Thrillernight

Paranormal activity var läskig, även för en skräckfilmsblasé person som mig.

Nu ska jag gå och hålla jävligt hårt i mitt täcke.

Fotoblogg

Min kompis tycker att jag skriver på tok för långa blogginlägg ibland. Hon skulle önska lite mer personligt. Så. Härmed fotobloggar jag om den här söndagsförmiddagen. Håll tillgodo.

 

 

Jag har fått ett kontor. Det enda som fattas är en sprillans dator.

 

Julpyssel med hög koncentration.

Sen var Kajsa tvungen att mecka med bilen.

Jobb jobb.

Katten vill in.

Sen tar Kurry igen sig med glöggen och pepparkakorna. Obs. Bilden är väldigt arrangerad.

Tankar om ålder (med en touch av feberdimma)

Jag är alltså 25 år nu för tiden. Jag har väldigt ofta fått höra att jag är mogen för min ålder. Vilka egenskaper som får folk att tycka det, vet jag inte, men så tycker vissa i alla fall. Jag tycker dock att jag inte är ett dugg mogen. Eftersom jag väldigt ofta är ambivalent, eller ändrar åsikt ganska tvärt funderar jag på hur det kommer påverka min dotter. Värderingar som jag har nu kanske jag inte har om fem eller tio år. Värderingar som präglar Kajsas uppfostran och kanske hennes egna värderingar i framtiden, tänk om jag helt byter ut dem senare i livet? Kommer hon bli förvirrad då? Jag är en relativt ung mamma, sett till dagens mått mätt. Om jag väntat med barn tills jag var över trettio hade jag kanske landat mer i känslor, värderingar och världsuppfattning? Hade det varit sundare?

Nu tycker inte jag att man någonsin måste vara tvärsäker på sin sak eller ha klara uppfattningar om allt, inte ens när man ligger på dödsbädden. Men här kommer min tveksamhet kring min mognad in i bilden. Fram tills jag var kanske nitton avskydde jag barn, och jag var helt säker på att jag aldrig skulle vilja klämma ut några ungar, det var min fasta övertygelse just då. Men sen blev jag äldre och ville ha barn. Det var en mognadsfråga. Jag är alltså rädd att allt som jag tycker nu och hur jag beter mig mot Kajsa, är en slags fas som jag kommer komma över. Tänk om Kajsa blir fucked up för att hon fick en ung morsa som egentligen inte visste hur man uppfostrade barn? Även om jag tycker att jag och Herr Kurry är utmärkta föräldrar just nu så kan det ju fortfarande vara en falsk uppfattning. Ingen utomstående kan ju veta det egentligen. (nu pratar jag inte om övertydliga dåliga drag, som misshandel eller alkoholproblem eller liknande) Om Kajsa får problem senare i livet, kommer jag skylla det på att jag var en ung mamma då, för att jag har indoktrinerats i idealet som säger att man ska skaffa barn efter trettio?

Tänk om allt är en illusion liksom. Tänk om allt bara verkar bra, men egentligen är skitdåligt, och att vi gräver våra egna gravar?

Vi som skäms över alla som skäms över flickvännen

Så skulle min Facebook-grupp heta om jag orkade uppbåda mer engagemang i den här saken förutom blogginlägget.

Erik vann i Idol i fredags och under vinnarlåten klev hans tjej upp och kramade på honom. För det får hon bittert smaka på hat och förakt. Just nu pågår ett drev i form av blogginlägg och facebookgrupper där uppretade Idol-tittare beklagar sig över hur pinsamt det var att hon aldrig klev av scenen. Folk gör det till ett seriöst statement liksom.

