”Är det här verkligen rätt för Kajsa?”

Det går upp och ner för Kajsa på dagis. Ett par veckor har det gått hur bra som helst och hon har tagit för sig och känt sig trygg. Hon har varit kaxig och självsäker. Sista två veckorna har dock varit kärva. Hon har velat sitta i knäet hos sina lärare och hela tiden hålla dem i handen. Hur sådana totalvändningar är möjliga fattar inte jag, men så har det varit.

I fredags hade det dock gått väldigt bra igen. Hon hade varit glad och trygg. Men när vi skulle hämta henne från dagis sa hennes lärare att hon skulle behöva utvecklingssamtal. ”Nu har det gått så bra för Kajsa i dag, men under den tiden hon var så ledsen började jag fundera på om det här verkligen är rätt för Kajsa”

1. Ett sådant uttalande gör att man som förälder helt plötsligt känner att ens barn inte passar in i mallen för hur barn bör vara, alltså framåt och ta för sig. Även om de säkert försöker möta alla barns olika behov, och även om jag gillar all personal, gör sådant mig väldigt misstänksam. Normer gäller även barn. Du ska ha ett högt EQ så att du kan använda dina vassa armbågar och din sociala kompetens i framtiden, för att kunna vara någon, prestera. Kajsa motsvarar inte de förväntningarna.

2. Vad är alternativet? Att Kajsa ska stanna hemma? Att någon av oss ska sluta jobba/plugga och bara gå hemma? Att skaffa en barnflicka?

3. Kajsa behöver massor med trygghet. Massor. För att hon ska känna att hon kan bryta sig ur måste hon ha en mycket stark grund, i form av vuxna som hon lärt sig känna förtroende för. Men det måste få ta tid. Det jag känner nu, är att de tycker Kajsa är i vägen, är jobbig. Och visst kan jag förstå det. Som lärare kan man inte bara ta hand om ett barn. Men känslan av att vi måste ursäkta henne blev ännu mer påtaglig nu.

Jag tror absolut inte att de inte försöker se till Kajsas behov. Tvärtom. Och vi är väldigt positiva över lag till det här dagiset. De är väldigt personliga och välkomnande. De tar massa kort de sätter upp på väggar och skåp, som de byter ut med jämna mellanrum. På det hela taget verkar det väldigt gemytligt och mysigt. Därför har jag tagit för givet att Kajsa aldrig varit ett problem, att de aldrig funderat i banorna på om det ska vara ”rätt” eller inte för Kajsa. För som sagt, vad är alternativet? Även om jag är av uppfattningen att man inte kan ”härda” barn till att bli starka och modiga, är jag övertygad om att dagis är absolut rätt för Kajsa. Hon behöver lära sig att leva med andra barn, leva med stoj och stim. Men att lära sig det kan faktiskt ta sin tid.

Därför hoppas jag att jag överanalyserar och jag hoppas att vi på utvecklingssamtalet kommer fram till något bra. Men det utesluter inte att jag i framtiden kommer känna press på att Kajsa alltid ska vara glad på dagis. ”Är det här verkligen rätt för Kajsa?” Jag tycker inte att man ska få säga så.

Filmtips

Hej, vill ni se en feel bad-film rekommenderar jag Baby Blues. Filmen handlar om en mamma med amningsdepression som blir lite crazy så där, samt om hennes fyra barn. Innan vi tryckte på Play gick konversationen så här:

Herr Kurry: Tror du något barn kommer dö?
Jag: Nej det tror jag inte. Det är trots allt lite tabu.
Herr Kurry: Om ett barn blir skadat stänger vi av.
Jag: Vi får se.

Efter trettio minuter var (spoilervarning) tre barn mördade. Bebisen blev (spoilervarning) dränkt, yngsta sonen, ca 6 år (spoilervarning) knivhuggen och lillasystern, ca 4 år (spoilervarning) nerstucken av en högrep.

Eftersom jag inte lyssnade på Herr Kurrys råd om att stänga av filmen då första barnet dött, sitter jag här med en sån där härligt, fluffig känsla i magen. Slutet levde upp till definitionen feel bad-film, dessutom.

