De flesta småbarn gillar att skjuta saker framför sig. Det är bara det att folk tror att killar vill skjuta gräsklippare framför sig och att tjejer vill skjuta dockvagnar framför sig.
Och så vidare.
Arkiv för augusti, 2009
Så här skaffar man sig disciplin till att plugga hemma.
Jag har varit jätteledig i sommar. Det har inneburit att Kajsa bara varit på dagis i tre veckor under sommarmånaderna. Under de veckorna befann hon sig på ett helt annat dagis, då de slår ihop sommarbarnen under semesterveckorna. Det gick hur bra om helst.
I dag var hon tillbaka på det gamla stället. Där trivs hon. Men det var ledsamt i dag. Hon är ett litet känsligt barn ibland. Grinar när andra barn grinar och så vidare. Men det hade gått bra förut. Hon lärde sig hantera andra barn och hon lärde sig snabbt känna trygghet på dagis. I dag fanns jag med henne en timme innan jag gick därifrån, och under tiden jag var där tinade hon upp och gav till slut lärarna ett dunderleende. Det kändes bra och jag åkte till skolan. Men under dagen har hon inte velat ha någon lunch, hon har inte haft ro att sova och hon har bara velat sitta i någon lärares knä. Världen blev alldeles för stor igen.
Herr Kurry tror att det bara handlar om invänjning igen. Jag hoppas på det, men Kajsa har hunnit bli 19 månader nu och den här åldern brukar tydligen kunna vara känslig. Jag är rädd att hon kommer börja avsky dagis. Mitt hjärta kommer blöda varje gång jag lämnar henne där. Vad gör man om hon inte tinar upp? Vad gör man om hon vill fortsätta sitta i en vuxens knä flera timmar?
Jag vet inte om jag har förstått mig på Kajsa. I många sammanhang är hon hur trygg som helst. I affären där det vimlar av människor springer hon som en galning i gångarna och bryr sig inte om var man är. På trottoarer kan hon hur lätt som helst knalla ut mitt på gatan för att peka på en lastbil som dundrar förbi. Att ett så barnvänligt ställe som dagis, med lärare och barn och känner igen kan skrämma henne så…
När de stora tårarna rullade på hennes små äppelkinder fick jag en klump i halsen. Även om min fasta övertygelse är att Kajsa verkligen behöver gå på dagis för att lära sig ta för sig och vara bland andra barn är det inte lätt att gå omkring och tänka på att hon är ledsen och liten. Att hon säkert vill vara hemma med mamma och pappa och tryggheten. Det här var bara första dagen, det kanske går bra imorgon, men tänk om det inte gör det?
Min lilla, lilla ledsna flicka.
Igår började första dagen i Etnologins tecken. Jag har liksom inte lyckats greppa vad det är för något, än mindre vad det är vi ska lära oss. Det är flummigt på något sätt, abstrakt. Inte alls som journalistik där det mesta är rakt och fyrkantigt.
Vår lärare ville ge sken av att när du väl förstått vad etnologi är kommer du aldrig se världen på samma sätt igen. Lite som Matrix? Once you take the blue pill…
Jag hoppas att det är så, jag hoppas att det här ger en aha-upplevelse om förståelse för kulturer, grupper. Men jag kan forfarande inte greppa vad det är. Jag sitter och läser i en kursbok nu och jag har fortfarande inte förstått vad det är boken vill säga. Lite orolig blir man. Å andra sidan är det kanske lättare att sväva ut i tankegångar och anayser, på ett mer fritt sätt. Akademiska texter kommer väl tyvärr stå på schemat och till skillnad från vad man får lära sig i journalistik (använd aldrig svåra ord, skriv korta meningar, berätta så enkelt som möjligt) får man väl plocka fram stora synonymordboken nu då.
Men jag hoppas det blir bra. Trots en milslång litteraturlista kommer det här nog gå glimrande. Bara jag har fått koll på vad det hela handlar om.