Just nu är det inte flickvännen som är pinsam. Det är alla som tycker hon var pinsam som är pinsamma. ”Vi som skämdes för Idol-Eriks flickvän!” heter en Facebookgrupp. Jag skäms också. För alla som går med i en sån grupp. Det är mobbning i sin renaste form. Alla som säger att man glömde lyssna på Eriks framträdande för att hon stod där, är pinsamma. Det var ett aktivt val man gjorde. Han stod där och sjöng sin låt, det fanns inget som stoppade någon att kunna lyssna på honom. Alla ni som fortfarande stör er på flickvännen, alla ni som går med i facebookgrupper, alla ni som skriver blogginlägg bidrar aktivt till att glömma Eriks framträdande och göra det till något dåligt och förglömligt. Det är inte flickvännen, det är ni, som håller glöden vid liv. Jag skäms över er, vuxna människor. För det är ni ju. Ni är vuxna och ni sänker er till en fjortisnivå.

Sådana här liknande ämnen är något man tidigare pratade om på fikarasterna. Med Internet har det kunnat förflytta sig och nå ut till större massa, genom forum, bloggar och andra sociala medier. Det annars så oskyldiga pratet har därmed förvandlats till kampanjer och hat-drev. Det tillsammans med människors uppenbara behov av att älta, tycker jag reproducerar Jante-lagen.  

Jag ber om ursäkt för alla missunnsamma och pinsamma personer, Ninni. Jag ber om ursäkt för mobbningskampanjen som drivs mot dig.

Att neka barn tillträde till vissa platser

Alex Schulman blev nekad att komma in på flera caféer med sin barnvagn i Stockholm. På det fjärde caféet fick han inte ens ta med sig bebisen in. Det var alltså inte barnvagnen som var problemet, utan själva barnet. Via den här bloggen kom jag åt Alex krönika om ammande mammor på offentliga platser. Han sällade sig så att säga till skaran idioter som inte tycker att mammors rättigheter sträcker sig till att amma sina barn i offentligheten - och därmed också till skaran som tycker de har rättigheten att glo på en ammande mammas bröst tills man får kväljningar. Detta skrev han för tre år sen och han kan mycket väl ha ändrat sig. Om han har gjort det ger det mig dock ytterligare en anledning att säga att om man inte har barn ska man kanske inte skandera så mycket om vad småbarnsföräldrar bör och inte bör göra på offentliga platser. Kort sagt – back off tills du själv är där och blir nekad saker för att du har ett barn. Alex blev en smula marginaliserad på grund av sitt barn och sprang i sann Linda Skugge-anda till medierna. Är det ok nu?

Nåväl. I sak håller jag med Alex. Det är illa att neka ett barn plats på ett café. Nu tycker jag att de flesta caféer är fantastiskt barnvänliga med microvågsugn, plastbyttor, barnmenyer och barnstolar. Vissa caféer är små och därför är det fullt förståeligt att de av utrymmesskäl och därmed säkerhetsskäl inte vill ha in barnvagnarna i lokalen. Det får man som förälder finna sig i om man har en bebis som sussar i vagnen, eller om man helt enkelt inte vill ställa den utanför – barnvagnsstölder är trots allt vanligt förekommande.

Men. Om man inte vill ha att göra med barn på ett café för sitt eget välmåendes skull, borde man kanske fundera på att vi har det lite för bra som kan kräva vår rättighet att slippa barn. Och utan att blinka tycka det är ok att exkludera vissa grupper som har lika stor rättighet till samhället som alla andra. Jag tycker inte om andra barn. Jag är inte barnvänlig och jag tycker barn är jobbiga. Men jag tycker högljudda fjortisar är jobbiga också. Jag avskyr bratungar och jag tål inte bullriga gubbar som breder ut sig. Jag skulle bara inte komma på tanken att tycka det är ok att få slippa dem på ett fik eller en restaurang. Den sjukt låga toleransnivån är ett tydligt tecken på översitteri. Och det vägrar vi erkänna. Vi är fullt upptagna med att propagera för lugn och ro när vi surplar på vår 40-kronorslatte.

I ett jämförande perspektiv

Jag hittade gamla foton på mig själv när jag var liten och jämförde dem med Kajsa. Jag kom fram till:
1: Vi är väldigt lika.
2. Vi är mycket allvarliga.
3: Jag var ett fruktansvärt sött barn.

