Inkonsekvens är logik för mig

Jag satt och läste ett år gamla inlägg ikväll. Och förundrades. Hur en människa kan pendla så från höger till vänster är helt sjukt. Jag är så grymt inkonsekvent att man kan börja ifrågasätta om jag över huvud taget tänker själv, eller om jag bara snappar upp åsikter jag hört på stan och skriver ner dem.

Men det finns en fråga jag länge ställt mig, men aldrig fått svar på. Hur inkonsekvent får man vara? Får man liksom stå på olika ben i såna stora frågor som täcker upp en hel ideologi? Får man pendla mellan ideologier som är raka motsatser till varann?

Det här är så otroligt svårt att förklara, för egentligen har jag aldrig förstått hur en människa kan lyckas sätta ihop ett helt pussel som stämmer in och klaffar med en hel ideologi.  Vad är det med ideologier egentligen som man klamrar sig fast vid?

Jag är inte dum. Det har jag aldrig tyckt. Men väldigt ofta känns det som om jag är den enda som inte fattat att ens världsbild måste vara ett färdigt pussel. Och jag har i hela mitt liv tyckt så jävla mycket, haft så mycket åsikter och haft så mycket hetsiga diskussioner.  Sen har jag vänt. Utan att ha förstått var och när. Jag har bara vänt. Och det är det som har märkts så tydligt i bloggen. Den som har följt mig sen jag började blogga 2005 måste ha märkt vilka totalsvängningar jag har gjort.

Och jag känner mig så ensam om det. Självklart är det inget ovanligt att folk byter åsikter ibland. Men oftast är det ett konsekvent byte. Man byter och då byter man liksom inte en tröja, man byter en hel kostym. Jag kan byta tröja och strumpor, men inte jacka och byxor. Sen vill jag byta tillbaka tröjan men lämna ifrån mig jackan. Och jag har verkligen försökt att skaffa mig en världsbild som är komplett. Försökt argumentera för åsikter som passar med mina andra. Men jag har märkt att jag bara upprepar floskler som jag inte tror på.

Så jo, egentligen försvarar jag inkonsekvens. För jag tror det får en att utvecklas. Det gör att man aldrig slutar tänka, att man aldrig nöjer sig eller slutar bry sig. Jag tror att det är det jag är rädd för. Att jag ska sluta bry mig, att jag blir en marionettdocka. Just nu känner jag mig så väldigt levande, för jag har lärt mig att våga erkänna att jag har fel ibland. I min värld är ingenting statiskt. Och i min värld är det helt ok, men jag har full förståelse för att den inte går ihop för andra. Jag förstår att min inkonsekvens kan få folk att tro att jag inte är så bright. Eller rättare sagt har det tidigare fått mig att känna mig som ett ufo. Men jag har helt enkelt inte valt att ta snitslade banor.

Jag är faktiskt inte alls dum.

Fuck you-lista

Nu har jag gjort en Fuck you-lista på Spotify med en blandning av halv-fuck you och hel-fuck you-låtar. Såklart finns inte låtar som Bloody Motherfucking Asshole, eller I hate you so much right now. Dem får man komplettera med Youtube istället.

Men håll till godo. Och fyll på de låtar jag missat!

Genusböcker, ja tack!

Ja jag vill ju genusindoktrinera mitt barn, så böckerna kommer snart finnas i vårt hem.

Rädslan sitter inte i könet och ändå fortsätter vi bete oss som om den gjorde det

Jag gick med i facebookgruppen Nattknappen för ett tag sen. Tänkte inte så mycket på vad den innebar. Sen läste jag Lisa Magnusson och insåg hur mycket jag håller med.  Jag skrev det här på Facebook: ”Håller med Lisa. Kvinnor går på stan med särskilda premisser. Blir vi ännu en gång skuldbelagda om vi blir våldtagna och inte hade Nattknappen på speed dial?”

Erika håller inte med. Hon tycker att numret är perfekt för den som är rädd och vill gå ut.

Det jag alltså tycker är intressant och vill peka på är att Nattknappen inte bara vänder sig till kvinnor. Ändå är det efter googlande av Nattknappen bara kvinnor som diskuteras och som verkar ta till sig det här.  80 procent av dem som ringer är kvinnor. Till och med Magnusson använder sig av kvinnor när hon skriver om Nattknappen. Den är alltså ett symptom och ännu en konkretisering och legitimering av kvinnors rädsla.