Imorgon är det dags igen. Jag påbörjar min andra termin och etnologi står på schemat. Jag kommer inte behöva åka in lika många gånger till skolan, men det är fortfarande jääävligt långa dagar de gånger jag måste åka in. Förra terminen handlade jag alltid på Pressbyrån på väg till bussen hemför att jag var så fruktansvärt sugen/hungrig och en bussresa på två timmar skulle göra det outhärdligt utan nåt att snaska på. Lägg till mat i skolan, samt macka på förmiddagen, kaffe. Det blev dyrt i längden…många bäckar små…
Det där håller inte i längden. För det första måste jag ta med mig mat oftare så jag slipper köpa jämt. För det andra behöver jag ta med mig något snacksaktigt så att jag klarar mig till jag kommer hem. Gärna något nyttigt och halvmättande och som höjer blodsockret i normal takt, inte till skyhöga höjder. På pressbyrån var det alltid choklad eller godis som gällde. Inte bra.
Så jag behöver tips. Tips på billigt, nyttigt snack/mellanmål man kan göra hemma och som mättar en. Sen undrar jag om nån har tips på nån slags termoväska? En liten väska som kan hålla mackor eller mat lagom kalla i några timmar. Sånt finns för drycker i alla fall.
Någon?
Ibland får jag för mig att de som är absolut starkast alltid råkar ut för den värsta skiten. Som att de ska testas. Vill du läsa en välskriven blogg läs den här och läs de senaste inläggen. Lalandas dotter är autistisk och efter flytten till södra Sverige fick de omplacera dottern på ett boende som de själva inte ens valt och som hon inte ens ville ha i första valet. En stund senare rymde dottern genom fönstret. Det är inte dokumenterat var hur och när de hittade dottern. Dokumentering är ett av det absolut nödvändigaste man kan syssla med inom vård och omsorg. Hur kan man över huvud taget inrätta ett hem som inte ens för en normal dokumentation? Eller har de mest basala säkerhetsrutinerna kollade, det vill säga lås på fönster?
Efter det har det handlat om anmälan, frågor och förtvivlan.
Så här skriver Lalanda i en av kommentarerna:
”En sak som gör MIG deppig, är att jag vet att det finns sååå många som inte orkar hälften av vad jag gör,
det finns de som aldrig överklagar
och väldigt många som inte ens vet om att de är utsatta för felaktigheter och annat
utan tror att den behandlingen de får är ”normal”,
att det liksom ingår i köpet när man får ett barn med funktionshinder.
Och jag blir deppig när jag tänker på dem som tacksamt tar emot den hjälp de får, hur liten den än är,
som om de egentligen inte förtjände den,
som om det inte vore en absolut självklarhet!
Vi betalar alla skatt för att de här sakerna ska fungera,
det ska man inte glömma!”
Det är så fel det bara kan bli. Och allt det här gör det dubbelt så svårt det redan är att ha en barn som är funktionshindrat. Problemet är inte barnet, problemet är myndigheterna som gör det hela så stort och så svårt. Lalanda hade kunnat strunta i allt det här, struntat i att anmäla, struntat i att strida. Vad hade hänt då? Gränsen hade kanske tänjts ännu mer. Men hur mycket ska en enda människa orka kämpa för en sak, som hon själv säger, vi betalar skatt för att det ska fungera? Som är enligt lag? Jag önskar dig all kraft i din fortsatta strid, Lalanda. Och jag hoppas du slipper strida så länge till. Du är ju för faan höggravid.
Ibland när jag liksom vill slappna av blir jag glad om Medium visas på tv. Det finns inget som får mig att bli så där mysavslappnad som Medium. I den serien kan man lita på att mamman och pappan är så jämställda de bara kan. På ett sånt där prestigelöst sätt. De har båda sina karriärer. De diskar sin disk. Ingen roll är speciellt utpräglad a la manligt, kvinnligt vilket är typiskt i en amerikansk serie.
Patricia Arquette som spelar huvudrollen Alison ska ha sagt att när de ville att hon skulle banta för serien, vägrade hon. Det hade varit orealistiskt att en fyrtioårig trebarnsmorsa skulle se ut som en smal nittonåring. På nätterna drömmer Alison om vilka mördare som ska sättas dit, på dagarna får hon det att ske. Hon jobbar på åklagarmyndigheten och får alltså till skillnad från Fröken Översminkad-med-söt-klänning-som-hjälper-spöken-för-att-hon-känner-att-det-är-rätt-i-sitt-hjärta-Ghost whisperer-Jennifer Love Hewitt, lön för vad hennes förmåga handlar om.
