Jag förstår inte andras filosofier, bara mina egna

Igår var det skoldags igen och jag är på god väg att börja kalla mig etnolog (fast det tänker jag inte bli. Jag ska bli journalist). Dags igen för ogripbara begrepp (funktionsstrukturalism, liminalitet, fenomenologi, give me a break) och irriterande svårläst, ordbajsande kurslitteratur (måste varenda mening innehålla hittepå-ordet ”emellertid”?).

Etnologi är inte filosofi, men jag känner att det är allt bra nära. Begrepp som förklarar sakernas tillstånd och begrepp som beskriver en syn på samhället och som jag bara inte kan greppa. För mig som över huvud taget har svårt att förstå andemeningen i akademiskt språk, kan inte få in i min hjärna vad som vill sägas i en byråkratiskt skriven text. Jag är inte skapt på det viset. Jag gillar hypoteser, teorier och filosofier, men klarar inte av att sätta in dem i ett sammanhang. Dessutom är det väldigt lätt att tolka saker på olika sätt. När jag tolkat en text inser jag till slut att övriga klasskamrater knappast dragit samma slutsatser som jag. Faktum är att så har jag känt nästan hela livet. Jag följer inte samma tankebanor som alla andra när det kommer till inlärning. Ibland når man samma mål, men ibland har jag tagit en åt helvete fel väg. Detta gäller främst matematik, jag finner all matematik ologisk och kan därför inte räkna enligt hur läraren lär ut. Jag behöver alternativ, som passar min hjärna. Det har inte lärarna alltid kunnat erbjuda.

I alla fall. Jag vill ha fyrkantighet. Lättbegriplighet. Jag har emellertid (hahaha) ganska lätt att skriva en akademisk text. Jag har lätt för svåra ord och kan formulera svåra, långa och obegripliga meningar, läs: jag kan ordbajsa, åh som jag kan ordbajsa. Och lärarna orkar inte dissekera mitt ordbajseri på tentorna så jag passerar osynad förbi. Frågan är bara hur mycket jag egentligen har missat. Frågan är om jag verkligen nånsin förstått vad lärarna försökt lära mig. Och det är väl det jag är rädd för. Att jag så totalt missuppfattat etnologins lära. Filosofi måste liksom vara mina tankar, inte någon annans, för då förstår jag det inte.

Det här är skitbra

”Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen. Då kan man verkligen sitta under träden om man önskar det, samtala med vänner, älska, tänka och arbeta. Och man hinner både tvätta, städa och handla mat själv.”

Inte för att jag är den förebilden, med nummer två på väg. Men jag har alltid förespråkat en framhärdande ickebarn-norm. Det är vad barnen tjänar mest på. Barn ska slippa känna sig undanknuffade från samhället, dragna i armar och ben, skickade hit och dit. Barn tjänar inte på att ses som beviset på det lyckliga slutet av sagan. Speciellt inte om de under sin uppväxt mest känt sig i vägen.

Vuxna som är rädda för omvärlden

Jag lyssnade nyss på Knattetimmen i P4. En mamma ringde in och undrade hur hon skulle ställa sig till sin 6-årige son som ”bara ville ha tjejkläder”. Hon sa att de försökte bemöta det så mycket som möjligt och skaffade klänningar och så vidare. Experterna på radion sa att världen ser ju ut som den gör och det finns en risk att han blir retad. Kanske kan han syssla med detta hemma? Spela tjejroller i teatrar?

På ett sätt förstår jag vad de menar. Världen ser ut som den gör, killar och tjejer är uppdelade och blir utpekade om de sticker ut från mallen. Främst pojkar som anammar tjejattribut. Jag förstår också oron. Är barnet inte starkt i sig själv kan det få ett helvete. Frågan är; vilkas är ansvaret att förändra världen, om vi nu egentligen inte står ut med den? Borde inte den börja med pojkar som inte bryr sig om mallarna, vill vara glittriga och ha klänningar? Vad säger de som högljutt påpekar att pojkar måste få vara pojkar och vice versa, att man inte får prägla barnen, att de måste få göra som de vill? Skulle de stödja den här pojken?

Ska man också anta att barnet inte kan tackla omvärlden? Ska man verkligen uppmuntra honom till att bara syssla med de här ”lekarna” hemma? Då har man ju faktiskt inte gjort någonting för att ändra omvärldens syn. Snarare har man gjort tvärtemot. Grundvärderingarna är väl att bejaka och uppmuntra barns intressen.

