Fråga till alla som pluggat

Hur tungt väger egentligen en fil. kand för en arbetsgivare, jämfört med bara en högskoleexamen? Hur viktigt är det att plocka de där 180 poängen egentligen?

Bjästa

Mina tankar om Bjästafallet kan inte riktigt anta en skrivande form än, så i väntan på det länkar jag till två bra texter som behandlar reaktionerna  bland annat i form av facebookgrupper, den ena skriven av min eminenta klasskamrat Liv, den andra av Daniel Swedin. Jag håller med båda. Jag följer utvecklingen på nätet och konstaterar att pendeln svänger om,men det behöver inte betyda att något förändras någonstans. En populär kille kommer fortfarande alltid ha hög status. En populär kille är fortfarande alltid populärare än en populär tjej. En mindre populär tjej som hotar en populär killes status kommer aldrig få stöd. Ett våldtäktsoffer kommer fortfarande alltid bli skuldbelagt. Det är inget unikt för Bjästa eller någon annan håla. Det är ett samhälleligt problem. Inget förändras för att vi hatar det enskilda fallet men inte diskuterar den underliggande strukturen.

Och den som inte sett Uppdrag granskning än, gör det nu.

Politisk inkorrekthet

I gårdagens avsnitt av tv-serien House var patienten en man som var tvungen att säga sina tankar högt hela tiden, och därmed tala sanning i alla avseenden. Således var det första han sa när den (enda) kvinnliga läkaren i Houses läkargrupp steg in, att henne ville han sätta på. Samma sak upprepades när chefen steg in.

Jag tittade frågande på Herr Kurry och undrade om det verkligen var det första män tänkte på när de såg en kvinna. Huruvida hon var påsättningsbar eller inte. Herr Kurry dementerade. Men om det verkligen är sant att män tänker så, så stämmer ju alla fördomar om att män är djur. Om det nu inte är sant att större delen av manssläktet inte gör det, så är det ganska mansdiskriminerande skildring i House. Eller bara något man får förvänta sig i amerikansk tv-produktion. Följdfrågan är naturligtvis också om det första kvinnor tänker på när de ser en man, om han är tillräckligt snygg för att sättas på eller inte. Och följdfrågan på DET är såklart, skulle det skildras i en tv-serie?

Jag älskar serien House. Men det finns något i hela upplägget som stör mig. (Förutom det sedvanliga om den den enda snygga, unga kvinnan i läkargruppen, som kompenseras med en kvinnlig chef, eller den enda svarta mannen i läkargruppen då.) Vad House hatar mest hos människor är hyckleri. Själv säger han vad han tycker, rakt ut. Politiskt korrekt eller inte. Oftast inte. Men för politisk inkorrekthet argumenteras ofta att man bara säger som det är, man beskriver verkligheten som den ser ut, inte som den ska se ut. Det tråkiga med det förespråkandet är att de flesta faktiskt bara förespråkar den där normen som de inte orkar tänka på att de lever i. Alternativt förnekar att det över huvud taget är en norm. Normen om att män ursäktas för att de bara tänker på sex och ogenerat spanar in kvinnors rövar. Därmed faller inte politisk inkorrekthet inte inom ramen att kvinnor får spanar in mäns rövar. Det är aldrig intressant. Politisk inkorrekthet baseras alltid på mäns privilegium. Således får kvinnor finna sig i att inta rollen som den moraliska, skitsnygga och snälla kvinnan. Politisk inkorrekthet är för vissa (jag säger inte alla) bara en charmig ursäkt att fortsätta vara en mansgris. Politisk inkorrekthet i framför allt tv är inte att tänja på gränserna för vad kvinnorna får göra. De finns bara där för att vara ett alibi, eller något snyggt att titta på.

Slutsats: Politisk inkorrekthet är i vissa avseenden faktiskt inte något annat än förklädd reaktionär syn på omgivningen och oförmåga att tänka outside the box. Således blir serien House en god intention och underhållande, men påfallande ofta bara en stereotyp bild av mannen som gör som han vill, och den indignerade kvinnan som får sin röv synad.

