte springa runt nakna i ett omklädningsrum.

I dag går jag runt och ogillar att min mage inte är lika platt som innan jag födde barn. I dag går jag runt och suckar för att jag måste raka benen, fast jag inte vill. Och det är något märkligt över det hela. Samtidigt som kvinnor i det närmaste hyllar dem som inte rakar ben, bikinilinje eller under armarna. Säger you go girl, kämpa emot! Samtidigt som de gör det de vill inte vara med själva. För vad händer då? Jo då blir de onormala, då blir man den där som inte rakar benen. Den där andra. Då blir man den som är stark men som också har en massa etiketter. Hon är inte bara kvinna, hon är politik, och hon kämpar för alla kvinnors frigörelse.

Jag vill vara den där äldre damen i omklädningsrummet på träningen som slänger upp sina bröst, går naken från sin bänk till duschen och struntar i magen, fittan, brösten. Jag önskar jag levde i en annan generation. Den som lät min kropp vara naturlig utan att det skulle vara normbrytande. Jag vill inte vara politik. Jag vill inte vara den starka frigjorda kvinnan. Jag vill inte vara en etikett. Jag vill bara vara naturlig. Och det finns inte ett endaste dugg som egentligen hindrar mig från att gå topless på stranden, eller något som kastar mig i fängelse för att jag inte rakar benen. Kvinnor i västvärlden är inte ofria. Ändå beter vi oss som sådana.

Så jävla alla kompisar som lärde mig att jag var onormal. Jävla modebranschen, jävla tjejtidningar, jävla ideal. Jävla ni killar och jävla jävla ni  kvinnor som inte stödjer mig. Jävla ni som lärde mig att obsessa över det enda som är mitt. Min kropp. Och framför allt jävla jävla jag som gick på att det enda jag har ensamrätt över, har jag inte ensamrätt över.

Att ge pengar

Nedanför rulltrappan till skolan brukar det ibland hänga folk som tigger pengar. För några veckor sen frågade en man mig efter några slantar då han behövde dem till pendeltåget. Jag gav honom en krona för det var det enda jag hade, och sa att jag hoppades det fanns någon som hade mer pengar. Han blev dock väldigt tacksam och jag kände mig så där härligt altruistisk.

I dag såg jag samma man stå på samma ställe igen, och på andra sidan en annan man och tiggde pengar. Ungefär här förstod jag att pengarna gick till något annat än pendeln. Jag såg en tjej gå fram till den andre mannen. Hon skällde på honom och sa att han ju fick pengar av henne, varför stod han då kvar? Kontentan var alltså att han ljugit om vad han skulle med pengarna till. Mer hörde jag inte.

Sånt här kan jag fundera på länge. Jag har inga problem med att ge pengar till dem som kommer fram och uttryckligen ber mig. Inte för att jag särskilt ofta har kontanter, men har jag det är jag gärna givmild.  Jag förstår givetvis att det inte finns en endaste människa som finner nöje i att tigga folk på pengar, då hemlösa och alkoholister anses vara den lägsta varelsen i hierarkin. Något denne tydligen också valt. Men det känns bra för mig. Det är falsk altruism, jag gör det för att hjälpa någon, samtidigt som jag känner mig som en bra och välvillig medborgare. Ibland har det kommit fram nån ung kille och frågat efter busspengar och jag har försökt hjälpa till. Här har jag förstått att folk gör skillnad. Att det är mer rätt att ge pengar till någon som varken är hemlös eller alkoholist, utan bara lite fattig, än att ge dem till just alkoholist. En sådan tydlig markering gör mig lite illamående. Antingen ger du pengar till alla kategorier – eller så ger du aldrig pengar.

Jag skulle troligtvis inte reagera som tjejen, men jag förstår att hon blev arg, om man inte är väldigt liberal till det här med att ge pengar. Å andra sidan har du ju alltid ett val. Att ge pengar eller att inte göra det. Vad pengarna sen går till, har du verkligen med det att göra om du valt att ge bort dem? Har du rätt att bli arg?

En endaste människa är inte ett företag som försöker lura dig på dina besparingar. Den människan som ber dig om en slant är bara ute efter medmänsklighet. Således anser jag att du inte har rätt att varken känna dig kränkt eller lurad om pengarna inte går till vad du tror de går till. Det är fortfarande du som har valet att ge pengar eller inte. Det är fortfarande du som har makten, det är fortfarande du som står högre upp i den sociala rangordningen.