Mitt råd är i varje fall inte att uppmuntra pojken att bara syssla med det han vill hemma. Hans självförtroende stärks inte av att han göms undan. Snarare blir han ett levande bevis på att man inte får vara den man vill vara. Att han är den som är konstig. Pojken verkade inte ha problem att få kompisar heller. Så de accepterade ju honom precis som den han var. Hoppa på det tåget då! Det är inte barn som hittat på reglerna. Barn är fördomsfria tills vuxna kommer och styr dem. Mitt råd är att låta honom göra precis det han vill. Stöter föräldrarna på problem är det upp till skolan, de vuxna att träffas och ta ett snack.

Låtsasliberaler

Kvinnor som inte låter män känna frihet under sexakten är inte värda att tas på allvar. Speciellt inte kvinnor som erkänner sig till en sådan förvrängd ideologi som feminism. Enligt låtsasliberaler är en relation lika med att ingå ett avtal, där man ska acceptera varandra. Det vill säga, kvinnan ska acceptera vad mannen vill göra. Gör inte kvinnan det, har hon sig själv att skylla, men blanda för i helvete inte in staten! För låtsasliberaler gäller bara det juridiska när det passar mannen och hans rätt att få komma vart han vill. Rätten till sin egen kropp handlar inte om rätten att säga nej, det handlar om mannens rätt att få göra det han planerat att göra. Det är inte våldtäkt. Det är lite svinigt bara. Står du inte ut med svineriet så får du lämna honom. Blanda bara inte in staten! Sex kan komma att förvrängas till en kvinnlig fördel då. Djävulens avkomma Claes Borgström kan komma springande. När pöbeln får för sig att stå bakom den våldtäktsanklagande kvinnan, det vill säga kräver samma skydd av kvinnan som av mannen, då har subborna gått för långt. Rättssäkerhet är ett vanligt förekommande argument, och mannens lagliga rätt till skydd. Kvinnan som har startat det hela straffas för den olust hon kan ha åsamkat den sårade mannen. Hennes lagliga rätt väger fjäderlätt i förhållande till hans.

Låtsasliberaler känns igen som till synes försvarare av individen. Skrapar man lite på ytan blir det dock väldigt tydligt vilket kön låtsasliberalen omfamnar. Främst i frågor om mäns rätt till sex i alla former. Det är vad jag skulle kalla reaktionärt mansgriseri i liberalförpackning.

Assange

Jag har inte så mycket att skriva om Julian Assange och våldtäktsanklagelserna, mer än att jag sliter mitt hår i frustration över oförbehållslöst försvarande av män med makt. Och att man baserar trovärdighet på vem anmälaren är. I detta fall en jävla feminist.

Läs istället tre läsvärda postningar av bästa journalisten Mymlan.

Problemet med powernaps

Nu för tiden brukar jag gå och vila mitt på dan om jag har tid. Det är inte ofta jag bestämmer mig för att sova, men när jag väl gör det så sover jag djupt. Det är skönt att somna, men verkligen inte detsamma att vakna. Jag blir, och jag har förstått att många andra också, illamående, desorienterad, förvirrad och yr i huvudet. Det händer aldrig om jag vaknar mitt i natten eller när jag blir väckt på morgonen av en väckarklocka. Vad beror det på? Är kroppen så inställd på att det är på natten den ska sova, att den blir så förvirrad av att sova på dan? För jag känner mig aldrig pigg och alert efter en powernap, varken efter en kvart eller en timme. Jag vill bara sova mera, flera timmar till. Kroppen kanske inte behöver eller mår bra av den där dagsvilan. Kanske ska man stå ut med att vara trött i väntan på nattsömnen.

Nån som vet eller blir likadan som jag?

Stackars barnmorskor

Jag tittade på Livet på BB nyss och blev så irriterad på alla blivande mammor som skrek av smärta. Och kom att tänka på hur jag aldrig skulle klara av att jobba som barnmorska. Inte för att det är läskigt, inte för att jag inte vill se kvinnor med ansikten förvridna av smärta. Utan för att jag skulle totalledsna på alla kvinnor som skiter i hur barnmorskorna mår. Som skriker rakt ut. Som inte lyssnar på instruktioner. Som gnäller. Som vill åka hem. Som vägrar ta bedövning men inte lyckas klara situationen utan den. Visst, säkert fantastiskt med att få förlösa små bebisar, men ärligt talat, hur länge kan det vara fantastiskt? Tänk att vara på allmänt dåligt humör och sedan tvingas stå och peppa en kvinna som skiter i vad man säger. Som ska se till att den eventuelle pappan bredvid mår bra. Att dagarna i ända tvingas vara förstående inför någon som inte ger en ett skit tillbaka.

