Starka kvinnor

Starka kvinnor. Stärkande för kvinnor. Vi måste hjälpa till att stärka kvinnor. Begreppet den starka kvinnan är egentligen ganska etablerat. Inte lika ofta hör man begreppet stark man eller att man måste stärka männen. Och det är väl inte så konstigt om man kliver tillbaka i historien. Men det är också ganska tydligt att man inte självklart definierar en kvinna som stark. Nej, hon måste förtjäna den titeln. Hon måste ha gjort något extraordinärt. Exempel på det är att ha skaffat sig en prestigefull yrkestitel, att hon har ett självförtroende som kostat henne åtskilliga kvinnliga fiender, att hon vågar ta i där det behövs, ha gjort eller gör något stort för mänskligheten, eller att hon inte gråter vid en motgång.

En stark kvinnas egenskaper är oftast inte förknippat med de traditionellt kvinnliga. Undantaget är romantiska komedier till exempel Legally Blonde som handlar om en blond jurist med förkärlek till mode och djur. Hennes kvinnliga tänkesätt och intresse för kläder blir hennes vapen – hon är en stark kvinna trots de uppenbara kvinnliga intressena. Who would have thought?

Många feminister brukar gärna kritisera den kvinnan som inte lever ekonomiskt självständigt, eller som förlitar sig på att hennes kille gör allt det där hårda, manliga, så hon slipper. Jag föraktar gärna själv kvinnor som inte vågar smutsa ner sig eller som inte vågar gå ut utan smink. Hon förstör för oss andra kvinnor. Vi som vill vara starka och självständiga. Kvinnor får inte vara som de vill. Varken för kvinnor eller för män. Trots att vi slår ifrån oss och protesterar när det kommer på tal, så är det ju precis så det är. Kvinnor ska vara starka, annars förstör de för andra kvinnor. Vi har så mycket mer att förlora. En kvinna som är dålig på bilkörning representerar alla kvinnor. En kvinna som ljuger om en misshandel eller en våldtäkt blir alla kvinnor. En kvinna förstör för alla kvinnor. Därför är det så viktigt att få in kvinnorna i samma led. Det kostar oss så mycket. Feminister är väl medvetna om det. Vi får inte sjabbla bort det lilla vi har! 

I wish, I wish, I wish a was born a man. So I could learn how to stand up for my self, sjunger Martha Wainwright.  En man som visar sina känslor, våga dricka färgglada drinkar och stå famför spegeln längre än sin flickvän får höga poäng av moderna kvinnor. Men en mans styrka tas så för given att, oavsett om han gråter om nätterna över ångesten att upprätthålla bilden av den starka mannen, man aldrig behöver sätta några etiketter på honom. Man behöver inte granska honom, hylla honom, politisera honom. Man behöver aldrig tvivla på om han orkar bära upp den hedersvärda egenskapen styrkan. Den är intakt. Han förlorar inget på att vara ödmjuk, snäll och väluppfostrad.

Att stärka kvinnor är bra. Att bättra kvinnors självförtroende är bra. Att lyfta fram starka kvinnor är bra. Men det kan samtidigt leda till fortsatt
 prestationsångest  hos och stigmatisering av kvinnor som faktiskt inte är starka. Att inte ta kvinnors styrka för given är att aldrig låta det vara ok för henne att själv vilja stanna kvar i eller kliva ur offerrollen. Men att inte låta kvinnan vara svag är att lämpa över ett stort lass självhat på henne.

Idyll

Imorgon åker jag ut till min barndoms ö.

 Bilderna är tagna från vår altan. Så här växte jag upp. Cirka tjugo meter ner till vattnet. Öns finaste utsikt. Man kunde ha det sämre. Massor av minnen bubblar upp när jag åker ut. Trots att jag inte skulle vilja flytta tillbaka av många anledningar, blir jag alltid lite panikslagen när jag tänker på vad jag flyttade ifrån.

Sjödin på tv

Ikväll ska allas vår Johanna Sjödin debattera på tv8 angående nya lagförslaget om barnporrlagen.

Do not miss. Johanna är bäst på att argumentera.

Tjejer i allmänhet

Jag hittade en fan-sida på facebook som heter Tjejer i allmänhet. På sidans info står endast: ”Tjejer i allmänhet är inte så fräscha som du tror. Men tack för förtroendet.”

Det har jag skrattat åt jättelänge. Och blev naturligtvis ett fan av sidan på en gång. Det är ganska enkelt att äckla en kille och det är ganska enkelt att chocka någon genom att prata om den riktiga kroppen. Inte den retuscherade, fräscha och omänskliga kroppen. Utan den riktiga; den med mens, svett och allehanda kroppsvätskor.

Den naturligt fräscha tjejen finns inte. Kan inte folk sluta bete sig som om de inte visste det.