Dagens myt

I dag fick jag lära mig att det är en myt att man förr i tiden trodde att jorden var platt. Det står till och med i historieböckerna att Christoffer Columbus visste att jorden var rund. Men det har vi gjort oss blinda för, så att vi kan fortsätta inbilla oss att människor blir smartare med tiden.

F-ordet i present

Jag har fått en bok av Ia. Ny upplaga i vilken hon medverkar. (Jag ha dock inte fattat vilken av texterna som är hennes, eftersom hon verkar ha minst tre olika alias?)

Eftersom min kurs är så slapp att den tillåter mig att ha ett liv utanför studierna, kommer jag både hinna läsa och recensera intressanta texter. Boken är perfekt för mig i mitt eget vacklande och ett ben på olika sidor. Är vi på väg mot en ny feminism eller är det bara en lagom populistisk bok som ligger rätt i (den liberala) tiden.

Tack snälla rara Ia (som är författare till en av de mest välskrivna bloggarna)

Uppdatering: Jag hittade texten förresten. Det står ju för fan Ia klart och tydligt.

Efter samtalet

Efter Kajsas lärares utvecklingssamtal med mig kom vi fram till att Kajsa trots allt gjort stora framsteg. Lärarens farhågor hade främst handlat om att Kajsa ett tag var väldigt rädd och ledsen, men det hade vänt. Dessutom trodde hon att jag och Herr Kurry varit mycket bekymrade. Det har vi aldrig varit. Vi har istället varit väldigt positiva till förskola. Vår idé om att hon skulle gå oftare på dagis mottogs dock inte så varmt. Hon sa ett bestämt nej istället, och det får vi väl lita på.

Kajsa vill gärna hålla en lärare i handen. Hon ogillar när det blir för mycket barn på dagis. Jag poängterade att Kajsa måste få accepteras precis som den hon är (fast det gör hon ju inte, isåfall skulle hennes blyghet aldrig mottagits med bekymrade miner. Blyghet är rätt och slätt en dålig egenskap), men hon ska pushas till att våga, till ett bättre självförtroende, och till att våga vara utan sina lärare en längre stund.

 På förskola blir det så tydligt hur barn ska fungera i grupp. De uppmuntras att utvecklas som individer, men måste följa samma mall i ett kollektiv. Det är inte alltid det funkar, och Kajsa blir per definition Den blyga, fast hon tillsammans med kanske två eller tre barn visar helt andra egenskaper.

I fredags sprang Kajsa förresten runt på dagis och kramade på en kille, så vadå blyg?

”Är det här verkligen rätt för Kajsa?”

Det går upp och ner för Kajsa på dagis. Ett par veckor har det gått hur bra som helst och hon har tagit för sig och känt sig trygg. Hon har varit kaxig och självsäker. Sista två veckorna har dock varit kärva. Hon har velat sitta i knäet hos sina lärare och hela tiden hålla dem i handen. Hur sådana totalvändningar är möjliga fattar inte jag, men så har det varit.

I fredags hade det dock gått väldigt bra igen. Hon hade varit glad och trygg. Men när vi skulle hämta henne från dagis sa hennes lärare att hon skulle behöva utvecklingssamtal. ”Nu har det gått så bra för Kajsa i dag, men under den tiden hon var så ledsen började jag fundera på om det här verkligen är rätt för Kajsa”

1. Ett sådant uttalande gör att man som förälder helt plötsligt känner att ens barn inte passar in i mallen för hur barn bör vara, alltså framåt och ta för sig. Även om de säkert försöker möta alla barns olika behov, och även om jag gillar all personal, gör sådant mig väldigt misstänksam. Normer gäller även barn. Du ska ha ett högt EQ så att du kan använda dina vassa armbågar och din sociala kompetens i framtiden, för att kunna vara någon, prestera. Kajsa motsvarar inte de förväntningarna.

2. Vad är alternativet? Att Kajsa ska stanna hemma? Att någon av oss ska sluta jobba/plugga och bara gå hemma? Att skaffa en barnflicka?

3. Kajsa behöver massor med trygghet. Massor. För att hon ska känna att hon kan bryta sig ur måste hon ha en mycket stark grund, i form av vuxna som hon lärt sig känna förtroende för. Men det måste få ta tid. Det jag känner nu, är att de tycker Kajsa är i vägen, är jobbig. Och visst kan jag förstå det. Som lärare kan man inte bara ta hand om ett barn. Men känslan av att vi måste ursäkta henne blev ännu mer påtaglig nu.