Man pratar aldrig om mäns rädsla. Män pratar aldrig om mäns rädsla. Kvinnor pratar aldrig om mäns rädsla. Istället skrattar man åt den. En man får inte visa sig svag. Jag såg ett program för länge sen där man på riktigt spelade upp ett samtal till 911 och skrattade sig igenom en vettskrämd kille som ringde och ville ha hjälp för att hans tjej hade bundit honom och nu slog honom. Man tog det inte på allvar. Man skrattade åt det. Tro fan att det bara är kvinnors rädsla som legitimeras och tas på allvar. Män har att förlora på att visa sig rädd, svag. Men män får heller aldrig höra att de ska vara försiktiga när de går ut.  Jag skrev om det här för några månader sen.

Därför anser jag att Nattknappen och debatten är ett typiskt tecken på ett berättigande av kvinnors rädsla. Kvinnor ska vara rädda för då har de helgarderat sig. Då kan ingen skylla på dem. De tog till alla åtgärder för försiktighet. Förutom polotröjan och att inte ta genvägen genom parken, har man nu ännu en åtgärd – Nattknappen. Trots att få våldtäkter sker genom ett överfall, trots att det är män som löper störst risk att råka illa ut.

Jag är, till skillnad från Erika, övertygad om att kvinnors rädsla är en självuppfyllande profetia. Alla småflickor får höra hur försiktiga de ska vara när de går ut, hur försiktiga de  ska vara när de träffar pojkar, hur försiktiga de ska vara när de dricker.  Om de inte får höra det av sina föräldrar, så talar samhället om det för dem. Självklart blir kvinnor generellt räddare när de växer upp. Självklart är det mer accepterat då. Sen är det naturligtvis olika från individ till individ hur rädd man är, men generellt är det mer accepterat att kvinnor är räddare än män.

Jag dömer inte den som är rädd, eller som ringer till Nattknappen. Jag tror säkert den kan fylla sin funktion, även om den bara finns i Stockholm. Men så länge allas rädsla slutligen reduceras till enbart kvinnors rädsla, så länge män och kvinnor inte får vara rädda eller orädda på lika premisser tänker jag köpa klyschan: jag vägrar vara rädd. Jag vägrar köpa den gammaldags synen som ständigt uppdateras; kvinnor är svaga och får vara rädda.  Män är starka och behöver inte vara rädda.

Kvinnan har ensamrätt på symbolen offer. Det är en stereotyp som man vet hur den ska behandlas, i medier och i uppfostringssyfte. Nattknappen är en god idé, men så länge vi vägrar se män som offer och så länge mäns rädsla är tabu, blir nattknappen inget annat än en symbol för att rädslan sitter i könet. 

Så. Jag vägrar.

Det fixar sig

Jag har förstått att de som är duktiga och ambitiösa, både vad gäller skola, arbete och fritid, också är de som är absolut ängsligast. Det är de som är kontrollfreaks och i ständigt bekräftelsebehov på att de faktiskt är duktigast. Ingen får peta ner dem från den positionen.

Jag föredrar den kategorin. För det finns en annan kategori jag avskyr. De som tror att allt ordnar sig. Dels de som åker snålskjuts på andra och har gjort sen de var små. Dels de som inte skulle kunna tänka sig att visa sig svag inför andra, som ständigt går omkring och tycker att allt är luuuugnt, men som skyller på allt annat utom sig själv när de kuggar på tentan, missar avtalad tid eller missuppfattar instruktioner.

Jag kan inte prata med såna personer. Dels för att jag har ack så stor erfarenhet av freeriders som låter mig bära hela lasset om de bara väntar tillräckligt länge. Dels för att jag har behov av att älta, oroa mig och diskutera något som är stort och svårt. Så fort man säger Shit vad svårt det här är, kan man ge sig fan på att få svaret , det fixar sig. 

Ja det fixar sig alltid, för att någon annan alltid fixar det åt dig. Det fixar sig för att du med din charm kan smita från uppgifter och åtaganden genom att berätta en bedårande historia om hur trött du var igår. Ja det fixar sig för att alla andra alltid måste anpassa sig för att du missförstod för att du inte lyssnade,  för att du alltid kommit för sent och för  att du tror att du är en ö som ingen kommer åt.  Det lärde du dig när du gick i ettan och lärarna satte den snällaste flickan bredvid dig att lösa dina problem.