Tappat tråden

Jag har verkligen tappat stinget. Och självförtroendet. Just nu tampas jag med tankar om jag verkligen valt rätt utbildning, om journalistik verkligen är något för mig. Om jag är smart nog, om jag är framåt nog, om jag har det rätta virket. Troligtvis är detta något som alla studenter går omkring och funderar på ibland, men jag förstår inte varför självförtroendet var tvunget att gå och gömma sig samtidigt. Allt skrämmer mig. Allt känns ouppnåeligt, jobbigt, svårt och inte alls passande för mig. Den lilla tanten inuti mig har vaknat till liv. Tanten som vill att jag ska traska på i invanda skor och inte bege mig ut i för stora marker. Tanten som bundit mig med ett gummiband och slungar mig tillbaka i soffan framför kära gamla tv-program och väl igenkända miljöer.

Imorgon ska vi leka tv-studio. Jag ska agera bildproducent-assistent, dvs jag ska trycka på knappar. Det ger mig ångest. Jag vill inte göra fel, jag vill inte vara den som gör bort mig. Det kommer säkert inte vara svårt, jag ska ju som sagt bara trycka på knappar, ångesten är troligtvis (förhoppningvis) helt obefogad. Och det är det som är så jobbigt. Min ängslan över allt. Ältandet. Otryggheten. Och hur ensam jag känner mig i otryggheten. Ovuxen på något vis. Jag vill ha en mentor, någon som kan hålla mig i handen och säga att allt är bra och tala om för mig hur duktig jag är. Eftersom den lilla tanten hindrar mig från att klappa mig själv på axeln.

Snälla, goa lilla självförtroende. Du är det enda jag har. Kom tillbaka.

Pappa upp i dagen

Herr Kurry och hans bröder har en egenskap som gör att de ofrivilligt börjar nysa så fort de råkar titta in i solen. Egenskapen gått i arv. Kajsa och hennes kusin stod häromveckan i den tidiga vårsolen och nös ikapp. Jätteroligt.

Wollin och hennes krönika

Jag vet att krönikor ska väcka känslor och kunna vara provocerande. Jag tycker det är bra. Jag vill att man ska få uttrycka sig med starka ord utan att PK-lobbyn ska storma in med förnuftiga pekpinnar. Men när en krönika blir till rena förolämpningar och saknar nyansering what so ever kan man ju fundera på vilken funktion det fyller. Mer än hat och större klyftor. Starka ord ska kunna kompletteras med problematisering.

Jag har länge irriterat mig på Malin Wollin, just för att hon är så onyanserad sina krönikor, och gärna hånar dem som inte tycker som hon. Den här texten gjorde mig direkt illamående. Inte för att hon tycker som hon gör, utan för att hon uttrycker sig som hon gör. Hon får tycka vad hon vill om vänsterns förslag om ordet ”hen”. Men ska hon uttrycka sig om en sådan stor fråga för transpersoner, måste hon också kunna problematisera det. Herrejävlar alltså, det handlar inte om att vilja vara man eller kvinna, det handlar inte om att man ska sluta vara man eller kvinna. Det handlar framför allt inte om Malin Wollin. Det handlar tolerans mot de som inte känner sig som varken man eller kvinna, eller som för all del inte nödvändigtvis vill identifiera sig som ett kön. Att hon kallar förslaget för trams är väl ganska talande. Jag tror inte Malin Wollin är homofob någonstans, men det är ganska strukturellt betingat det där med att hbt-personers rättigheter avfärdas som trams. Jag tror du kan leta upp en hel del människor som tycker det är trams att de ska omfattas av några rättigheter över huvud taget. Men som sagt, hon får tycka vad hon vill om att förslaget ska vara politiskt, det jag begär är ett problematiserande.

Malin Wollin fick ett mejl som hon publicerade, och svarade på. Svaret är väldigt nyanserat. Det hade passat som krönika. Så vad är tanken med att skriva en sån kort och förolämpande och så totalt oförstående krönika från början om hon sen faktiskt har både tid och vilja att problematisera ämnet sen? Backar hon? Kom hon på att det fanns de som blev förolämpade?

Det jag sen finner märkligt är att hon i slutet av svaret skriver ”Jag är bara människa”. Det lät ju inte riktigt så i krönikan. I krönikan var hon uteslutande en kvinna med snippa. Om hon vill definieras utifrån en människa borde hon inte ha problem med ordet ”hen” heller.  Lev som du lär, Malin Wollin.