Jag tror absolut inte att de inte försöker se till Kajsas behov. Tvärtom. Och vi är väldigt positiva över lag till det här dagiset. De är väldigt personliga och välkomnande. De tar massa kort de sätter upp på väggar och skåp, som de byter ut med jämna mellanrum. På det hela taget verkar det väldigt gemytligt och mysigt. Därför har jag tagit för givet att Kajsa aldrig varit ett problem, att de aldrig funderat i banorna på om det ska vara ”rätt” eller inte för Kajsa. För som sagt, vad är alternativet? Även om jag är av uppfattningen att man inte kan ”härda” barn till att bli starka och modiga, är jag övertygad om att dagis är absolut rätt för Kajsa. Hon behöver lära sig att leva med andra barn, leva med stoj och stim. Men att lära sig det kan faktiskt ta sin tid.

Därför hoppas jag att jag överanalyserar och jag hoppas att vi på utvecklingssamtalet kommer fram till något bra. Men det utesluter inte att jag i framtiden kommer känna press på att Kajsa alltid ska vara glad på dagis. ”Är det här verkligen rätt för Kajsa?” Jag tycker inte att man ska få säga så.

Filmtips

Hej, vill ni se en feel bad-film rekommenderar jag Baby Blues. Filmen handlar om en mamma med amningsdepression som blir lite crazy så där, samt om hennes fyra barn. Innan vi tryckte på Play gick konversationen så här:

Herr Kurry: Tror du något barn kommer dö?
Jag: Nej det tror jag inte. Det är trots allt lite tabu.
Herr Kurry: Om ett barn blir skadat stänger vi av.
Jag: Vi får se.

Efter trettio minuter var (spoilervarning) tre barn mördade. Bebisen blev (spoilervarning) dränkt, yngsta sonen, ca 6 år (spoilervarning) knivhuggen och lillasystern, ca 4 år (spoilervarning) nerstucken av en högrep.

Eftersom jag inte lyssnade på Herr Kurrys råd om att stänga av filmen då första barnet dött, sitter jag här med en sån där härligt, fluffig känsla i magen. Slutet levde upp till definitionen feel bad-film, dessutom.

Baby Blues. Ett måste en lördagskväll.

Två ståndpunkter

Jag håller med om det här. Jag håller faktiskt med om vartenda ord. För ett tag satt jag och filade på ett inlägg om prostitution och var jag står, men det gick sådär. Jag håller så fullständigt med om att det är korkat att sätta offerstämpel på precis alla horor. Det är dessutom att rikta ljuset åt fel håll, i alla fall när det kommer till sexköpslagen. Jag vill inte att den ska hävas. Någon gång nästa år ska regeringens undersökning om vad sexköpslagen tillfört, vara färdig. Då ska det bestämmas om man ska ändra straffskalorna eller om den möjligvis ska hivas helt och hållet. Jag är helt emot att den ska hävas, eftersom den är till för de som faktiskt tvingats in i prostitution. För den kategorin finns. Men alla har inte tvingats in i det.

Och då kan man därmed inte kalla all prostitition för våldtäkt. För det är fel och det är nedlåtande. Isabella Lund är inget offer. Men det är heller inte för henne sexköpslagen är till. Jag är emot sexköp i den bemärkelsen att jag hatar på vilket sätt rätten att köpa någon, en kvinna, blir påtaglig. Jag vill inte att man ska ha den rätten. Men jag tycker inte att all sexköp är lika med våldtäkt.

Anna Svensson skriver om våldtäkt och våldtäktsoffren ”Att försöka göra identitet av en händelse är enögt.” Det är så väldigt sant, då alla ska ha en åsikt om våldtäktsoffer. Med betoning på offer. Har man blivit våldtagen ska man känna på ett visst sätt och gör man inte det så är det vårt fel. När man underblåser tänket att våldtäkt är lika med att ta någons identitet och göra denna till en VÅLDTAGEN, förstår jag varför kvinnors sexualitet anses vara hela hennes identitet. Och då förstår  jag varför föreställningen om horan och madonnan fortfarande identifierar kvinnor.  Jag kan säga så här: jag blir hellre våldtagen än mördad. Mitt liv är mitt liv. En händelse får vara fruktansvärd, men den tar inte min identitet. Den reducerar inte mig till en våldtagen. På samma sätt som att ett rån inte gör mig till ett rånoffer. Man får vara ett offer, man får må fruktansvärt. Men någon annan får aldrig tillskriva en något sådant.

