Snälla män kommer till himlen, andra får ligga hur mycket de vill

Jag har tittat några gånger på det gudsförgätna realityprogrammet Big Brother (varför fastnar man alltid framför skit-tv?) Eftersom jag ibland lever i en liten bubbla där fåglarna kvittrar och solen skiner och alla är snälla mot varandra, blev det naturligtvis en chock att se dessa människor mobba varandra, skrika åt varandra och ägna sig åt misogyni och rasistiska uttalanden. Det finns en man i huset som heter Rodney. Han beter sig som ett svin. Hans mål är att ligga. Skitsamma om han respekterar kvinnorna eller inte. Hans mål är att ligga. Utöver det pratar han nedsättande om kvinnor. Killen är ett regelrätt svin. Jag hörde honom själv säga ”Jag är ett svin, men jag får i alla fall ligga”. Och det värsta med det uttalandet är att det är sant. Svin får ligga. Svin får ligga bra mycket mer än snälla killar.

Att det beror på könsroller råder väl inget tvivel om. Kvinnor som dras till män som beter sig lite hur de vill, som uttalar sig lite hur de vill, finns det gott om. Kanske handlar det också om kvinnors rädsla att bli nobbade om de inte släpper till. I kvinnans könsroll ingår inte att hon ska bli nobbad, det ska vara tvärtom. Hellre då att hon låter sig ”neggas” och skratta när han tar tag i hennes handleder och knuffar ner henne på sängen (en händelse jag såg igår). Hellre tar hon risken att bli förnedrad än att riskera kallas feministsvin.

Nu ska det här vara underhållning. Underhållning får inte likställas med folkbildning a la public service. Men det gör mig också ganska ledsen. Nog för att Big Brother-deltagarna är fria att göra vad de vill där inne, men upplägget bäddar också för att vi ska få se just såna här grejer. Senast skickades några killar in i något som kallades Oasen. Där satt ett gäng uppklädda (eller nedklädda beroende på hur man väljer att se det) kvinnor vars enda syfte var att behaga dessa killar. Därefter skulle de besluta om vem av dessa kvinnor som skulle få bli en av deltagarna. Det ger en klar vink till alla där ute att den kvinnan som inte är road av att ställa upp på lekar på männens villkor, är heller inte någon som är kul.  Ett steg framåt för TV11:s  tittarsiffror. Två steg bakåt för feminismen.

Män som behandlar kvinnor som skit är intressanta. De får respekt av både kvinnor och män. Kvinnor som låter sig behandlas som skit av dessa män får respekt av männen. Kvinnor som inte låter sig behandlas som skit får inte respekt. På sin höjd leder det till att svinet inte ger sig förrän han fått henne på rygg, därefter är hon inget att ha. Alternativt kallas hon feministsvin. Snälla män får inte gärna respekt av svinen. De kvinnor som är intresserade av de snälla männen, får snart två händer kring sina handleder och en knuff ner i sängen, och sen är hon såld till svinet.

It’s a pig’s  world och jävlar vad tydligt det blir i Big brother.

Om att sparka in öppna dörrar

Ja förlåt, nedanstående inlägg med tillhörande titel var årets mest okontroversiella.  Jag är helt enkelt inte on fire.

Det är ju inte barnens fel

Det här håller jag verkligen med om. Tids nog får de veta. Hur står det till med pedagogiken egentligen? Man får inte prata om stackars isbjörnar som inte har någonstans att bo, med syftet att få dem att tänka på miljön. Har lärarna glömt hur det är att vara barn? Hur lätt det är att ta på sig skulden för vad som helst, och hur lätt det är att ge dem djup ångest. Hur lätt det är för barn att tro att allt är deras fel.

Jag är ärligt talat ganska oroad för hur barnen som växer upp nu kommer att må. Överallt får de höra om klimathotet, om alla katastrofer och om all miljöförstöring. De får höra hur viktigt det är att tänka på miljön, miljön, miljön för annars går det åt helvete. Så småningom kommer de lägga ihop två och två och förstå att de som individer inte kan göra ett skit åt klimathotet, hur mycket de än pantar burkar och släcker lampor. Att det är så mycket mer komplext än så. Att det finns en hel värld där utanför som inte tycker det där med miljön är så viktigt. Vad händer med dem då?

Nu tycker jag också att det är viktigt att få in miljötänk hos barn och att de lär sig att det är bra att återvinna och köpa ekologiskt.  Men man får under inga omständigheter lägga fram det som ett hot och prata om stackars isbjörnar. Det handlar inte om att göra dem världsfrånvända eller linda in dem i bomull. Men man får inte ge dem indirekt skuld eller ångest för sådant som varken är deras fel eller som de kan göra något åt. Och barn är idealister. Det finns väl inte många ungar som inte önskar sig fred på jorden. Det är ju inte dom som önskar att isarna ska smälta.

Att använda sig av isbjörnar som ett hot, tycker jag är att ge dem noll framtidshopp. Och då har vi ju liksom försatt oss ännu mer i skiten, med tanke på att de är dom som ska ta över efter oss.

Uppdatering

Jag har inte så mycket att skriva om. Så det får bli ett inlägg i sann dagboksbloggsanda.