Baby Blues. Ett måste en lördagskväll.

Två ståndpunkter

Jag håller med om det här. Jag håller faktiskt med om vartenda ord. För ett tag satt jag och filade på ett inlägg om prostitution och var jag står, men det gick sådär. Jag håller så fullständigt med om att det är korkat att sätta offerstämpel på precis alla horor. Det är dessutom att rikta ljuset åt fel håll, i alla fall när det kommer till sexköpslagen. Jag vill inte att den ska hävas. Någon gång nästa år ska regeringens undersökning om vad sexköpslagen tillfört, vara färdig. Då ska det bestämmas om man ska ändra straffskalorna eller om den möjligvis ska hivas helt och hållet. Jag är helt emot att den ska hävas, eftersom den är till för de som faktiskt tvingats in i prostitution. För den kategorin finns. Men alla har inte tvingats in i det.

Och då kan man därmed inte kalla all prostitition för våldtäkt. För det är fel och det är nedlåtande. Isabella Lund är inget offer. Men det är heller inte för henne sexköpslagen är till. Jag är emot sexköp i den bemärkelsen att jag hatar på vilket sätt rätten att köpa någon, en kvinna, blir påtaglig. Jag vill inte att man ska ha den rätten. Men jag tycker inte att all sexköp är lika med våldtäkt.

Anna Svensson skriver om våldtäkt och våldtäktsoffren ”Att försöka göra identitet av en händelse är enögt.” Det är så väldigt sant, då alla ska ha en åsikt om våldtäktsoffer. Med betoning på offer. Har man blivit våldtagen ska man känna på ett visst sätt och gör man inte det så är det vårt fel. När man underblåser tänket att våldtäkt är lika med att ta någons identitet och göra denna till en VÅLDTAGEN, förstår jag varför kvinnors sexualitet anses vara hela hennes identitet. Och då förstår  jag varför föreställningen om horan och madonnan fortfarande identifierar kvinnor.  Jag kan säga så här: jag blir hellre våldtagen än mördad. Mitt liv är mitt liv. En händelse får vara fruktansvärd, men den tar inte min identitet. Den reducerar inte mig till en våldtagen. På samma sätt som att ett rån inte gör mig till ett rånoffer. Man får vara ett offer, man får må fruktansvärt. Men någon annan får aldrig tillskriva en något sådant.

Men Svensson publicerar också en kommentar i hennes inlägg om att våldtäkt aldrig heller får ses som en bagatell. Och det håller jag såklart med om. Men en kvinna måste få säga att en våldtäkt inte påverkade henne så mycket – utan att bli misstrodd, skuldbelagd eller nedtystad. Och framför allt utan att anses ”känna fel”. Här ger jag en tydlig vink till Katrine Kielos värdelösa bok Våldtäkt och romantik där hon hittar på att hon blivit våldtagen och hur hon då känner sig.  Att prata om våldtäkt innebär inte att komma med mallar och föreställningar. En debatt ska inte behöva överröstas av en elit som tycker sig ha tolkningsföreträde, för att 68-vågens problemformuleringar och ideal anses vara de rätta. (inget fel i 68-vågen, men jag hävdar bestämt att om man använder sig av samma argument i 4o år, förlorar de till slut sitt värde.)

Den som inte håller med om det här får gärna kommentera. Kan jag inte komma med motargument, betyder det att jag inte är färdig med mina omvärderingar.

Linda och byxorna

Det här är Linda. Linda är min gamla barndomskompis. Vi har känt varann så läge jag kan minnas. Vi har lekt, spelat in band, bildat klubbar, skrivit tidningar, sovit över och tältat hos varann ett otal gånger. Vi har spelat folkmusik, vi har rest ihop, vi har bråkat och vi har haft djupa förtroliga samtal. Det var väldigt länge sen dock. Nu ses vi knappt en gång om året. Fast vi håller koll på varann via blogg, Facebook och sms. Det är långt bort men det är väldigt nära. Tack så mycket modernitet.