Finns det inga som helst lägre gränser för vilka texter Aftonbladet får publicera? Jag har ett enkelt förslag. Låt Wollin raljera hur mycket hon vill i sin egen blogg. Men ta bort henne som krönikör. Hon har tydligt visat att hon inte fattar skillnaden mellan provokation och ren förolämpning.

Prinsar och prinsessor

De hade prins och prinsesskalas på Kajsas dagis i dag. Jag tror det var nåt barn som hade kalas och något som föräldrarna ordnat. Men jag blir ändå lite uppgiven. Nu var det inte på Kajsas avdelning, så hon var inte med. Men om hon skulle varit det, hur skulle jag ha ställt mig till det? Hur var egentligen klädkoderna? Var alla flickorna tvungna att ha prinsessklänning i dess rätta bemärkelse? Tiara? Var pojkarna tvungna att ha prinskostym? (Hur ser en prins ut?) Vad skulle hända om någon pojke hellre ville vara en prinsessa? Om en flicka ville vara en prins? Skulle det uppmuntras?

Förskolorna ska gå efter läroplanen och i den står det tydligt att de ska verka för att inte cementera könsroller. Jag kan inte säga att jag då tycker det är rätt att ha ett party med så tydliga könskoder.

Jag gillar verkligen alla lärare på dagis. De tar sig tid med alla barnen och är personliga och alltid tillmötesgående. Men i dag kommenterade en lärare en flicka som för en gångs skull hade utsläppt hår. ”Hon blev så fin! Hon ser så vacker ut!” sa hon. Även Kajsa fick höra när hon började få långt hår att Oj oj oj det är så fint. Jag kan ju inte svara på om en pojke får samma bemötande när han börjar få långt hår, eller om han helt enkelt får uppmärksamhet när han klippt det kort. Men att uppmärksamma en flicka och kalla henne för vacker för att hon har utsläppt hår, det är inte ok enligt mig. Var hon inte vacker i uppsatt hår?

Det är tyvärr på dagis de lär sig koderna för hur de ska agera. Det är jättetråkigt och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det eller hur jag ska agera. Jag vill inte skriva någon på näsan, de måste ju veta vad som står i läroplanen. Men jag tror Kajsa kommer bli förvirrad.

Falsk styrka

Jag har tappat stinget och det skrämmer mig. Det beror på att jag har gått i fällan.

”Men sluta nu” får jag höra när jag uppmärksammar en liten orättvisa i en mening, i en artikel, på tv. Så nästa gång tänker jag mig för. Jag struntar i att outa det där jag vill säga. Vad fan, vad har vi att gnälla på här i Sverige? Och visst finns det diskriminering mot män, borde jag inte uppmärksamma det också? Och, jag kanske inte ska ropa för många gånger, då slutar någon lyssna. Ingen vill väl vara jobbig. Ingen vill väl vara ett plagiat, en papegoja, ett jävla offer. Så jag tystnar. Jag säger Ssssch, till kvinnorna i P3 som snackar kvinnliga förebilder och feminism. Tänk på vilka arga mejl ni kommer få. Tänk på alla män som inte får vara med på barrikaden. Sluta bråka, sluta vara så jobbiga, sluta prata genus hela jävla tiden.

Vet ni vad jag tror min plötsliga svaghet beror på? Att jag hela tiden får höra om starka kvinnor. Stärkande av kvinnor. Hur många gånger kan det talas om starka kvinnor innan begreppet urvattnas? Den kvinnliga styrkan finns tydligen inte där från början. Vi medicineras. Och jag tror att jag medicinerats så pass länge att jag blivit immun. Jag bryts ned istället. Tystnar. För så länge kvinnor medicineras riktar vi inte heller så mycket fokus på att förändra historieböckerna, på att mobilisera äkta engagemang mot orättvisor som drabbar ofria kvinnor. Så länge västerländska kvinnors självförtroende ständigt måste matas har vi ingen kraft kvar att blicka utåt heller.

Så en sista kraftansträngning med anledning av 8:e mars gör jag genom att be på mina bara knän om att få slippa tjatet om att kvinnor är så starka och så bra och så fantastiska. Jag vill slippa käbblandet om mansdagar. Jag vill ha bränsle till att våga tro på det jag trodde på förut. Jag vill ha tillbaka den styrkan jag föddes med, inte den som tillsattes mig. Snälla.