Det fixar sig för att du inte vågar erkänna att du inte är så smart. För att du likt en sjuk fågel låtsas vara den starka när folk ser på. Och varför du inte blir dödad beror på att du genom åren finslipat din image och gjort den oåtkomlig.

Hur jag lärde mig att bli kvinna

Med anledning av det här.

Jag har aldrig varit pryd. Nej, jag börjar om. När jag gick i mellanstadiet kände jag mig alltid som en outsider för att jag inte obsessade tillsammans med mina tjejkompisar om min kropp. När jag sprang runt i omklädningsummet efter gympan i skolan, naken och dansade, förstod jag aldrig förrän flera år efteråt hur fel jag gjorde. Hur jag inte hade uppfattat kompisarnas blickar, deras signaler, normerna som styrde dem men inte mig. Jag fattade aldrig då att man skulle skyla sig för de andra, skämmas, sucka över sin fula kropp. På den tiden tyckte jag alla var tråkiga, jag tyckte killarna hade roligare i deras dusch när de skrattade, sprang runt och slog varandra med handdukarna. Varför gjorde inte vi tjejer det?

I högstadiet skulle man på gympan sitta på bänken när man hade mens, för att man inte ville duscha efteråt. Man skulle skämmas över att gå till ungdomsmottagningen och man skulle fortfarande ursäkta sin egen kropp.

Jag tyckte aldrig att det var jobbigt att köpa medel mot svampinfektion på apoteket. Jag tyckte aldrig det var jobbigt att lägga sig i gynstolen på ungdomsmottagningen, prata mens med killar, eller slänga upp ett paket med bindor på disken i affären. Problemet var att alla andra tjejer tyckte det var jobbigt. Och problemet blev alltså att jag fortfarande kände mig som en outsider. Så här ska inte tjejer känna. Tjejer ska ha svårt för att erkänna sin egen kropp som något bra. Tjejer ska vara missnöjda med sig själva, prata om vilken kroppsdel de ogillar mest på sig själv. Och tjejer ska framför allt inte springa runt nakna i ett omklädningsrum.

I dag går jag runt och ogillar att min mage inte är lika platt som innan jag födde barn. I dag går jag runt och suckar för att jag måste raka benen, fast jag inte vill. Och det är något märkligt över det hela. Samtidigt som kvinnor i det närmaste hyllar dem som inte rakar ben, bikinilinje eller under armarna. Säger you go girl, kämpa emot! Samtidigt som de gör det de vill inte vara med själva. För vad händer då? Jo då blir de onormala, då blir man den där som inte rakar benen. Den där andra. Då blir man den som är stark men som också har en massa etiketter. Hon är inte bara kvinna, hon är politik, och hon kämpar för alla kvinnors frigörelse.

Jag vill vara den där äldre damen i omklädningsrummet på träningen som slänger upp sina bröst, går naken från sin bänk till duschen och struntar i magen, fittan, brösten. Jag önskar jag levde i en annan generation. Den som lät min kropp vara naturlig utan att det skulle vara normbrytande. Jag vill inte vara politik. Jag vill inte vara den starka frigjorda kvinnan. Jag vill inte vara en etikett. Jag vill bara vara naturlig. Och det finns inte ett endaste dugg som egentligen hindrar mig från att gå topless på stranden, eller något som kastar mig i fängelse för att jag inte rakar benen. Kvinnor i västvärlden är inte ofria. Ändå beter vi oss som sådana.

Så jävla alla kompisar som lärde mig att jag var onormal. Jävla modebranschen, jävla tjejtidningar, jävla ideal. Jävla ni killar och jävla jävla ni  kvinnor som inte stödjer mig. Jävla ni som lärde mig att obsessa över det enda som är mitt. Min kropp. Och framför allt jävla jävla jag som gick på att det enda jag har ensamrätt över, har jag inte ensamrätt över.

Att ge pengar

Nedanför rulltrappan till skolan brukar det ibland hänga folk som tigger pengar. För några veckor sen frågade en man mig efter några slantar då han behövde dem till pendeltåget. Jag gav honom en krona för det var det enda jag hade, och sa att jag hoppades det fanns någon som hade mer pengar. Han blev dock väldigt tacksam och jag kände mig så där härligt altruistisk.

I dag såg jag samma man stå på samma ställe igen, och på andra sidan en annan man och tiggde pengar. Ungefär här förstod jag att pengarna gick till något annat än pendeln. Jag såg en tjej gå fram till den andre mannen. Hon skällde på honom och sa att han ju fick pengar av henne, varför stod han då kvar? Kontentan var alltså att han ljugit om vad han skulle med pengarna till. Mer hörde jag inte.