Linda är en av de smartaste personerna jag vet. På ett sånt där boksmart sätt. Lättlärd, lättfattad och har irriterande mycket kunskap om stort och smått. Sen är Linda enormt socialt kompetent och kan göra sig kompis med folk på tio minuter ungefär. Medan jag stammar, fnittrar och är dum i huvudet när jag träffar nytt folk, kan Linda tala om vad som helst med vem som helst.

För några veckor sen skrev jag det här inlägget. Det var menat som ett skämt. På riktigt. Jag tyckte det var roligare att skriva som jag gjorde än något i stil med ”De här byxorna är snygga, men dyra”. Linda tog mig dock på orden och gick och köpte byxorna och skickade dem på posten. Bara så där. Till en unge hon träffat kanske två gånger. Tack snälla rara Linda för en underbart gullig och fin gest! Byxorna är i fint retromanchester och hängselbyxor är något av det näpnaste barn kan ha.

Här är världens raraste byxor på världens raraste Kajsa.

 Spana in retroknäppningen!

Monster

Nu har det börjat hemma. Jag vill tro att min dotters fruktansvärda vredesutbrott och förmågan att inte kunna ta vare sig en motgång eller att snubbla eller att inte få sin vilja igenom, beror på att hon är lite lite snorig. Men jag fruktar att det är början på något som kommer eskalera; jävla trotsåldern.

För några veckor sen lärde hon sig att se asförbannad ut. Nyligen har hon lärt sig att uttrycksfullt säga nej. Aldrig ja. I samband me detta har vi blivit lit restriktiva med att slänga till henne en napp så fort hon blir lite ledsen. Det där är en balansgång, för även om hon blir tröstad av napp tror jag att de här vredesutbrotten är en maktkamp som hon vinner om hon får nappen. Å andra sidan kan vi ha totalt fel om den saken och så blir det här starten till hennes nya totalt uppfuckade liv med oss som föräldrar.

Mitt tålamod är lika med noll. Till råga på det måste man som förälder älska dem förbehållslöst också.

Det är vid såna här tillfällen man vill be de som går i barnatankar – att ta sig ännu en funderare.

När Lisbeth Salander blir politik och gamarna blir till sig i trasorna

Som en fortsättning på mitt förra inlägg måste jag kommentera Newsmills tema angående andra filmen baserad på Stieg Larssons böcker: ”Är feministiskt ultravåld mer acceptabelt?”  ”Nej!” Gullige Pär Ström kastar sig på tangentbordet.

Ursäkta mig, men ska vi ta och räkna upp alla våldsfilmer i hela världen och ställa dem mot det fåtal filmer där det är kvinnan som slåss? Ska vi ta och diskutera alla de filmer som går ut på misshandlar, slagsmål och mord ”för den goda saken”, som har manliga huvudroller och kallas actionfilm? Där mannen betraktas som hjälte? Ska vi ta och politisera alla dessa filmer och fråga oss; är det här acceptabelt?

Ska en dålig svensk film verkligen behöva bli föremål för feministisk debatt, för att den handlar om en kvinna som slåss? Ska vi verkligen intellektualisera det här? Kan vi inte bara få låta det här vara underhållning och bara underhållning? eller ska vi skapa en ny genre som kallas Feministisk våldsfilm om kvinnor som saknar moral? Liksom, så vi verkligen särskiljer männens ”ta det för vad det är” från kvinnornas ”jag har en agenda”.

En man som slåss är en hjälte. En kvinna som slåss blir föremål för gnäll och antifeminism. I rest my case.

Allt kvinnor tar i blir politik

Man brukar säga att allt är politik. Det är inte sant. Det är bara det kvinnan tar i som blir politik.

Ta till exempel kvinnor och humor. Det genuint roliga, som är roligt bara för att det är roligt, skalas liksom bort för att man istället ska granska det som ligger bakom, leta efter en symbol av något slag. Det blir helt plötsligt intellektuellt. Allt ska ha en orsak. Nour El Refai är komiker och feminist. Allt ska ha en underton, så att alla, både intellektuella och vanlig publik kan sätta sig ner och dissekera strukturerna. Hur kan något bli genuint roligt när folk bara letar efter den där undertonen? Hur kan något bli roligt när man förutsätter att kvinnors humor ska vara extra intellektuell? När skrattet vid ett icke rumsrent skämt, framfört av en kvinna så totalt fastnar i halsen, för att den inte har en intellektuell, feministisk eller väldigt allvarlig underton?