Hennes man Joe plockar upp tvätt efter ungarna, blir förbannad på Alison ibland, ställer upp jämt och syns inte i tydliga meka med bilen-scener, för att förtydliga kärnfamiljsrollen. Han har sin karriär men är alltid hemma i tid.
De kör runt i en gammal volvo och har på sig fula pyjamasar. Tryggheten är alltid familjen i den här serien.
Sen är i och för sig de tre flickorna sockersöta. Det mittersta barnet är dock inte lika sockersöt som de två andra, och hon får spela den burdusa rollen. Men ändå. Medium, en serie, totalt avsaknad på prestige, i alla fall enligt mitt icke-tvmedietränade öga.
Förresten. Min nya banner har snälla, fina Titti gjort åt mig. Stort tack!
Jag hade tänkt skriva något om Hillegrens uttalande. Men jag tror inte jag orkar. Inte efter att ha läst på Newsmill.
Liberaler beskyller icke-liberaler för att vara populistiska och PK. Icke-liberaler beskyller liberaler för att vara för frispråkiga. Typ så. I varenda jävla debatt. Så här är det. Det är både liberaler och icke-liberalers fel att debattklimatet har så fruktansvärt lågt i tak. Liberaler och yttrandefrihetskramare anklagar icke-liberaler för att vara populistiska/indoktrinerade/(och såklart) pk. Det vill säga, de tycker yttrandefriheten egentligen bara sträcker sig till att de som har en icke-pk åsikt ska uttala sig eftersom den som är icke-pk har mest rätt. Icke-liberaler vägrar lyssna på åsikter som inte skanderats i cirka femtio år och vill bura in folk som råkar säga något som är utanför ramarna.
Båda sidor är lika fyllda med crap. Debattklimatet i Sverige ger oss ingenting. Mer än smutskastning och total avsaknad på förståelse.
Jodå Fotbollsfrun, Hade Joachim trots allt missat förlossningen hade det troligen varit ok. Det är ganska enkelt att förändra världsbilden ibland så att den passar en själv. Då behöver man aldrig försvara sig. Då kan hon fortsätta göra det hon är allra bäst på; moralisera över andra. Då kan hon förneka att det gör ont, då slipper hon se över sitt eget bo.
Hade Herr Kurry åkt på jobb dan efter förlossningen hade han lika gärna kunnat missa hela förlossningen. Det är efteråt de behövs. Under förlossningen spelar det föga roll vem som håller en i handen.
Skriver Fotbollsfruar på en klausul innan de bildar familj med fotbollsman att alltid försvara honom?
”Hör du inte hur du låter. Å ena sidan, å andra sidan. Det kommer sluta en dag med att du spricker mitt itu.”
Repliken till den snälle Göran som vill vara alla till lags, från (världens bästa film) Tillsammans passar bra in på mig. Ibland vet jag inte vem jag är, vad jag vill eller någonting. Det är skrämmande vad lite jag vet om mig själv och min kapacitet.
Nu är man igång igen. Blondinbella AB går tydligen inte med miljonvinster. Istället får hon ”fickpengar” på 7000 kronor. Jonas Leijonhuvud menar att nu har bloggbubblan spruckit. Naivt uttalande. För det första. Isabella Löwengrip är entreprenör och pionjär och hon tjänar pengar på bloggen. Är allt under miljonvinster att inte tjäna pengar? För det andra. Hade inte bloggarna dragit in pengar hade inte denna marknad med modebloggare existerat särskilt länge. Det känns som att man nappar på vad som helst i dag för att på något sätt bevisa att bloggen är och förblir en fluga, ett träsk. Det känns framför allt som att tjejer som startar modebloggar aldrig någonsin får en chans, utan ska motbevisas och klappas på huvudet och hånas över. Det är kvinnorna som är pionjärer den här gången. Och de använder sig dessutom om något så banalt som mode. Det är provocerande, även om man till varje pris försöker dölja det genom att dra upp siffror som in förlängningen inte betyder någonting. Bloggbubblan har inte spruckit någonstans. Den är så intakt den kan bli. Jag väntar på när dessa blogghatares bubbla ska spricka?
