När Lisbeth Salander blir politik och gamarna blir till sig i trasorna

Som en fortsättning på mitt förra inlägg måste jag kommentera Newsmills tema angående andra filmen baserad på Stieg Larssons böcker: ”Är feministiskt ultravåld mer acceptabelt?”  ”Nej!” Gullige Pär Ström kastar sig på tangentbordet.

Ursäkta mig, men ska vi ta och räkna upp alla våldsfilmer i hela världen och ställa dem mot det fåtal filmer där det är kvinnan som slåss? Ska vi ta och diskutera alla de filmer som går ut på misshandlar, slagsmål och mord ”för den goda saken”, som har manliga huvudroller och kallas actionfilm? Där mannen betraktas som hjälte? Ska vi ta och politisera alla dessa filmer och fråga oss; är det här acceptabelt?

Ska en dålig svensk film verkligen behöva bli föremål för feministisk debatt, för att den handlar om en kvinna som slåss? Ska vi verkligen intellektualisera det här? Kan vi inte bara få låta det här vara underhållning och bara underhållning? eller ska vi skapa en ny genre som kallas Feministisk våldsfilm om kvinnor som saknar moral? Liksom, så vi verkligen särskiljer männens ”ta det för vad det är” från kvinnornas ”jag har en agenda”.

En man som slåss är en hjälte. En kvinna som slåss blir föremål för gnäll och antifeminism. I rest my case.