Allt kvinnor gör blir politik. Jag menar inte att det inte ibland behövs, för att syna normer. Jag menar inte heller att det privata inte får  vara politiskt. Jag menar bara att det är en så fruktansvärt tydlig könsbarriär. Där män bara får vara, måste kvinnor ha en agenda. Har de inte det, blir de ointressanta, ointellektuella eller så konstruerar man en agenda.  Allt kommer tillbaka till debatten. Allt kvinnor gör ska debatteras. Både av feminister, kulturradikaler, liberaler, antifeminister…Där kvinnor vill bryta ny mark, där ska det debatteras feminism och kön och intellekt.

Ge en tomat till en man. Tomaten förblir en tomat. Lämna över den till kvinnan. Nu är tomaten ett subjekt. En symbol för något (vad är här valfritt för den med störst intellekt att problematisera allt i sin omgivning) Allt kvinnor tar i blir politik. Vare sig det är horan eller madonnan, vare sig hon vill det eller inte.

Och jag kan bli så less på det. Less på mitt eget analyserande, less på andras upphöjande eller stigmatiserande. Less på att kvinnor bara får vara epitet, men aldrig någonsin bara människor.

Mindfuck

Det brukar ju tjatas en del om att universiteten indoktrinerar sina studenter i vänstertänk och genusbjäfs.

Etnologi handlar mycket om samhällsstrukturer, sociala arv och att människan är en produkt av sin kultur.  Sånt där som rabiatliberaler går i taket över.  Ska man göra slutsatsen att etnologi som ämne och yrke är något som nyliberaler fördömer?

Förr i tiden fick inte ens kvinnor studera och de utbildningarna som fanns präglades säkerligen inte av inflytelserika kvinnor eller av feministiska teorier.  Man trodde inte att kvinnor var lämpade att utbilda sig. Det var också indoktrinering. Är de utbildningarna som är ideologibaserade i dag en sämre indoktrinering då? Det där med genus är egentligen fullständigt onödigt akademikerämne som bara ger dig hutlösa csn-skulder men inget vettigt jobb. Ungefär så låter det från nyliberalsidan. Och att genus på något sätt skulle begränsa den fria individen och prägla henne till något hon inte är, är en fruktansvärd motsägelsefull åsikt. Vad är prägling?

Där liberaler ser tvång ser feminister frihet. Där feminister ser tvång ser liberaler frihet. Det är så konstigt allting.

Pengarna går ju till välgörande ändamål

Den som har 300 kronor som ligger och skräpar nånstans är välkommen att lägga dem på de här byxorna till min dotter. Tack på förhand.

Porr kan förändras och förbättras och det håller på att ske

”Jag trodde att porrmotståndare var emot att kvinnor ligger med män framför kameran och ofta är drogade och så vidare.”

Malin Wollins krönika har sensmoralen att porr underförstått är äcklig och smutsig. Men porrmotståndare är väl främst emot den objektifiering av kvinnor som pågår, att den främst görs av män för män och så vidare.  Porr är per definition något alla förknippar med rakade brudar som stönar onaturligt. Problemet har väl aldrig varit att kvinnor ligger framför kameran? Ingen förknippar porr med något som faktiskt speglar kvinnans sexualitet och ser den utifrån vad kvinnan tänder på. Därför gillar inte porrmotståndare porr. Den är stulen av patriarkatet. Feminister gillar inte patriarkat.

Jag är inte porrmotståndare. Jag tittar inte på porr, men jag vet att det finns en marknad och ett stort sug efter jämställd porr. Om man synar lite. Jag vet att med filmen Dirty Diaries kommer det poppa upp ännu mer sådan porr och vips har vi en eftertraktad sund porrmarknad. Man kan ändra på spelregler. Man behöver inte förbjuda, låsa in och kasta bort nyckeln. Man kan förändra. Och man ska inte ta bort något som i grunden är en bra ide. Porr är en bra idé. Jämställd porr är världens bästa idé.