”Nej, några större annonspengar går det inte att tjäna på en blogg idag. Men är man lagom kontroversiell det går det att bli ruskigt känd på kort tid. Och det kan man göra ju pengar på i nästa led. Återstå att se hur det går för Blondinbellas klädkollektion…”
Jag är kanske känslig, men anar jag lite nedlåtenhet här?
Så här skriver Isabella själv.
Så här skriver Mymlan i Bloggvärldsbloggen.
Döden, döden, döden. Och barn.
Publicerade augusti 12, 2009 Personligt , Uncategorized 18 kommentarerHerr Kurry berättade för mig i dag att det kommer en period i barns liv då de blir rädda för döden. När vet jag inte, men troligen då i samband med att de förstår vad skillnaden mellan levande och död är.
Det fick mig att tänka på hur man pratar om döden med barn? Vad svarar man på frågan om vart man kommer när man är död? För en som är rädd för döden känns det brutalt ärliga svaret att man ruttnar och blir maskmat lite…ja…opedagogiskt. Himlen? Ska man prata om något man själv inte tror på för barnet? Det här är svårt. Jag tror det är svårt för att döden och barn är ett lite kontorversiellt ämne. På samma sätt som barn och sex säkert kan vara jobbigt att prata om. Hur mycket tål barn? Hur mycket ärlighet behöver barn? Hur mycket ska man lurva in dem i bomull?
Att döden handlar om att inte längre finnas, det är min tanke. Jag tror inte på nån egentlig själ. Andar och spöken tror jag på när jag ser ett. Himlen är så fullständigt utom min livssyn att det bara skulle kännas förljuget att prata om en sådan med mitt barn. Liv efter döden är inte heller något jag tror på. Döden är för mig att sluta leva. Det närmsta man kan komma en död människa är dess minnen. Å andra sidan minns jag hur rädd jag var för döden när jag var liten. Inte så liten kanske. Vid elvaårsåldern fick jag något slags hypokondrianfall och minsta lilla smärta jag hade trodde jag var cancer. Men jag minns aldrig att jag tröstade mig med himlen, eller liv efter döden heller. Var det det som gjorde min rädsla större?
Och då kommer vi tillbaka till ursprungsfrågan. Hur pratar man om döden med barn?
Skolchef slår larm mot pedofilblogg.
Det finns två sidor som visar sig ganska starka vad gäller synen på pedofiler. Den ena sidan tycker att varenda pedofil ska skjutas oavsett om han/hon gjort något eller inte. Den andra sidan anser att en läggning (som inte accepteras av så många) per automatik inte är lika med brott.
Jag har skrivit förut om den här bloggen.
Limonivic skriver så här:
”Åsikten har tidigare framförts att vi (pedofiler) borde leva öppet med vår sexuella läggning. Det blir möjligt den dagen vi slipper ovan nämnda fördomar. När vi blir behandlade som de människor vi är oavsett sexuell läggning. Den som är av denna åsikt får gärna hjälpa oss nå detta mål.”
Ja. Först måste svenska folket bestämma sig för om de ska acceptera pedofiler eller inte. Först måste vi liksom komma överens om vart gränserna ska gå. Just nu har vi trängt in pedofilerna i ett hörn. De har inte mycket att spela på. Är det egentligen inte då vårt fel när väl brott begås? Är det inte då vårt fel att fördomarna står som spön i backen? Kanske lite upplysningar behövs, kanske lite förståelse, kanske lite mindre inskränkthet skulle sitta fint här. Den svenska välviljan sträcker sig inte så långt. Vi är inte beredda att ta alla debatter. Vi är så jävla livrädda att få det hett om öronen.
Lagarna finns ju. Det är olagligt att förgripa sig på barn. Det är olagligt att våldta en annan människa. Men det är inte olagligt att ha en läggning. Lika lite som det är olagligt att ha fetischer.