När det är min tur ska jag vara en mönsterföderska ännu en gång. Jag ska inte gnälla. Jag ska inte skrika rakt ut, jag ska lyssna på vad barnmorskan säger och jag ska koncentrera mig på (den fruktansvärt överjävliga) smärtan och inte tycka synd om mig själv. Jag ska föda mitt barn, sen ska jag gulla med det, äta och tacka för den goda mackan och sedan vara enormt tacksam för att barnmorskan tog hand om mig och sedan önska henne en fortsatt trevlig dag/natt. Tänk vad skönt för en barnmorska som kanske vaknat på fel sida.

Varför är inte du feminist?

Människor som inte vill kalla sig feminister har ofta ganska många argument för varför. De politiska åsikterna handlar oftast om att man inte är en rödstrumpa. Andra åsikter som förs fram är att ”feminism har fått en sån dålig klang”, eller att man tycker att det är ganska jämställt i Sverige. Vad jag har förstått har de flesta faktiskt en ganska klar uppfattning om vad feminism är. Är det inte pure manshat, så är det i alla fall ett väldigt tydligt ställningstagande och något man hela tiden måste visa upp.

Det handlar inte så mycket om att tolka sin egen feminism. Hitta en orättvisa baserat på kön och sedan prata om den i feminismens namn. Som om man inte är en riktig feminist om man ogillar Gudrun Schyman. Eller röstar blått.  Ofta låter det: ”Jag är inte feminist, men…” Lite grann som det låter när man säger ”Jag är inte rasist, men…”. Som om det är lika illa att vara feminist som rasist. Å andra sidan. Dessa kategoriseringar kanske behövs ibland, i alla fall när det kommer till rasism. Man är faktiskt inte rasist bara för att man har åsikter om invandringspolitiken eller om islam. På samma sätt är man kanske inte feminist för att man tycker att kvinnor och män har lika värde. Minsta gemensamma nämnaren brukar vara om man svarar ja på dessa två frågor: 1. Anser du att kvinnor är underordnade män? 2.Anser du att detta förhållande bör ändras?

En feminist borde enligt mig anse att det existerar ett patriarkat i någon form i alla samhällen. Därefter tycker jag att man måste vara fri att uttrycka sin egen ståndpunkt. Det gör jag. Just därför anser jag mig i feminismens namn faktiskt tillstå att vi feminister har en del att ta till oss från kritik utifrån. Alltså seriös kritik. Till exempel att vi inte bara i förbigående kan erkänna att det finns former av mansdiskriminering. Och samtidigt säga att män faktiskt måste gå ihop och ställa sig på barrikaderna med oss. Kallar man sig för feminist i bemärkelsen att både män och kvinnor tjänar på ett jämställt samhälle, ja då ligger faktiskt bevisbördan på oss. Då måste vi faktiskt skandera lika högt för män och vad de förlorar på ett patriarkalt samhälle. Självklart krävs massor från männen också, men ibland kan även jag se att det slår över ibland.

Nu finns det väldigt mycket oseriös kritik också. Från de som inte kan skilja på feminism och feminism och tror att en radikalfeminist är lika med en radikal feminist, lika med en som hatar män. Är det över huvud taget någon som vet att radikal betyder rot på latin, och i det här syftet handlar om att man söker ursprunget till kvinnors underordning?  De oseriösa kritikerna har inte vi feminister något ansvar till att bevisa någonting. Och däri tycker jag det finns en väsentlig skillnad. Feminister kan inte slå ifrån sig all kritik och mena att dessa inte har nån koll. För att något ska kunna överleva behöver det utvecklas. Och släppa in ny luft. Men där går också gränsen.

Jag ska berätta om varför jag är feminist. För det första är min filosofi att könsrollerna skiljer oss mer åt än vad könen gör. Det vill säga, jag tror att det finns biologiska skillnader, men jag är osäker på vad skillnaderna gör för nytta i vårt moderna samhälle. Varje dag, i tidningar, tv eller ute ser jag någonting som visar att skillnaderna är påtagliga och onödiga. Till exempel kvinnor som tar mest ansvar för städning. Män som tar mest ansvar för ekonomin. Kvinnor som ska raka benen för att tv-reklamen säger det. Små pojkar och flickor som inte kan leka med varann utan att får höra nåt om ”kära i varann”. Att jag varje dag hittar något att anmärka på  vad gäller kön och könsroller är vad som enligt mig gör mig till en feminist.

Varför är inte du feminist?