Men Svensson publicerar också en kommentar i hennes inlägg om att våldtäkt aldrig heller får ses som en bagatell. Och det håller jag såklart med om. Men en kvinna måste få säga att en våldtäkt inte påverkade henne så mycket – utan att bli misstrodd, skuldbelagd eller nedtystad. Och framför allt utan att anses ”känna fel”. Här ger jag en tydlig vink till Katrine Kielos värdelösa bok Våldtäkt och romantik där hon hittar på att hon blivit våldtagen och hur hon då känner sig.  Att prata om våldtäkt innebär inte att komma med mallar och föreställningar. En debatt ska inte behöva överröstas av en elit som tycker sig ha tolkningsföreträde, för att 68-vågens problemformuleringar och ideal anses vara de rätta. (inget fel i 68-vågen, men jag hävdar bestämt att om man använder sig av samma argument i 4o år, förlorar de till slut sitt värde.)

Den som inte håller med om det här får gärna kommentera. Kan jag inte komma med motargument, betyder det att jag inte är färdig med mina omvärderingar.

Linda och byxorna

Det här är Linda. Linda är min gamla barndomskompis. Vi har känt varann så läge jag kan minnas. Vi har lekt, spelat in band, bildat klubbar, skrivit tidningar, sovit över och tältat hos varann ett otal gånger. Vi har spelat folkmusik, vi har rest ihop, vi har bråkat och vi har haft djupa förtroliga samtal. Det var väldigt länge sen dock. Nu ses vi knappt en gång om året. Fast vi håller koll på varann via blogg, Facebook och sms. Det är långt bort men det är väldigt nära. Tack så mycket modernitet.

Linda är en av de smartaste personerna jag vet. På ett sånt där boksmart sätt. Lättlärd, lättfattad och har irriterande mycket kunskap om stort och smått. Sen är Linda enormt socialt kompetent och kan göra sig kompis med folk på tio minuter ungefär. Medan jag stammar, fnittrar och är dum i huvudet när jag träffar nytt folk, kan Linda tala om vad som helst med vem som helst.

För några veckor sen skrev jag det här inlägget. Det var menat som ett skämt. På riktigt. Jag tyckte det var roligare att skriva som jag gjorde än något i stil med ”De här byxorna är snygga, men dyra”. Linda tog mig dock på orden och gick och köpte byxorna och skickade dem på posten. Bara så där. Till en unge hon träffat kanske två gånger. Tack snälla rara Linda för en underbart gullig och fin gest! Byxorna är i fint retromanchester och hängselbyxor är något av det näpnaste barn kan ha.

Här är världens raraste byxor på världens raraste Kajsa.

 Spana in retroknäppningen!

Monster

Nu har det börjat hemma. Jag vill tro att min dotters fruktansvärda vredesutbrott och förmågan att inte kunna ta vare sig en motgång eller att snubbla eller att inte få sin vilja igenom, beror på att hon är lite lite snorig. Men jag fruktar att det är början på något som kommer eskalera; jävla trotsåldern.

För några veckor sen lärde hon sig att se asförbannad ut. Nyligen har hon lärt sig att uttrycksfullt säga nej. Aldrig ja. I samband me detta har vi blivit lit restriktiva med att slänga till henne en napp så fort hon blir lite ledsen. Det där är en balansgång, för även om hon blir tröstad av napp tror jag att de här vredesutbrotten är en maktkamp som hon vinner om hon får nappen. Å andra sidan kan vi ha totalt fel om den saken och så blir det här starten till hennes nya totalt uppfuckade liv med oss som föräldrar.

Mitt tålamod är lika med noll. Till råga på det måste man som förälder älska dem förbehållslöst också.

Det är vid såna här tillfällen man vill be de som går i barnatankar – att ta sig ännu en funderare.

När Lisbeth Salander blir politik och gamarna blir till sig i trasorna

Som en fortsättning på mitt förra inlägg måste jag kommentera Newsmills tema angående andra filmen baserad på Stieg Larssons böcker: ”Är feministiskt ultravåld mer acceptabelt?”  ”Nej!” Gullige Pär Ström kastar sig på tangentbordet.