Nu tycker inte jag att allt borde accepteras hit och dit. Ståndpunkter måste man få ha. Personligen tycker jag det är fantastiskt olämpligt att jobba som förskolelärare när man är pedofil. Och jag kan inte riktigt förstå hur man vill utsätta sig för det heller. Dessutom måste man ha förståelse för att föräldrar tycker det är obehagligt. Men att inte låta de som du inte förstår dig på få komma till tals är faktiskt ganska reaktionärt och inskränkt. Visst är det här svårt. En pedofil som bloggar. Internet. Stötande kanske. Behöver folk bli varnade? Är det ett sunt agerande att uppmärksamma förskolor i stockholm på det här? Svar: Jag tror inte det. Hur mycket man än kan lägga in personliga erfarenheter i det här, så är det inte olagligt att ha en läggning och skriva om den. Således borde vi backa.
Hur ont får man ha i nacken och skuldrorna efter träning? Hur många knutor är normalt? Varför får jag dem? Jag är inte så fasligt otränad tycker jag själv. Eller tyder det här på att jag är fruktansvärt svag? Inte för att jag är vältränad heller, men att få så ont känns inte normalt. Jag har dock grymt svaga axelmuskler och det är dem jag försöker träna upp. Men så fort jag gymmat får jag såna fruktansvärda muskelknutor i nacken, vilket leder till en fruktansvärd huvudvärk…
Tips mottages tacksamt.
Kajsa om sin mamma år 2074
Publicerade augusti 1, 2009 Feminism , Personligt , svammel 7 kommentarer”Min berättelse om mamma är ett verk av kärlek, omtanke men även ilska och oförståelse. Vår relation har varit bra, men de har inte varit en dans på rosor. Vår väg har kantats av en massa skit, en massa bråk, men också så fantastiskt mycket värme och lycka. Här är min berättelse om min mamma.
När jag var liten var det lågkonjunktur i Sverige. Varslen stod som spön i backen. Min pappa klarade sitt jobb och mamma pluggade vid den här tiden till journalist så det led ingen nöd på oss. Däremot var det en mörk tid i Sverige. Depressioner och misär var många familjers öde och trots att det slutligen kom ljusare tider tror jag det präglade allas våra liv i årtionden.
Men mamma var idealist. Hon trodde på godheten. Jag tror hon önskade sig en egen liten bubbla där hon kunde samla alla hon tyckte om, till ett liv i paradiset, ett lyckligt liv, ett änglamarksliv. Men det fanns ju inte. Istället kämpade mamma för rättvisan. Feminist började hon titulera sig som i tjugoårsåldern och hela min uppfostran har präglats av feministiska värderingar. Hon har berättat för mig hur mycket hon led av könsuppdelningarna på barn. Problemet med mamma var att hon ville att den feministiska uppfostran med hennes värderingar skulle ske så naturligt som möjligt. Idén var ju god, men jag märkte ganska tidigt hur det faktiskt inte var naturligt alls. Jag märkte hur hon försökte få mig att inte leka med barbies, hur hon ville att allt, precis allt skulle vara könsneutralt. Och jag håller med henne i dag om det. Men som barn testar man gränser, man gör små uppror. Jag gjorde allt mamma inte ville att jag skulle göra. Hon tittade med ledsna ögon på mig när jag vrålade mig till ett rosa rum, med puttinutt och kitsch och barbieplanscher.
När jag blev tonåring blev jag ännu mer rebellisk. Jag minns ett samtal vi hade. Hon berättade för mig hur hon så gärna ville att jag skulle bli busig, rebellisk och gå emot så många normer det var möjligt. Samtalet gjorde mig arg. Var jag hennes lilla projekt? Ett föremål för hennes ideal och värderingar? En trofé för en kamp bara hon förde? Jag försökte förklara det idiotiska i att vilja göra mig till en rebell, men att försöka indoktrinera mig till att bli en sådan på hennes villkor. Bli det hon inte var. Hur rebelliskt var det? Så visst rebellerade jag. Men inte mot den samhällsnorm hon önskade. Jag rebellerade mot mamma. Jag blev en snäll tjej. En duktig tjej. En tjej alla tyckte var söt. Det stod mamma upp i halsen. När jag och mamma hade ett av våra bråk hävde hon ur sig att hon hoppades jag skulle bli lesbisk. Så att jag kunde röra om lite i den ”heteronormativa jävla tråkgrytan” som hon uttryckte sig. Jag skrattade henne rakt upp i ansiktet. Hon var ju en ganska stor del i den själv. Varför skulle jag göra annorlunda? Mamma hade förlorat greppet om mig. Jag såg hennes förtvivlan. Jag hatade henne ett tag. Tror jag i alla fall. Jag hatade att hon försökte ge mig ett gott självförtroende på fel sätt. Hur hon berömde varje steg jag gjorde. Hur hon talade om för mig vilken stark och modig och smart tjej jag var. Men jag blev bara kvävd av det. Jag kände mig otillräcklig när jag upptäckte att jag hade brister. Att jag inte var den smarta och starka tjej mamma alltid sagt att jag var. Tanken var så god, mamma ville mig allt väl, men jag kvävdes.