Låt dem hålla på

Kampsporten MMA är på väg upp i Sverige och debatterna går heta. Ikväll såg jag Debatt som handlar om huruvida det är smart att låta en sport som går ut på att slå varann på käften, bli så pass stor.

Eftersom jag har en kille som tokglor på varenda MMA-match som går, har jag inte kunnat låt bli att titta på några matcher. Även om jag tycker det är fruktansvärt tråkigt, även om jag inte fattar grejen med att ranta runt i ringen och slåss, så kan jag inte fatta varför folk lägger in en moralisk aspekt i sporten. Våld föder våld, legalisera inte misshandel, bla bla bla. Jag säger så här. Låt dem slå ner varann om de tycker det är glädje. Låt de som som tittar få göra det om de tycker det är glädje.  Och låt de som utövar sporten få sista ordet om regler och disciplin. I Debatt satt en gammal boxningsdomare och dömde ut MMA som misshandel. Om jag inte har helt fel handlar boxning lika mycket om att slåss som all annan kampsport. Och boxning är något så fint som en OS-gren.

Jag kan väl överlag bli illamående av de enorma summorna pengar som finns inom all sport, att det anses vara en sådan stor samhällsnyhet att det måste sändas i samband med nyhetssändningar och att sport på elitnivå är närmast heligt. Därför kan jag kanske inte känna med de kampsportare som slåss (haha) för sin rätt att utöva sin sport. Men herregud. Ge dem statligt stöd. Vi som hatar sport förlorar ändå debatten om vad skattepengarna ska gå till, så varför uppröras över ännu en sport? Våld är något så oerhört gammalt och primitivt att det rent krasst är helt absurt hur det kan bli något bra så fort det finns en domare och rena pengar med. Lika absurt känns rantandet efter en boll eller en puck men jag tror säkert Zlatan är jätteduktig.

Men sport som går ut på att slåss har alltid funnits och att utövarna skulle vara mer aggressiva eller arga eller utan disciplin när de utför sporten är ren okunskap och fördom. Att  folket skulle bli mer våldsbenägna av att titta på våld känns lite…videovåldsdebatt 2.0. Alltså en rädsla som inte är förankrad i någonting.

Jag var fel

”Man får göra bort sig, man får bli för full, man får ha fel. Man får göra fel. Smetigt rött läppstift är okej, och det är okej att klä sig fult, vara ful, dum, okunnig, tråkig. Man behöver inte veta vad man håller på med. Åååh, tänk om det fanns en blaska som spred det budskapet på riktigt.”

Lisa Magnusson har rätt igen även om det dom sägs inte är speciellt nytt.

Så här, va. Alla tycker egentligen att det är ok med tjejer som gör bort sig, som inte är så snygga, som inte utbildar sig. Så länge jag själv är snygg, inte gör bort mig och skaffar mig en fil. kand. Då har jag råd att vara snusförnuftig och dunka tjejer som inte är perfekta, i ryggen.

I min vänkrets skulle jag säga att jag är den som gjort bort mig mest i mitt liv. Det var jag som spydde på fel ställen, bråkade på fyllan, det var jag som ställde mig och sjöng så det blev rundgång på krogen tillsammans med killarna i cover-bandet. Det var jag som klängde och grät över pojksvin och det var jag som aldrig var cool, aldrig var tyst när det gällde att prata känslor. Det var jag som hånglade med fel personer. Jag var den som sökte bekräftelse på grund av mitt självförtroende, den som förringade mig själv för att jag var tjej, jag var ogenomtänkt och plump och hade dålig kondition. Jag hade inte vassa armbågar, jag hade ingen kille och de jag dejtade sluta höra av sig. Jag var inte populär. Och jag var verkligen inte feminist.

Oj vilken härlig tjej jag var. Inte ville jag utbilda mig heller. Oj så härligt, jag fick ju jobb ändå. Men jag kände aldrig igen mig i tjejtidningarna. Jag läste så många, men ingen tidning riktade sig till mig – den ogenomtänkta tjejen som jämt fattade fel beslut. Som aldrig hade fullklottrad almanacka, som aldrig var stressad och som aldrig ”ville bli nåt”. Jag var alltid undantaget. Och det var ok, men i strikt motsats till alla andra, med andra ord ett undantag som fick alla andra att legitimera sina perfektionskrav – Titta här går det levande beviset på tjejen som inte har krav på sig själv! Hon finns!

Perfektionister pratar aldrig om sitt fullkomliga liv. Kanske för att de får sin dos av tjejtidningarna. ”Precis så här är jag, jag fattar alltid rätt beslut, och jag klär mig alltid trendigast.” Personer som jag får outta sitt pinsamma  förflutna och komma med förnumstiga ord om hur jag har växt, skaffat mig de rätta åsikterna, ångesten över prestationskraven och en utbildning till slut. Visserligen skaffade jag barn vid ålder av 23, a la white trash, men det får jag ju försvara i de flesta sammanhang.

Jag formades in i den rätta mallen. Cirkeln är sluten.

