En fruktansvärd besvikelse

Glad i hågen bestämde jag mig för att skippa kvällens aerobics till förmån för ett 75 minuters spinningpass. Jag var mätt och glad och längtade efter lite endorfiner. Fem låtar in i passet började jag ana oråd. Hittills hade bara spelats gubbrock. Gubbrock i all ära, men gubbrock borde förbjudas på spinning. En halvtimme in i passet var jag redo att kasta vattenflaskan på ledaren. Frustrerad tvingades jag spinna till Rock around the clock, See you later alligator och Run to the hills. Det var ett gitarriff här, hesa gubbröster där och så fruktansvärt oinspirerat att jag ville dö. Varenda låt var gubbrock. Varenda låt.

Här ska väl tilläggas att musik i min träning är hur viktig som helst. Det ska vara hård musik, den ska vara på högljudd och det får inte vara gubbrock! En enda gubbrockslåt i mitt spinningpass får mig ur balans, hur tror ni det kändes med ett helt jävla extralångt pass?! Ilskna blickar slängdes på ledaren som glatt hurtade sig igenom passet med glada tillrop. Svetten dröp om mig, och jag kan svära på att den berodde på frustrationen över att en kort kort stund få en hopp tändas om att nästa låt kanske inte är gubbrock…för att få höra introljudet till jävla I can jive!

Ledsen för min uteblivna adrenalinkick stegade jag efter sista låten ut genom dörren. Stretchningen skulle jag bara inte klara av. Gubbrocksballader skulle helt enkelt få mig att vilja mörda i den stunden.

På väg till omklädningsrummet tittade jag in i aerobicshallen där glada tjejer studsade till bra musik. Jag skulle ha varit där.

Jag har varit sur hela kvällen.