Men jag blev äldre. Insåg hur bra jag egentligen haft det. Hur mamma och pappa gjorde allt för att jag skulle få ett bra liv. De offrade så mycket för mig. Mamma hade förhoppningar om att bli en inflytelserik debattör. Hon förblev reporter, hon var en bra sådan, men hennes rädsla att våga satsa, att våga misslyckas, stoppade henne på vägen. Hon skrev artiklar för olika sajter och tidningar, men allt var en enda pk-röra som inte tog henne någonstans. Fast vi hade det bra. Jag upptäckte min skrivartalang. Mamma var överlycklig. Hon talade ofta om för mig att har man en talang ska man ta tillvara på den. Jag minns de orden, jag var fast besluten att bli något. När jag var tjugotvå förstod jag mammas ständiga prat om att snälla flickor inte kommer någon vart. Nog för att jag är mer realistisk och har fötterna på jorden än mamma, den biten hade hon rätt i. Jag flyttade till London i några år, prövade mina vingar, pluggade till journalist, insåg att snälla flickor var som mamma. Som inte vågade. Jag insåg att jag vågade. Jag blev journalist jag också. Mamma var stolt. Och jag är orättvis när jag säger att mamma inte vågade. När hon började plugga så vågade hon satsa på en dröm hon haft sen hon var liten.
De sista tio åren i hennes liv var mamma bitter. Hon fräste på ungdomar som inte betedde sig som de skulle. Hon glömde liksom bort alla de där värderingarna om uppror hon hade som ung. Och det är ju klart. Hon ville fortfarande att ungdomar skulle rebellera på det sätt hon tyckte de ska rebellera.
Vad blev det av mig? Vad ärvde jag av mamma? Jag ärvde hennes skrivlust. Jag blev journalist. Jag ärvde hennes drag att vilja vara annorlunda. Göra allt tvärtemot. Jag ärvde mammas drag om förståelse för alla slags människor. Tolerans för att vilja göra precis det man vill. Jag ärvde hennes heta temperament. I dag är jag chef för en stor nyhetssajt och planerar att fortsätta vara det i alla fall några år till. Mammas feministiska värderingar kom med åren till mig. Jag titulerar mig inte som feminist. Vi har kommit långt med jämställdheten i Sverige i dag. Kanske inte på det sätt mamma önskade. När sexköpslagen revs upp grät mamma i flera dagar. Blockpolitik var inte hennes grej, och med åren har det gått som hon förutspått. Blockpolitik är i dag något som är som bekant helt och hållet på väg bort. Småpartier och storkoncerner styr i stort sett Sverige. Småorganisationer har stort inflytande och den liberalfeministiska vågen har fått stor genomslagskraft genom dessa småorganisationer. Jag välkomnar det. Mamma skulle inte förstå det tror jag.
Min mamma har varit guld för mig. Det tog tid att förstå. Det tog tid att smälta vad hon ville med mig. Mamma gjorde misstag jag inte ska göra om med mina två döttrar. Kanske sitter de när jag är gammal och berättar om de misstag jag gjorde. Men det är så livet är. Ingen är felfri. Det viktigaste är att man gör något av sina drömmar.
Mamma dog av ålderdom för ett år sen. Saknaden är enorm. Jag var noga med att prata ordentligt med henne innan hon dog. Hur stolt jag var över henne, att hon hade fasta principer. Hur jag älskade hennes humor, att hon alltid bjöd på sig själv, hur mycket vi busade när jag var barn. Hon gjorde så gott hon kunde. Jag ångrar ingenting. Jag har fått allt sagt. Vila i frid, lilla mor.
Kajsa Linder”
Feedback