Guilt by association

Det har stormats en del kring Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet av den hatade men tyvärr väldigt förknippade med feminismen, Valerie Solanas. Turteatern bjuder in ungdomar att se den, och sedan ha ett samtal kring kön och könsroller.

Men det lyssnas inte riktigt på det örat. Nu har det stormats så pass mycket att man är orolig för skådespelarnas liv. Jag finner det bedrövligt. Så outhärdligt bedrövligt. Det finns inget som provocerar så mycket som feminism. Och nu har man hittat ett konkret mål. Scum-manifestet! Manifestet som uppmanar att skära upp alla män! Nu ska man uppmana att göra det via teater! Pär Ström jublar. Och resten hakar på. Typiskt feminister liksom. Och nu ska stackars tonårspojkar få gå och se eländet om manshateriet.

Hela den här debatten är ett typiskt symptom på feministhatet. Nu gissar jag bara, men hade det handlat om en man med taskig kvinnosyn (Strindberg)så hade det speglat kulturen. En briljant författare med taskig kvinnosyn. Ingen hade höjt ögonbrynen, eller menat att nu få det vara slut på kvinnohatet. Ingen hade tänkt att det här måste väl ändå alla män stå för i dag. Ingen hade rasat med argumentet att nu vill man minsann uppmana alla män att utrota och misshandla kvinnorna. Nej, det hade varit en kulturspegling. Och ja. Med rätta. För en spegling är en spegling oavsett om personen är en manshatare, kvinnohatare, Hitler eller Moder Teresa.

Så varför kan man inte se med samma ögon på den här uppsättningen? Jo helt enkelt för att man fortfarande tror att feminister hatar män. Det är för att man tror att Turteaterns uppsättning är alla feministers mål, hell, alla feministers manifest. Man tror att alla feminister tillber Solanas-guden. Folk kan uppenbarligen inte ha två tankar i huvudet. Det här skulle kunna bli någonting bra. Om inte varje liten beståndsdel som på ett eller annat sätt måste kokas ner till MANSHAT, skulle det här kunna bli fina samtal av unga människor. Unga människor som säkert har intellektet att förstå att pjäsen inte är en uppmaning av illasinnade feminister att hata män. Det hade i tidningar och debattartiklar kunnat diskuterats om Solanas faktiskt hade något inflytande. Istället är det nu infekterat och som jag ser det, aldrig reparerbart. Istället uppmanas till bojkott och hat. Det är så ironiskt att Solanas våldsamma uppmaningar, bemöts med samma våldsamma uppmaningar. För att det är något spektakulärt med kvinnors våldsaktioner, medan samma våld mot kvinnor är en del av vår kultur, något romantiserat och normaliserat, som Sara Hansson i Tankesmedjan så träffsäkert säger.

Jag skiter fullständigt i Valerie Solanas. Men jag är för den fria kulturen. Och samtalen. Samtal om kön som nu folk vill kväva i sin linda. För att feministerna återigen ska bära hundhuvudet. Det viktiga här är att aldrig få folk att tveka på att feminister är manshatare. Som läser SCUM manifesto varje kväll.

Andra förebilder

När jag började blogga år 2005 upptäckte jag i samma veva Sofia Mirjamsdotter a.k.a Mymlan. Hon kom att bli min förebild i mångt och mycket. På senare tid har hon figurerat en hel del i media, för att uttala sig i egenskap av expert på sociala medier. Hon var en av initiativtagarna till #prataomdet och är med i den nystartade sajten Ajour. Jag följer hennes framsteg med beundran och nyfikenhet.

Det är så här va. Jag anser det har blivit en enorm feministisk backlash. I dag pratas om att anamma det typiskt kvinnliga och göra det till nån sorts självförverkligande ”jag måste väl få sminka mig och klä mig i högklackat om jag vill det”. Genus är inte alls lika starkt kopplat till feministiska debatter längre. Kvinnliga modeexperter bjuds in till tv och radio för att uttala sig om de senaste trenderna. Man talar om kvinnligt entreprenörskap och deras arena: modebloggandet. Starka kvinnor. Karriär. Kapital. Blondinbella. Och förut har jag försvarat det. Det där traditionellt kvinnliga har alltid behövts försvaras, aldrig ansetts vara lika viktigt som det traditionellt manliga, teknik och it. Det kvinnliga har alltid ansetts vara lite mindre viktigt.

Men jag tycker också att vågskålen är vägt över. Och finns något jag jag tror är viktigt för jämställdheten så är det gränsöverskridanden. Könsroller som utmanas, intressen som överlappas. Kvinnor som anammar det manliga. Män som anammar det kvinnliga. Men istället för att fokusera på andra arenor kvinnor också befinner sig på, så klämmer man in dem i det rosa facket. Det där traditionellt kvinnliga facket som nu mer och mer exotiseras och försvaras. Nu är utseendet viktigt igen även om det är uppdaterat. Nu talas inte om bantning. Nu talas om att du duger som du är, men om du ändå inte är nöjd bör du lägga pengarna på en riktigt snygg tröja. Eller ett spabesök som gör under för hyn. För att du kan. För att du är kvinna. För att du under kapitalismens järnklor aldrig ska känna dig nöjd med dig själv, oavsett hur många gånger det sägs åt dig att vara nöjd. Modebloggarna utgår ifrån att du aldrig får vara nöjd.

Vikt läggs inte längre på normbrytande och könsroller. Vikt läggs på att reclaima det kvinnliga och fokusera på modebloggares framgångar. Framställa dem som hjältar och förebilder. Kvinnor som räknas som förebilder är de som lyckats inom mode- och livsstilsbranschen. Jag säger inte att de inte ska lyftas fram. Men jag efterlyser mångfald. Tänk om kvinnor som byggt karriär utifrån andra språngbrädor än modebloggande, men lyckats ändå, kunde lyftas fram och framställas som förebilder för unga tjejer och kvinnor? För de finns ju.

Och det är Sofia ett exempel på. Hon är och har i flera år varit min förebild. Nu har Sofia tillsammans med Johanna Koljonen nominerats till Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare, för kampanjen #prataomdet. Förnyelse är bra. Fokus på kvinnor som byggt karriär genom annat än mode och livsstil. För att mångfald är viktigt. Alternativ. Kvinnor som vågar göra vad de vill, och som visar att det kan ske utan att ha ett säreget intresse för utseende, mode. Utan kapital och dyr shopping som grund. Utanför den traditionellt kvinnliga sfären. Jag hoppas de vinner. Jag hoppas de letar sig ut till unga tjejer. De som ständigt utsätts för den ensidiga karriärshetsen. De som inte passar in i mallen för modebloggare.

 

(Uppdaterat: menar inte att just Stora journalistpriset fokuserar på modebloggare. Inlägget syftar mest till min önskan att nya förebilder ska komma att ta över)