Jag har förstått att de som är duktiga och ambitiösa, både vad gäller skola, arbete och fritid, också är de som är absolut ängsligast. Det är de som är kontrollfreaks och i ständigt bekräftelsebehov på att de faktiskt är duktigast. Ingen får peta ner dem från den positionen.
Jag föredrar den kategorin. För det finns en annan kategori jag avskyr. De som tror att allt ordnar sig. Dels de som åker snålskjuts på andra och har gjort sen de var små. Dels de som inte skulle kunna tänka sig att visa sig svag inför andra, som ständigt går omkring och tycker att allt är luuuugnt, men som skyller på allt annat utom sig själv när de kuggar på tentan, missar avtalad tid eller missuppfattar instruktioner.
Jag kan inte prata med såna personer. Dels för att jag har ack så stor erfarenhet av freeriders som låter mig bära hela lasset om de bara väntar tillräckligt länge. Dels för att jag har behov av att älta, oroa mig och diskutera något som är stort och svårt. Så fort man säger Shit vad svårt det här är, kan man ge sig fan på att få svaret , det fixar sig.
Ja det fixar sig alltid, för att någon annan alltid fixar det åt dig. Det fixar sig för att du med din charm kan smita från uppgifter och åtaganden genom att berätta en bedårande historia om hur trött du var igår. Ja det fixar sig för att alla andra alltid måste anpassa sig för att du missförstod för att du inte lyssnade, för att du alltid kommit för sent och för att du tror att du är en ö som ingen kommer åt. Det lärde du dig när du gick i ettan och lärarna satte den snällaste flickan bredvid dig att lösa dina problem.
Det fixar sig för att du inte vågar erkänna att du inte är så smart. För att du likt en sjuk fågel låtsas vara den starka när folk ser på. Och varför du inte blir dödad beror på att du genom åren finslipat din image och gjort den oåtkomlig.
ååååh vad jag håller med dig! känner precis så. är allergisk mot ”det fixar sig-människor”. avskyr också folk som pratar hela tiden på föreläsningarna fast de inte har nåt vettigt att säga, bara för att självförtroendet är (för) stort. vet inte om de ingår i den här kategorin?
Jo de ingår absolut i kategorin. De bara måste höras och synas, fast de har inte ett jävla dugg att säga egentligen.
Typ vinnare i kategorin Årets inlägg!
Håller så sjukt mkt med! Måste själv ha bloggat om det här i somras va?
Haha, tack! :)
Vet du, när jag satt och skrev det här kände jag igen det på något sätt. Och jag funderade på om jag hade skrivit nåt liknande förut. Men då var det alltså från dig jag omedvetet snott det :)
Tja, om det vore så enkelt. Jag tillhör gruppen ”det ordnar sig alltid” och ”ta det lugnt” fast jag utgår ifrån det faktum att ska det ordna sig så får jag se till att det gör det. Jag jobbar med en osedvanligt ängsligt kontrollfreak. Hans extrema ängslighet och noggranhet får mig att gå i taket 4000 gånger om dagen. Att gå på kurs med honom en månad i Ängelholm var en mardröm. Folk som oroar sig hela tiden gör jag jag känner tveksamhet inför deras kapacitet – tänk så olika man kan tolka saker?
Jag är duktig och ambitiös, därför kan jag koppla av och faktiskt anta att ”det ordnar sig”
Jo men det är ju skilda saker. Visst finns det kontrollfreaks som går en på nerverna med sina jäkla perfektionskrav. Och så finns det ju kolugna personer som faktiskt ser till att saker ordnar sig.
Men jag skriver om den som menar att det ordnar sig, för att någon annan ordnar det. Det här är alltså vääääldigt självupplevt.
Det finns en tredje sida ockkså faktiskt. Jag tillhör varken kontrollfreaket eller Det ordnar sig-puckot, utan något mitt emellan. Men ibland kan man bli överkörd av kontrollfreaket för att det kör på i hundraåttio, innan man ens hunnit fundera.