Ursäkta mig, men ska vi ta och räkna upp alla våldsfilmer i hela världen och ställa dem mot det fåtal filmer där det är kvinnan som slåss? Ska vi ta och diskutera alla de filmer som går ut på misshandlar, slagsmål och mord ”för den goda saken”, som har manliga huvudroller och kallas actionfilm? Där mannen betraktas som hjälte? Ska vi ta och politisera alla dessa filmer och fråga oss; är det här acceptabelt?

Ska en dålig svensk film verkligen behöva bli föremål för feministisk debatt, för att den handlar om en kvinna som slåss? Ska vi verkligen intellektualisera det här? Kan vi inte bara få låta det här vara underhållning och bara underhållning? eller ska vi skapa en ny genre som kallas Feministisk våldsfilm om kvinnor som saknar moral? Liksom, så vi verkligen särskiljer männens ”ta det för vad det är” från kvinnornas ”jag har en agenda”.

En man som slåss är en hjälte. En kvinna som slåss blir föremål för gnäll och antifeminism. I rest my case.

Allt kvinnor tar i blir politik

Man brukar säga att allt är politik. Det är inte sant. Det är bara det kvinnan tar i som blir politik.

Ta till exempel kvinnor och humor. Det genuint roliga, som är roligt bara för att det är roligt, skalas liksom bort för att man istället ska granska det som ligger bakom, leta efter en symbol av något slag. Det blir helt plötsligt intellektuellt. Allt ska ha en orsak. Nour El Refai är komiker och feminist. Allt ska ha en underton, så att alla, både intellektuella och vanlig publik kan sätta sig ner och dissekera strukturerna. Hur kan något bli genuint roligt när folk bara letar efter den där undertonen? Hur kan något bli roligt när man förutsätter att kvinnors humor ska vara extra intellektuell? När skrattet vid ett icke rumsrent skämt, framfört av en kvinna så totalt fastnar i halsen, för att den inte har en intellektuell, feministisk eller väldigt allvarlig underton?

Allt kvinnor gör blir politik. Jag menar inte att det inte ibland behövs, för att syna normer. Jag menar inte heller att det privata inte får  vara politiskt. Jag menar bara att det är en så fruktansvärt tydlig könsbarriär. Där män bara får vara, måste kvinnor ha en agenda. Har de inte det, blir de ointressanta, ointellektuella eller så konstruerar man en agenda.  Allt kommer tillbaka till debatten. Allt kvinnor gör ska debatteras. Både av feminister, kulturradikaler, liberaler, antifeminister…Där kvinnor vill bryta ny mark, där ska det debatteras feminism och kön och intellekt.

Ge en tomat till en man. Tomaten förblir en tomat. Lämna över den till kvinnan. Nu är tomaten ett subjekt. En symbol för något (vad är här valfritt för den med störst intellekt att problematisera allt i sin omgivning) Allt kvinnor tar i blir politik. Vare sig det är horan eller madonnan, vare sig hon vill det eller inte.

Och jag kan bli så less på det. Less på mitt eget analyserande, less på andras upphöjande eller stigmatiserande. Less på att kvinnor bara får vara epitet, men aldrig någonsin bara människor.

Mindfuck

Det brukar ju tjatas en del om att universiteten indoktrinerar sina studenter i vänstertänk och genusbjäfs.

Etnologi handlar mycket om samhällsstrukturer, sociala arv och att människan är en produkt av sin kultur.  Sånt där som rabiatliberaler går i taket över.  Ska man göra slutsatsen att etnologi som ämne och yrke är något som nyliberaler fördömer?

Förr i tiden fick inte ens kvinnor studera och de utbildningarna som fanns präglades säkerligen inte av inflytelserika kvinnor eller av feministiska teorier.  Man trodde inte att kvinnor var lämpade att utbilda sig. Det var också indoktrinering. Är de utbildningarna som är ideologibaserade i dag en sämre indoktrinering då? Det där med genus är egentligen fullständigt onödigt akademikerämne som bara ger dig hutlösa csn-skulder men inget vettigt jobb. Ungefär så låter det från nyliberalsidan. Och att genus på något sätt skulle begränsa den fria individen och prägla henne till något hon inte är, är en fruktansvärd motsägelsefull åsikt. Vad är prägling?

Där liberaler ser tvång ser feminister frihet. Där feminister ser tvång ser liberaler frihet. Det är så konstigt allting.