Kolonialism och sexism

I onsdags var vi på en vansinnigt intressant föreläsning om postkolonialism. Jag har aldrig riktigt tänkt på vad kolonialism i stort innebar eller vad det fick för konsekvenser för resten av världen och för framtiden. Med postkolonialism menas i stora drag att påvisa effekterna av kolonialism; österlandet beskrivs som något främmande, exotiskt, annorlunda. Och därmed något negativt. Västvärldens liv och tänkesätt är det normala. Kolonialismen skapade dikotomier när man lät hudfärg och ursprung bestämma en individs egenskaper. De koloniserande tillskrev de koloniserade alla de egenskaper de själva inte ville ha. Den vite mannen blev normen för den normala och från vilken man skulle utgå. I filmer i dag är det alltid den svarte mannen som dör först i en skräckfilm. Det är den svarte mannen som är kriminell eller den som är annorlunda.

Läraren drog en parallell till Simone de Beauvoirs Det andra könet. I den patriarkala ställningen tillskrev mannen kvinnan de egenskaper han inte ville ha. Läraren trodde att Franz Fanon som var en av frontfigurerna för postkolonialism hade influerats av de Beauvoir.

Eftersom jag aldrig dragit paralleller mellan kolonialism och sexism och dagens strukturer fick jag en aha-upplevelse. Det föll på plats. Kvinnan beskrivs gärna som mystisk, annorlunda och i jämförelse med mannen – något negativt. Här vet jag att många protesterar, men en kvinna och en man ställs alltid i motsatspar och då mannen är normgivande blir alltid kvinnans egenskaper negativa och alltid i centrum för debatt. Det är kvinnan som ska ändra sig om något är orättvist eller ojämställt, inte mannen. En kvinna får gärna vara kvinnlig, bry sig om sitt utseende, städa och gå i högklackat. En kvinna får också ha lite skit under naglarna och byta däck på bilen. Det vill säga så länge hennes kvinnliga attribut inte glöms bort eller så länge man påpekar att hon är en kvinna som byter däck. Eller är en kvinnlig läkare, eller kvinnlig polis. Det typiskt kvinnliga är alltid lite sämre, det tycker både kvinnor och män. Det är coolare att ha många manliga vänner och det är fjolligt med en man som vattnar blommor. Egenskaper och attribut uppdateras och vi kallar oss moderna, men de mycket gamla förtryckande reglerna fortsätter upplevas som en sanning när vi diskuterar testosteron, biologi och manligt och kvinnligt. Naturen är fortfarande avgörande för hur en människa förväntas agera. Debatterna leder alltid tillbaka till naturen. (Här diskuterar jag såklart västvärldens perspektiv, i vilken vi egentligen ska vara fria och moderna)

Det är ju inget nytt att mannen är normgivande i samhället, det intressanta i det hela var parallellen med kolonialism och hur det tänket fortfarande styr oss moderna människor. Kanske är det bara jag som inte gjort den parallellen, men så har jag inte läst Det andra könet eller böcker om kolonialism heller.

I onsdags fick jag dessutom lära mig att Sverige var ledande inom forskning för rasbiologi. Grattis Sverige!

En fruktansvärd besvikelse

Glad i hågen bestämde jag mig för att skippa kvällens aerobics till förmån för ett 75 minuters spinningpass. Jag var mätt och glad och längtade efter lite endorfiner. Fem låtar in i passet började jag ana oråd. Hittills hade bara spelats gubbrock. Gubbrock i all ära, men gubbrock borde förbjudas på spinning. En halvtimme in i passet var jag redo att kasta vattenflaskan på ledaren. Frustrerad tvingades jag spinna till Rock around the clock, See you later alligator och Run to the hills. Det var ett gitarriff här, hesa gubbröster där och så fruktansvärt oinspirerat att jag ville dö. Varenda låt var gubbrock. Varenda låt.

Här ska väl tilläggas att musik i min träning är hur viktig som helst. Det ska vara hård musik, den ska vara på högljudd och det får inte vara gubbrock! En enda gubbrockslåt i mitt spinningpass får mig ur balans, hur tror ni det kändes med ett helt jävla extralångt pass?! Ilskna blickar slängdes på ledaren som glatt hurtade sig igenom passet med glada tillrop. Svetten dröp om mig, och jag kan svära på att den berodde på frustrationen över att en kort kort stund få en hopp tändas om att nästa låt kanske inte är gubbrock…för att få höra introljudet till jävla I can jive!

Ledsen för min uteblivna adrenalinkick stegade jag efter sista låten ut genom dörren. Stretchningen skulle jag bara inte klara av. Gubbrocksballader skulle helt enkelt få mig att vilja mörda i den stunden.

På väg till omklädningsrummet tittade jag in i aerobicshallen där glada tjejer studsade till bra musik. Jag skulle ha varit där.

Jag har varit sur hela kvällen.