Jag satt och läste ett år gamla inlägg ikväll. Och förundrades. Hur en människa kan pendla så från höger till vänster är helt sjukt. Jag är så grymt inkonsekvent att man kan börja ifrågasätta om jag över huvud taget tänker själv, eller om jag bara snappar upp åsikter jag hört på stan och skriver ner dem.
Men det finns en fråga jag länge ställt mig, men aldrig fått svar på. Hur inkonsekvent får man vara? Får man liksom stå på olika ben i såna stora frågor som täcker upp en hel ideologi? Får man pendla mellan ideologier som är raka motsatser till varann?
Det här är så otroligt svårt att förklara, för egentligen har jag aldrig förstått hur en människa kan lyckas sätta ihop ett helt pussel som stämmer in och klaffar med en hel ideologi. Vad är det med ideologier egentligen som man klamrar sig fast vid?
Jag är inte dum. Det har jag aldrig tyckt. Men väldigt ofta känns det som om jag är den enda som inte fattat att ens världsbild måste vara ett färdigt pussel. Och jag har i hela mitt liv tyckt så jävla mycket, haft så mycket åsikter och haft så mycket hetsiga diskussioner. Sen har jag vänt. Utan att ha förstått var och när. Jag har bara vänt. Och det är det som har märkts så tydligt i bloggen. Den som har följt mig sen jag började blogga 2005 måste ha märkt vilka totalsvängningar jag har gjort.
Och jag känner mig så ensam om det. Självklart är det inget ovanligt att folk byter åsikter ibland. Men oftast är det ett konsekvent byte. Man byter och då byter man liksom inte en tröja, man byter en hel kostym. Jag kan byta tröja och strumpor, men inte jacka och byxor. Sen vill jag byta tillbaka tröjan men lämna ifrån mig jackan. Och jag har verkligen försökt att skaffa mig en världsbild som är komplett. Försökt argumentera för åsikter som passar med mina andra. Men jag har märkt att jag bara upprepar floskler som jag inte tror på.
Så jo, egentligen försvarar jag inkonsekvens. För jag tror det får en att utvecklas. Det gör att man aldrig slutar tänka, att man aldrig nöjer sig eller slutar bry sig. Jag tror att det är det jag är rädd för. Att jag ska sluta bry mig, att jag blir en marionettdocka. Just nu känner jag mig så väldigt levande, för jag har lärt mig att våga erkänna att jag har fel ibland. I min värld är ingenting statiskt. Och i min värld är det helt ok, men jag har full förståelse för att den inte går ihop för andra. Jag förstår att min inkonsekvens kan få folk att tro att jag inte är så bright. Eller rättare sagt har det tidigare fått mig att känna mig som ett ufo. Men jag har helt enkelt inte valt att ta snitslade banor.
Jag är faktiskt inte alls dum.
Jag tror att man ska försöka skilja på ideologi och sakfrågor. Som jag uppfattar dig har du en ganska tydlig värdegrund eller ideologi som du beserar dina olika synpunkter på när du tar ställning i olika sakfrågor. Så jag uppfattar dig inte som inkonsekvent. Sedan tror jag inte att någon människa alltid gör ställningstagaden som helt och hållet passar in i den mall som de själva identifierar sig med. I alla fall inte om man är en tänkande individ.
Jag antar att du syftar på mina feministiska åsikter. Jo, det är ju en ideologi i sig. Men du kanske har märkt att jag pendlat från rödstrumpefeminismen till mer liberala tankegångar. Det är likadant i andra politiska ställningstaganden är jag likadan, då jag ibland arguemterar för väldigt liberala åsikter, för att i nästa pendla tillbaka till röda Staten är kanon-ståndpunkter.
Jag tycker det är väldigt inkonsekvent. Men det är bra att du inte uppfattar det så.
Nej, jag skulle nog säga att jag uppfattar dig som socialliberal. Feminism för mig är mer av en sakfråga (om du ursäktar) som har sin grund i någon ideologi typ liberalism eller socialism. Både Schyman och Birgitta Olsson kallar ju sig feminister, men deras tolkning av feminismen och världen i övrigt skiljer sig åt.
Och det är intressant, med tanke på att jag för inte så länge sen vägrade kalla mig för liberal (om du ursäktar ;)
Men du har väl rätt angående feminismen. Det är ett slags statement. Förut var ju feminism något väldigt vänsterradikalt och jag tycker att det inte förrän på senare tid kommit ett nyare slags feminism som anammats av liberaler. Både höger och vänster.
Att man ändrar uppfattning är helt naturligt. Världen är inte statisk och endast den som är fast i drömmar om fornstora dagar kan vara helt principfast i alla sakfrågor.
Själv upplever jag dock inte att det är så stora skillnader mellan de vanligaste politiska ideologierna. Liberalerna sätter friheten främst, socialisterna jämlikheten och, låt oss säga att, de konservativ hyllar broderskapet (för att göra serien komplett). Det finns egentligen inga motsatsförhållanden, bara olika prioriteringar. I specifika sakfrågor kommer dessa prioriteringar leda till olika ställningstaganden som ofta kan delas in i motsatspar. Men då handlar det om praktiska tillämpningar och inte om ideologi.
När det kommer till individuella ställningstaganden i sakfrågor är det inte heller speciellt ovanligt att folk gör andra prioriteringar än den som förespråkas av den ideologi de säger sig tillhöra, tex finns det många socialdemokrater som älskar kungahuset, (neo)konservativa som vill behålla den politiska kontrollen över svenska kyrkan och liberaler som vill återinföra allmän värnplikt. Inget konstigt alls, ofta kan de mycket väl redogöra för hur de har resonerat.
De tillfällen då jag själv däremot är ibland är lite väl snar att avfärda folk som bakom flötet är när de resonerar utifrån ett känsloperspektiv. När de inte kan motivera varför de gör ett visst ställningstagande. Oftast är det rasister som retar mig till vansinne med sin oförmåga att föra logiska resonemang men den typen av människor förekommer i alla politiska läger.
Arvid, du har säkert rätt. Jag tycker bara att jag har märkt att de flesta har en klar agenda om vad de tycker om världen, och kan lätt applicera det på ett specifikt partiprogram. Att man har hela paketet och kan argumentera utifrån dess politik genom att avfärda motsatsen med slipade argument. Det håller hela vägen liksom.
Själv röstade jag blått i förra riksdagsvalet fast jag är feminist, ser (oftast) kollektivet före individen och inte förstått grejen med monarki. Sen är jag för porr men mot prostitution, jag är för det fria ordet vad gäller alla kategorier (läs mitt inlägg om pedofiler) men vill att staten ska lägga sig i hur människor ska leva. Och så vidare.
Jag tycker helt enkelt att det är inkonsekvent, fast jag inte tycker det är fel egentligen. Jag tycker blockpolitik är lite omodernt för att jag tror människor mer eller mindre omedvetet delar in sig i fack för att de tror att man bara kan placera sig i givna fack, de som redan finns. Och jag känner mig väldigt ensam om att tycka så. Det var därför jag tidigare käne mig lite dum, som om jag var den enda som inte förstod mig på politiska ställningstaganden och dess oskrivna regler.
Men det är klart, det är stor skillnad på en sakfråga och en ideologi.