Sånt här kan jag fundera på länge. Jag har inga problem med att ge pengar till dem som kommer fram och uttryckligen ber mig. Inte för att jag särskilt ofta har kontanter, men har jag det är jag gärna givmild.  Jag förstår givetvis att det inte finns en endaste människa som finner nöje i att tigga folk på pengar, då hemlösa och alkoholister anses vara den lägsta varelsen i hierarkin. Något denne tydligen också valt. Men det känns bra för mig. Det är falsk altruism, jag gör det för att hjälpa någon, samtidigt som jag känner mig som en bra och välvillig medborgare. Ibland har det kommit fram nån ung kille och frågat efter busspengar och jag har försökt hjälpa till. Här har jag förstått att folk gör skillnad. Att det är mer rätt att ge pengar till någon som varken är hemlös eller alkoholist, utan bara lite fattig, än att ge dem till just alkoholist. En sådan tydlig markering gör mig lite illamående. Antingen ger du pengar till alla kategorier – eller så ger du aldrig pengar.

Jag skulle troligtvis inte reagera som tjejen, men jag förstår att hon blev arg, om man inte är väldigt liberal till det här med att ge pengar. Å andra sidan har du ju alltid ett val. Att ge pengar eller att inte göra det. Vad pengarna sen går till, har du verkligen med det att göra om du valt att ge bort dem? Har du rätt att bli arg?

En endaste människa är inte ett företag som försöker lura dig på dina besparingar. Den människan som ber dig om en slant är bara ute efter medmänsklighet. Således anser jag att du inte har rätt att varken känna dig kränkt eller lurad om pengarna inte går till vad du tror de går till. Det är fortfarande du som har valet att ge pengar eller inte. Det är fortfarande du som har makten, det är fortfarande du som står högre upp i den sociala rangordningen.

Dagens myt

I dag fick jag lära mig att det är en myt att man förr i tiden trodde att jorden var platt. Det står till och med i historieböckerna att Christoffer Columbus visste att jorden var rund. Men det har vi gjort oss blinda för, så att vi kan fortsätta inbilla oss att människor blir smartare med tiden.

F-ordet i present

Jag har fått en bok av Ia. Ny upplaga i vilken hon medverkar. (Jag ha dock inte fattat vilken av texterna som är hennes, eftersom hon verkar ha minst tre olika alias?)

Eftersom min kurs är så slapp att den tillåter mig att ha ett liv utanför studierna, kommer jag både hinna läsa och recensera intressanta texter. Boken är perfekt för mig i mitt eget vacklande och ett ben på olika sidor. Är vi på väg mot en ny feminism eller är det bara en lagom populistisk bok som ligger rätt i (den liberala) tiden.

Tack snälla rara Ia (som är författare till en av de mest välskrivna bloggarna)

Uppdatering: Jag hittade texten förresten. Det står ju för fan Ia klart och tydligt.

Efter samtalet

Efter Kajsas lärares utvecklingssamtal med mig kom vi fram till att Kajsa trots allt gjort stora framsteg. Lärarens farhågor hade främst handlat om att Kajsa ett tag var väldigt rädd och ledsen, men det hade vänt. Dessutom trodde hon att jag och Herr Kurry varit mycket bekymrade. Det har vi aldrig varit. Vi har istället varit väldigt positiva till förskola. Vår idé om att hon skulle gå oftare på dagis mottogs dock inte så varmt. Hon sa ett bestämt nej istället, och det får vi väl lita på.

Kajsa vill gärna hålla en lärare i handen. Hon ogillar när det blir för mycket barn på dagis. Jag poängterade att Kajsa måste få accepteras precis som den hon är (fast det gör hon ju inte, isåfall skulle hennes blyghet aldrig mottagits med bekymrade miner. Blyghet är rätt och slätt en dålig egenskap), men hon ska pushas till att våga, till ett bättre självförtroende, och till att våga vara utan sina lärare en längre stund.

 På förskola blir det så tydligt hur barn ska fungera i grupp. De uppmuntras att utvecklas som individer, men måste följa samma mall i ett kollektiv. Det är inte alltid det funkar, och Kajsa blir per definition Den blyga, fast hon tillsammans med kanske två eller tre barn visar helt andra egenskaper.

I fredags sprang Kajsa förresten runt på dagis och kramade på en kille, så vadå blyg?