Så. Vår bebis Kasper blir snart fem månader. Han börjar bli lite lättare att hantera nu. Sen han föddes har han haft väldigt stort närhetsbehov. Han har varit ganska missnöjd under sina vakna stunder, och fan ta oss om vi försökt få honom att somna själv. Det har varit jobbigt. Jobbigt för att det kom lite som en chock att han var i så stort trygghetsbehov. Kajsa var tvärtom. Hon var en enkel bebis att ta hand om. När hon var vaken nöjde hon sig med att titta sig omkring, man kunde lägga henne ifrån sig och hon hittade något att roa sig med. Sen kunde hon somna vart som helst när som helst. Vid sex veckor sov hon i egen säng och vi tänkte att jaha det var så här enkelt att ha en bebis.

Att på det få en bebis som är helt annorlunda och som krävde mycket mycket mer av oss var inte så kul. Mycket därför att vi inte kunde ge Kajsa så mycket tid längre. Eftersom hon bara får gå femton timmar på dagis, blir det mycket hemma. Mycket av hemmatiden ett ständigt ”Nej jag kan inte leka nu.” ”Sen” ”Snart” ”När Kasper sover”. Kajsa har klättrat på väggarna och jag har haft dåligt samvete.Vi försöker hitta på saker, men jag orkar inte det varje dag. Dessutom tycker jag inte att man ska behöva sysselsätta barnen med tusen saker och ha aktiviteter varje dag. Jag tror det är bra för barn att ha tråkigt ibland och utveckla sin fantasi. Men det finns ju gränser. Man går varandra på nerverna och Kajsa blir stressad av bebisskrik.

Men även om Kasper använder mig som napp, även om han är en rastlös själ som man hela tiden måste underhålla, och även om det känns som om han aldrig kommer vilja somna själv eller sova hela natten, så börjar det i alla fall lätta nu. Ju mer koll han får på sina armar och ben, desto längre kan han underhålla sig själv.

Så. Nu till en annan sak. Vi ska flytta. Långt ut på landet där närmsta grannar blir kossor. Vi ska bo bland ängar och skogar i ett stort hus från artonhundratalet. Jag hade inte tänkt det från början. Fytta har jag velat länge, men då närmare en stad för större jobbmöjligheter och nöjen för oss och barnen. Istället flyttar jag ännu längre bort från närmaste stad och jag hoppas att våra barn inte kommer hata oss för att de kommer bo långt ifrån kompisar och nöjen. Jag hoppas att vi inte får lappsjuka eller förvandlas till kufar. Och jag hoppas jag lyckas hitta jobb i närheten. Dessutom känner jag mig borgarbrackig och präktig och förvuxen. Men som det är nu försöker jag förtränga alla nackdelar för om drygt en månad ska vi flytta till idyllen och jag längtar och längtar.

Intressant?

Juridisk abort

Jag diskuterar för närvarande på ett forum om juridisk abort för män skulle vara tillåtet. Förespråkarna menar att även män måste få ha rättighet att ångra ett blivande föräldraskap, precis som kvinnan kan göra. Med juridisk abort kan de alltså få laglig rätt att avsäga sig barnet, och slippa underhåll eller ansvar. Detta skulle vara en motsvarighet till kvinnans aborträtt – utan att inskränka på just den kvinnliga aborträtten.

Rent instinktivt tänker jag Nej, män ska inte få lagstadgad rätt att undslippa något de varit med om att skapa. Har de gått till sängs med en kvinna, får de ta konsekvenserna av det, vill man absolut inte bli pappa, får man helgardera sig. Blir det barn, har han valet att vara närvarande förälder eller bidra ekonomiskt. Det är den mest jämställda lösningen då kvinnan måste ha beslutsrätt över det som handlar om hennes kropp. Således får man acceptera de biologiska skillnaderna i det här fallet. Juridisk abort skulle inte innebära ökad jämställdhet, snarare skulle det cementera bilden av mamman som ”försteföräldern” och pappan som kan undslippa både ansvar för barnet och de svåra besluten gällande fysisk abort eller förlossning. Juridisk abort går helt enkelt inte att jämföra med fysisk abort. Fadern har färre valmöjligheter, då han inte kan påverka kvinnans beslut, utan att inskränka på aborträtten, han har å andra sidan valet att helgardera sig innan han hoppar i säng med kvinnan. Alternativt inte ha sex.

Men sen får jag invändningar. Om kondomen trots allt spricker? Om hon gör sönder kondomen? Blir hans val att sterilisera sig för att över huvud taget kunna ha sex? Varför ska kvinnan få en andra chans att ånga sig om inte han får det?

Well, abort handlar enligt mig inte om chanser att ångra sig. Kvinnan har liksom mannen ansvar att skydda sig om de inte vill ha barn. Skulle det trots allt hända, måste hon få göra abort, annars har staten eller mannen villkorat rätten till hennes egen kropp. Men liknande rättighet borde finnas för mannen. Egentligen.

Sen får jag invändningar för att jag använder det kroppsliga som ett större skäl till att få beslutsrätt och varför det är berättigat. Well igen. Att utföra abort eller föda barn, är utgångar som i båda fallen påverkar kroppen. Att mannen skulle ha svårt att besluta om juridisk abort säger jag inte emot, men han slipper åtminstone tänka på vad som händer med kroppen. Men sen…hur långt kan man dra det kroppsliga utan att man uppfattas som allmänt särartsfeministisk? Självklart tycker jag att mannen ska ha nån form av kompensation för detta, men nuvarande abortlagstiftning har ju enbart med kvinnan att göra. Att jämföra detta med rätt av få avsäga sig något på papper, är inte det att jämföra äpplen och päron?

Vad tycker ni? Resonerar jag rimligt eller är det inkonsekvent?