 

 

 

 

Hej rasist, jag vill inte ha ditt stöd

Exakt.

Rasisters retorik bygger på att försvara kvinnorna, genom mer eller mindre subtila ”Kom inte hit och ta våra kvinnor!” eller ”Kom inte hit och våldta våra kvinnor! ” 

Tack, men lika lite som jag vill bli våldtagen har jag lust att bli ”skyddad” av er. Jag vill inte vara er symbol när ni talar er högröda om kvinnomisshandel, våldtäkter och dålig kvinnosyn, utan att se er själva i spegeln. Jag vill inte vara ert alibi i den smutsiga kamp ni för.

Vi är inte era kvinnor. Kladda inte era äckliga teser på oss.

Sluta hyckla, Mogi

Jag hade missat det där med modebloggaren Mogis samarbete med Aftonbladet, att gå på a-kassa i två veckor. När jag läste om det fylldes jag av både äckel och uppgivenhet. Nu är inte Aftonbladets idé något direkt samhällsomvälvande, snarare något uppseendeväckande och småroligt. Men att en innestadstjej som lever lyxliv ska komma till någon form av insikt på två veckor, hur skulle det gå till? Speciellt med en budget på 3770 kronor, som många inte ens har på en månad.

Jag gick in på Mogis blogg i dag och möttes av detta inlägg. Jag var tvungen att fråga vad det var frågan om, och jag var inte ensam. Hon fick mycket kritik. Något som är bra med Mogi är att hon svarar på kommentarer och kritik. Tyvärr fick jag och de andra kommentatorerna mer eller mindre Goddag yxskaft-svar, om att hon minsann älskar kläder och att hon i alla fall är ärlig, att hon byggt upp sitt företag ”from scratch”. Jag fortsatte fråga om syftet med att över huvud taget gå med på detta om hon fortsätter leva samma liv, med enda skillnaden att hon betalar de dyra stövlarna om en vecka istället för direkt i kassan. Det finns i skrivande stund fortfarande inget svar på den frågan.

Det som rimmar illa med hela detta spektakel är att Mogi under dessa veckor ska ge tips på hur man som ung inte ska hamna i arbetslöshetsfällan. Man ska tydligen kämpa. Och söka jobb.  Åh fan.

Så här va. Att komma med tips och idéer till unga människor kan aldrig vara fel. Men att inte ha grundförståelse för att alla inte är födda in i samma kontext och ha samma förutsättningar är både naivt och omoget. Hon visar tydligt den oförståelsen genom att leva samma liv som innan, med enda skillnaden att hon skjuter upp shoppandet i två veckor. Att säga sig vilja sätta sig in i en arbetslös situation, men i själva verket skita i det är ganska nedlåtande. Att låtsasförstå genom att skrapa på ytan och klappa på huvudet är värre än att stå för att man aldrig i livet skulle klara av att leva på lite pengar. Jag hade tyckt det var ok om hon mest såg det som en kul grej. Men förbarma sig över en grupp som hon gör, att komma med storslagna idéer om att man ska kämpa för att få ett jobb, att seriöst coacha, samtidigt som hon springer på NK och väntar på att de två veckorna med ”snål” budget är över, det är att krypa ett steg högre på hierarkitrappan. Och syftet var väl att göra tvärtom.

Varför över huvud taget använda sig av en tjej som Mogi? Det finns tusentals människor där ute som levt på existensminimum i flera år. De hade säkert kunnat slänga upp lite fotografier på makaronerna som fick utgöra middagen för fjortonde dagen i rad. De hade säkert också kunnat komma med jävligt bra spartips om hur man klarar sig från att inte svälta alltför mycket. Om nu Aftonbladets syfte var att unga skulle få ”tips”. De hade varit riktiga förebilder. Men Aftonbladet är inte intresserade av den riktiga misären. Låtsasfattigdom är enklare att ta in.

Håll ut Mogi. Om åtta dagar är stövlarna dina.